Management by Reinfeldt

Likt Svenska Akademiens ständige sekreterare kliver han in i rummet på slaget ett. Handslaget är fast, men inte hårt och presentationen – “Fredrik Reinfeldt” – totalt onödig. Andra makthavare kan vara stela i tv och på scenen, men charmerande i en liten krets. Reinfeldt, däremot, är kontrollerad och vänlig både publikt och i ett mindre sammanhang som denna intervju. Svaren är precisa. De kommer också snabbt, utom när diskussionen handlar om hans sätt att leda regeringen och den debatt som uppstått.

Du leder regeringsarbetet genom “hands-off”, alltså genom att delegera mycket. Stämmer det?
– Nja, jag tror att man… problematiserar för mycket, att det i realiteten löper på rätt bra. Det vi ser effekten av är de väldigt omfattande uppgörelser som vi hade i alliansen redan före valet, jag tror vi gjorde 16 större överenskommelser. Det har ju lagt en grund för regeringsarbetet som gjorde att vi inte behövde sitta dygnet runt och förhandla. Vi sitter inte i långbänkar nu därför att vi har löst ut många av de svåra knäckfrågor som borgerligheten hade framför sig, därför behöver jag inte på samma sätt…

Detaljstyra?
– Detaljstyra. När en statsminister detaljstyr vet vi hur rubrikerna ser ut: Svår oenighet och det heter då att olika personer är väldigt kraftfulla i de diskussionerna. Det har inte funnits något behov av det i den här regeringen. Sen tycker jag att vårt inre kabinett, de fyra partiledarna, fungerar väl och att vi har en konflikthantering som bygger på ömsesidig respekt för varandras utgångspunkter. Jag tycker jag är involverad i de processer jag behöver vara involverad i.

– Men jag tycker samtidigt – och det kan väl vara i kontrast till hur det varit i tidigare regeringar – att man ska utgångspunkten att människor har kapacitet, har förmåga att växa och att de ska ha utrymme för att få göra det. Jag kan inte gå runt och predika att jag har en syn på människan och sen inte själv leda från den utgångspunkten. Det blir ungefär som att jag tror bara på min ideologi när jag håller tal, men att jag i övrigt inte lever efter den.

Din viktigaste roll som statsminister måste vara att prioritera det som regeringen vill åstadkomma. Gör du det i tillräcklig utsträckning?
– Mitt ansvar och min roll är att se till att regeringen håller ihop och att vi levererar resultat. Samtidigt har vi väldigt mycket föreställningar i Sverige som bygger på att vi varit vana vid enpartiregeringar. Det här är en koalitionsregering som bygger på respekt mellan fyra partier. Under den förra regeringen var det förhandlingar med två andra partier, med konflikter och egna presskonferenser och det var jätteroligt för medierna att analysera vem som vann och vem som förlorade. Men det var då. Det är nytt läge nu. Nu sitter en koalitionsregering i majoritet och det bygger väldigt mycket på vilka strukturer vi har byggt upp för att få det här att fungera. Det handlar om vår samordning, om de överenskommelser vi har ingått och sist och slutligen hur vi fyra partiledare fungerar tillsammans.

Och hur fungerar ni tillsammans?
– Än så länge rullar det på väldigt friktionsfritt. Och möjligen skapar det lite frustration. För var är konflikterna och var är allt det här bråket som vi vill berätta om…

Vilka menar du känner den frustrationen?
– Jag tror den här frustrationen finns bland alla som kommenterar politik i media. De undrar “vad är det här?” och “hur ska vi tala om detta?”. Och då blir det väldigt lätt så att de i stället för att kanske fördjupa sig mer i sakfrågorna börjar analysera min ledarstil. Det är kanske enklast.

Men om man diskuterar din ledarstil, som vi ju gör nu, så är det väl så att du förbereder dig väldigt noga inför olika beslut och engagemang?
– Ja.

