Marknadens hitmakare

Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att se kopplingarna mellan finansmarknaden och schlagerkampen om musiklyssnarnas gunst.

Om några veckor kommer vi att exportera rikets “slampa light” – Lena Ph – till det terrordrabbade Turkiet med den förhoppningsvis inte alls ironiskt menade titeln “Det gör ont”. Och här hemma kommer resterande melodier från uttagningsomgångarna till Melodifestivalen att konkurrera om lyssnarnas plånböcker.

Tänkte du på hur urvalet till de olika delfinalerna var sammansatt? Enligt en intervju med projektledaren representerade låtarna “de bästa ur varje genre”.

Således fanns bland de 32 tävlande bidragen både latinomusik och traditionella saxofonbrölsschlagers. I urvalet ingick också några syntbaserade långskott, någon enstaka rocklåt och ett par melodier som nog mest skulle sälja på att den som framförde dem var berömd.

Dessutom kunde man höra ett knippe så kallade etniska inslag.

Känns resonemanget igen? Just det! Melodifestivalen är egentligen en enda stor djäkla indexportfölj, fast med den okritiska massans musiksmak i stället för något marknadsviktat aktieindex som riktmärke.

Varje inskickat bidrag är ungefär som en investeringspropå. En kompositör harvar på, precis på samma sätt som en aktieanalytiker. Att bägge två numera jobbar mer datorbaserat än intuitivt, och förmodligen sitter med var sin standardprogramvara, underlättar naturligtvis jämförelsen.

Analytikern kan utan större ansträngning ladda ner och klistra in huvudkomponenterna till en analys i sin Excelsnurra. Kompositören börjar med att gunga loss på några feta, förprogrammerade groovar från sin programleverantör.

Den första frågan är förstås: Vad vill publiken ha?
Kompositören kollar igenom referensskivorna med förra årets bidrag och jämför med säljstatistiken. Sedan plockar han fram litet inspelningar av teveserien Fame Factory och försöker känna av stämningarna. Därefter radiolyssning en stund.

En sofistikerad kompositör försöker även hitta ledtrådar i klädmodet och i skivbolagens utgivningsplaner för att räkna ut hur opinionsyttringarna kan komma att te sig.

Har Bruce Springsteen en ny skiva på gång kan det löna sig att satsa på ett manligt bredbent beat med uppriktig, lätt samhällskritisk (men chalala-trallvänlig) text.

Heter däremot nästa stora release Britney Spears, kanske vi ska närma oss ett sound som mer för tankarna till alkoholiserade tonårsnymfomaner i kroppstrumpa, till färgade metrosexuella dansare och andra påtända glitterpinnar.

Analytikern kollar också vad som verkar gå bra för tillfället. Han väljer mellan de olika storysarna i sin bransch och lägger en grundläggande rytm av tillväxt, undervärdering, turn-around-case eller någonting annat situationsanpassat i sin analys.

Har något företag kapitalmarknadsdag snart? Kan man förekomma eller låta sig medvetet förekommas av företagets budskap, för att få extra studs i den egna analysen?

Vill marknaden ha investeringsidéer som bygger på att räntorna har sjunkit färdigt? Eller vill den hellre se “relativa snabbväxare i en låginflationsmiljö”. Eller vill den ha uppstekta åttiotalsidéer, som till exempel undervärderad substans, på sin fjärde comeback-turné?

Schlagerportföljen omsätts årligen, men speglar alltid marknadens genomsnittspreferenser. Många är de låtskrivare som inte får någon avsättning för sina alster, på samma sätt som analyschefer och stridbara mäklarhövdingar krossar unga förhoppningsfulla aktieanalytikers svagaste investeringscase.

Och vem tjänar de stora stålarna? Riskkapitalbolag som Industri Kapital och andra som säljer in sina bolag till börsen. Samt, förstås, de som tar bolagen till börsen med minimal egen ansträngning, corpfirmorna.

På musikmarknaden är strukturen identisk. Fast där heter riskkapitalisterna Bert Karlsson och corpfirmorna kallas för skivbolag.
“Det gör ont”, som sagt.