Och för att genomföra det man vill uppnå måste man prioritera och även i viss mån avskärma sig från omvärlden. Det har fördelar och nackdelar. Hur hanterar man det?
– Det finns ingen människa född som kan ta in allting. Jag tror också det är farligt om man agerar i ett ledarskap där man själv sätter sig som utgångspunkten för allting. Du tror att du är fantastisk, men i realiteten är du en stor bromskloss. Det blir alltid ett felaktigt perspektiv, du hinner inte läsa in allting eller följa med utvecklingen överallt. Därför är jag tydlig med att jag har det samlade ansvaret för att regeringen fungerar och levererar resultat, framför allt när det gäller jobben och den ekonomiska politiken. Jag har också tagit på mig att leda hållbarhetskommissionen och jobbar mycket med klimatfrågan, och mycket med välfärdsutvecklingen. Givet vad jag då säger måste en stor del av den övriga politiska processen vara mer självgående.

Vilket betyder?
– Återigen: Jag måste ha statsråd som fungerar och som bär ett eget ansvar. Jag förutsätter naturligtvis också att de kommunicerar vad de tänker göra och vilka problem som finns. Det här är jag väldigt nöjd med. Jag tycker det fungerar bra.

Apropå att vara nöjd… Om vi blickar tillbaka på tiden sedan regeringsskiftet, vad är du då mest nöjd med?
– Det här! (Reinfeldt lyfter upp ett papper med den senaste AMS-statistiken som visar den lägsta arbetslösheten på 16 år). Alliansen förberedde sig noga för att bygga en politik för att skapa jobb. Vi ringade in ett samhällsproblem som var att den tidigare majoriteten ägnade stor kraft åt att dölja den verkliga arbetslösheten. Jag tycker vi har tagit fram det problemet, vi har en mycket kraftig utveckling redan som följer av mycket av det vi har gjort, alltså att vi sänker trösklarna på arbetsmarknaden, naturligtvis med draghjälp av konjunkturen. Människor som trott att arbetsmarknadspolitiska åtgärder är det enda alternativet upptäcker nu plötsligt att de kommer in på den reguljära arbetsmarknaden. Många av dem kommer från långtidsarbetslöshet, eller har invandrarbakgrund. Spontant känns det här som huvuduppgiften och vi har tagit ett första viktigt steg i den riktningen.

Vad är du mest missnöjd med?
– Jag är egentligen inte missnöjd med någonting. Det jobbigaste var naturligtvis själva inledningen som det blev mycket turbulens kring. Det var lite av ett sprinterlopp med en budget som skulle tas fram parallellt med själva regeringstillträdet. Men jag är full av tillförsikt när det gäller våra möjligheter.

Många av dem som röstade på de borgerliga i höstas för att ni satsade på jobben känner sig svikna av att ni tar bort förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. De tycker att ni gynnar de mest välbeställda. Tar ni inte en stor risk här?
– De nya moderaterna utvecklades för att formulera samhällskritik som fler kunde känna igen sig i och för att nå bredare väljargrupper än vi tidigare attraherat. Regeringen är baserad på de nya moderaterna i det avseendet. För en del av dem som så att säga blev förtjusta i de nya moderaterna finns det en risk i den debatt som nu har varit att de tvekar och att de till och med säger att de gått tillbaka till socialdemokraterna. Men samtidigt ska man komma ihåg att vi bara har gjort en budget. Vi har varit mycket tydliga med att vi har en fortsatt ambition att förbättra inte minst för dem som har små marginaler i livet.

Men måste ni inte möta det här missnöjet proaktivt, så att inte den här uppfattningen sätter sig?
– Vi har genomfört skattesänkningar som motsvarar två och en halv procent av BNP, huvudsakligen i jobbskatteavdraget. Vi hade utlovat jobbskatteavdraget som skulle finansieras med förändringar i a-kassan. Det fanns med redan i Bankerydsöverenskommelsen. Vi var också tydliga med att vi skulle dra ner på det arbetsmarknadspolitiska programmet…

Men att ni nu tar bort förmögenhetsskatten och fastighetsskatten, det kommer oväntat snabbt. Och det uppfattas som att ni gynnar de mest välbeställda.
– Jag är väldigt övertygad om att det viktigaste jobbskapandet vi gör är genom att sänka inkomstskatten. Det ger fler jobb tillsammans med ändringarna i arbetsmarknadspolitiken och förändringarna i a-kassan. Förmögenhetsskatten kan också ha betydelse, framför allt för investeringsflöden. Kapitalet har fram tills nu i stor utsträckning sökt sig till passiva investeringar som gör att man kunnat slippa betala förmögenhetsskatt. På det sättet tror vi att den här reformen är bra. Vi uppfattade att vi hade budgetutrymmet och vi ville se till att få den här positiva effekten på ekonomin och då var det lika bra att göra det nu. Fast vi är väl medvetna om att borttagandet av förmögenhetsskatten är fördelningspolitiskt orättvist. Den här reformen kan bara försvaras i den meningen att den är långsiktigt rätt för Sverige.

Frågan om skattesystemet handlar väl egentligen mer om hur man bygger landets ekonomi på sikt.
– Jag ställer upp när som helst och berättar om att vi anser att vi bygger landet. Det är precis det jag uppfattar att vi gör. När jag kom in i politiken i slutet av 1980-talet var det mycket diskussioner om det förlorade 1970-talet. Efter hundra år av positiv utveckling kom ju Sverige in i en väldigt olycksalig fas med prischocker, devalveringar och socialism och fonder, och sen kom 1980-talet med överhettning. Under det tidiga 1990-talet återkom strukturpolitiken. Vi fick ett nytt pensionssystem och flera viktiga branscher och marknader avreglerades…

Och det skördar vi nu frukterna av.
– Exakt. Vi fick också riksbanksreformen och den nya budgetordningen. Allt lägger en grund för att denna lilla öppna ekonomi kommer igen. Nu är Sverige i ett läge när vi, om vi hanterar detta rätt, kan få en enormt stark utveckling om vi inte gör det historiska misstaget att vi pressar kapacitetsutnyttjandet för hårt. Därför är det så oerhört viktigt att bygga ut arbetsutbudet, det är den historiska möjligheten att se till att folk som vanligtvis inte kan hävda sig kommer i arbete. Det tycker jag är att bygga landet.

Löneavtalen ser ut att bli högre än väntat. Det speglar väl den insider-outsider-problematik som finns, alltså att de som saknar jobb inte utövar ett tryck nedåt på lönerna?
– Många tycker nog att de är väl förtjänta av löneökningar. Men absolut, i ett läge där många står utanför arbetsmarknaden och det ändå kommer rätt kraftiga löneökningar, så är det ett tecken på att arbetsmarknaden inte fungerar alldeles som den ska. Man måste sänka trösklarna för de grupper som står utanför. Vi har haft en god produktivitet i ekonomin men nu är det sysselsättningsdelen som inte fungerar i vår tillväxt. Vi måste bygga om vår ekonomiska politik för att möta den nya situationen. Det du beskriver är alldeles korrekt. Nystartsjobben verkar fungera för dem som är långtidsarbetslösa, men de når inte fram till dem som är i sjuk- och aktivitetsersättning, alltså de långtidssjukskrivna. Vi kommer nu med ytterligare lättnader för att anställa yngre, för vi inser att det här inte är en arbetsmarknad som tar in folk av sig själv.

Men det är inte aktuellt att ändra arbetsrätten?
– Vi har större flexibilitet än de flesta andra europeiska ekonomier. I realiteten sker också stora förändringar av arbetsmarknaden i sig själv. Jag träffar många offentliganställda på mina resor. Många av dem beskriver att vägen till en fast anställning är rätt lång. Även i det offentliga går man ofta på vikariat, och det visar att arbetsgivaren har hittat en flexibilitet även i vårt regelsystem som är större än man ofta tror…

Bemanningsföretagen betyder också en hel del.
– Ja visst, det ser man när man åker runt och besöker svensk industri. Gå in bland lagerhyllorna så märker man att företagen saxar de egna anställda med anställda från bemanningsföretag, som står för mycket av flexibiliteten och tar konjunkturvariationerna. Vi har en flexibilitet som är större än man kanske tror när man ser hur regelsystemen är utformade.

Om man frågar företagsledarna vad de tycker om politiken sedan maktskiftet, som vi ofta gör, så är reaktionen faktiskt ganska avmätt. Det ord som nämns oftast är “uppfriskande”.
– Jaha!

Hur tolkar du det?
– Det vet jag inte.

Lättnaden borde vara utbredd efter många år av socialdemokratiskt styre, men ni får inga ovationsartade hyllningar.
– De får uttrycka sig utifrån sina utgångspunkter. Jag tycker vi varit mycket tydliga med att tala om för vilket samhällsproblem vi utvecklade vår politik, alltså mot utanförskapet och för att få upp sysselsättningen. Sen tycker jag man ska akta sig för att dra alla vd:ar över en kam, men många av dem tycker att det finns väldigt goda förutsättningar för att driva företag just nu… Men vad uppfattar ni när ni pratar med företagsledare? Vad är det de efterlyser?

Det är rätt mycket strukturåtgärder, inte minst på utbildningssidan. Inom industrin är man till exempel orolig för att det är så få som söker till tekniska och naturvetenskapliga utbildningar.
– Och ändå håller vi på att göra om skolan, men det tar sådan tid. Jan Björklund tar fram en ny gymnasieskola och det sker i rekordfart. Ändå kan vi inte börja fasa in yrkesutbildningar, lärlingsprogram och så förrän 2009. Så vi arbetar på det.

Ni behöver kanske kommunicera det lite tydligare.
– Ja, så är det kanske.

Är du bekant med Anders Lindberg, vd för pr-firman JKL?
– Vi har ju träffats genom åren, ibland av det enkla skälet att han haft en bakgrund inom moderaterna.

Han är mest känd nu för att ha rekryterat Göran Persson som rådgivare. Enligt Lindberg behöver alliansregeringen “hitta den stora berättelsen om vart Sverige är på väg”. Behöver ni en sådan berättelse?
– Problemet med “den stora berättelsen” är att den signalerar ett synsätt att ett land har en enda framtid. Min erfarenhet är att det inte finns ett Sverige, det finns inte en berättelse. När politiken tar på sig de stora orden, och gör anspråk på att berätta om ett land med en enda framtid, så måste man ställa sig frågan om vilka som känner igen sig och vilka som tror att det handlar om dem.

Kan det vara så att en politiken i så fall krymper människorna?
– Det tycker jag absolut. Den liberala grundfilosofin är att livet blir vad man gör det till och människor ska ha sitt eget fria val att utforma sin egen framtid. Man har till exempel olika syn på Sverige om man är 20, 50 eller 80 år gammal. Den här stora berättelsen blir fel.

När du lanserade “de nya moderaterna” tog ni tydligt avstånd från er tidigare ekonomiska politik. Det väckte starkt gensvar. Är det inte dags att göra likadant på miljöområdet? Ni har ju gjort en rejäl positionsförflyttning när det gäller klimatet.
– Jag är av den bestämda uppfattningen att mänsklighetens kunskaper om klimatpåverkan har vuxit högst väsentligt och kanske nått en ny sorts nivå efter att FN:s klimatpanel har samlat ihop den samlade kunskapen på ett mycket seriöst sätt och har belagt att vårt sätt att leva påverkar klimatet, och Vattenfall har också gjort liknande beräkningar och beskrivningar. Sen är det alltid så att någon var först och sa det här för jättelänge sedan. Den goda nyheten är att vi kan göra något åt det. Vi har nu det tekniska kunnande som gör att vi kan möta detta, det gör för mig att vi är i ett helt nytt läge…

Ett helt nytt läge jämfört med för ett år sedan?
– Ja, perspektivet har förändrats. Göran Persson hävdade tidigare att han hade en grön folkhemsidé, men han framhävde att det var en nationalstatsfråga. Hans idé, tillsammans med miljöpartiet, är nationella regleringar, helst så plågsamma som möjligt, som införs ovanifrån, och skatter, att ifrågasätta industrin och marknadsekonomin. Nu har vi förutsättningar att möta detta globalt. Det är inte regleringar som gäller. Det är marknadskonforma lösningar som ger industrin tid att anpassa sig i den fasta övertygelsen att konsumenter och industri vill vara klimatriktiga i sina processer.

Är du optimistisk? Går den här frågan att hantera? Det är lätt att bli pessimistisk när man ser hur snabbt koldioxidhalten ökar i atmosfären.
– Jag är övertygad om att människan kan resa sig och möta den här utmaningen också. Möjligen har jag färgats rätt mycket av att jag gick i en skola på 1970-talet där man hade idén att man skulle skrämma oss. Vi skulle leva med kärnvapenöknar och vi fick lära oss att mänskligheten var dömd. Vi har mycket av hot som utmanar mänskligheten, men vi visar samtidigt en enorm förmåga att resa oss och möta utmaningar, jag tycker det är tydligt att insikten sprider sig över världen.

Ja, det börjar röra på sig, inte minst i USA.
– Jag ägnade en hel vecka åt att resa runt och diskutera klimat- och miljöfrågor i USA. Det är fantastiskt vilken debatt som finns där – det har vi helt missat i Europa – efter Al Gore och efter Katrina. Orkanen visade ju att man kunde ödelägga en hel stad i USA, att det här är på riktigt. Jag är mycket optimistisk att vi kan möta det här, men jag tycker det är riktigt som du säger att i det första intervallet handlar det om en ökning av utsläppen snarare än reduktioner.

Apropå förändringarna i världsekonomin, vet du hur många procent av dem som jobbar i verkstadsindustrin som är anställda av utlandsägda företag?
– Hur många procent…

Det är faktiskt 50 procent.
– Ja, jag tänkte säga ungefär den siffran.

Är det bra eller dåligt eller neutralt?
– I flera fall handlar det ju om investeringar som möjliggjort en överlevnad. Inom de flesta industrier måste man vara tillräckligt stor för att kunna få skalfördelar. Och det gör att det blir en lite annan typ av ägarbild. Den oro vi hade tidigare var att vi drev på en utveckling mot att Sverige skulle bli en dotterbolagsekonomi, alltså att produktionsvillkoren var bra men att reglerna för ägandet var oförmånliga. Men genom förmögenhetsskattens borttagande och att socialdemokraterna tog bort arvs- och gåvobeskattningen har klara förbättringar skett. Säkert kan vi göra mer. Man får helt enkelt bejaka ett ökat utländskt ägande. Det signalerar att vi påverkas av globala konkurrensförhållanden och konjunkturer på ett sätt som vi aldrig gjort tidigare. Det är på gott också och innebär bland annat att vi har goda tillväxttal.

Du har tidigare berättat att du funderade på att gå in i näringslivet efter att du gått ut universitetet. Fanns det något konkret?
– Jag gick ju ekonomlinjen med företagsekonomisk inriktning. Jag hade jobbat på bank, och jag hade gjort ett examensarbete om traineeutbildningar eftersom jag är väldigt intresserad av psykologi. Kanske hade jag gått in för personaladministrativt arbete. Jag hade nog kunnat tänka mig flera saker, jag är uppvuxen i en företagarfamilj så jag har ju liksom levt med dessa villkor hela mitt liv. Men mer konkret än så blev det aldrig därför att jag hade ett politiskt engagemang som löpte vid sidan om mina studier och jag fick väldigt snabbt erbjudande om att gå in i politiken.

Du beskriver alliansens seger i fjol som historisk. På vilket sätt kommer man att se på valet 2006 om fem eller tio år?
– Jag vill tro att sköter vi detta rätt så etablerar vi demokratins grundidé, nämligen att vi har lika regeringsdugliga alternativ i Sverige. Socialdemokratin har ju kunnat framställa sig som unikt regeringsduglig, medan de borgerliga har fått komma till i tider av dåliga konjunkturer. Nu har vi snabbt fallande statsskuld, fallande skattetryck, växande sysselsättning och överskott i de offentliga finanserna.

– Om vi sköter detta kommer vi att ha helt unika förutsättningar för hur vi kan möta väljarna 2010. Vi kan då lägga grunden för en mycket stark ekonomisk utveckling. Vi kanske sluter en parentes där Sverige tappade tempo från tidigt 1970-tal till mitten av 1990-talet via den politik vi för. Det var en historisk seger 2006. Först sa många att det gick inte, i efterhand säger alla att det var så enkelt. Inget av det är sant. Det gick, men det var inte enkelt, och det var inte heller med någon stor majoritet. Vi hade 119 000 fler väljare i alliansen än de tre vänsterpartierna och det är en liten marginal, vi har sju mandats övervikt i riksdagen. Så här får man hålla ordning på historieskrivningen. Det var en historisk bedrift givet utgångspunkterna.