Miljardförluster för kärnkraften

Fyra våtår i rad har satt kärnkraftbolagen under hård press. De har producerat kraft till en kostnad av 18-21 öre per kilowattimme (kWh), medan elpriset på marknaden legat kring 12-14 öre. Med en produktion på cirka 70 terawattimmar (TWh) per år innebär det ett minus på cirka 4 miljarder kronor varje år. Normalt hade detta inneburit stora finansiella problem. Men kärnkraftbolagen har klarat sig genom att delägarna fått ta smällen.

Kärnkraftbolagen är fyra (Oskarshamn, Barsebäck, Ringhals och Forsmark) och de delägs korsvis av landets tre stora elproducenter (Vattenfall, Sydkraft och Birka Energi). Det ansträngda läget märks på producenternas resultat. Deras rörelsemarginaler har försämrats drastiskt, från 30-35 procent för några år sedan till omkring 20 procent i dag, mätt på halvårsresultaten.

En del av underskotten har de tagit igen genom ökade vinster från främst nätverksamheten.

“Nollbolag”

Kärnkraftsbolagen är organi-serade som “nollbolag”, det vill säga ägarna har åtagit sig att via kraftavgifter svara för bolagens samtliga kostnader i förhållande till sina andelar i bolagen. Verksamheten ska i princip inte ge överskott.

Därför är också det egna kapitalet obetydligt. Ägarna garanterar de stor lån som tagits.

“De här kärnkraftverken hade varit i konkurs för länge sedan om inte avtalen varit skrivna som de är. Finansiärerna har givetvis försett sig med garantier ifrån ägarna, att de i alla lägen stöttar de här bolagen.” Så dramatiskt uttryckte sig Tomas Bruce, VD för Birka Energi, vid en utfrågning i näringsutskottet för en tid sedan. Avtalen gör det svårt att bilda ett enda kärnkraftsbolag, fristående från producenterna. Det skulle annars kunna spara kostnader i verken och befrämja konkurrensen på elmarknaden. Så har Storbritannien gjort genom skapelsen British Energy.

De pressade kärnkraftsägarna har anklagats för missbruk av marknadsmakt, alltså att de utnyttjar sin dominans i produktionen till att hålla nere utbudet av kärnkraft så att elpriset hållits uppe på en alltför hög nivå. Ägarna slår ifrån sig och menar att de bara agerar företagsekonomiskt. För att reda ut detta, och frågan om en eventuell nedläggning av kärnkraften, behövs kunskap dels om kärnkraftens kostnader; dels om kapaciteten när det gäller energi och effekt.

Kapacitetskostnader

På en fungerande marknad ska priset sättas efter den kortsiktiga marginalkostnaden. Där ingår både den rörliga produktionskostnaden och fasta kostnader, ibland kallade kapacitetskostnader. Råder kapacitetsöverskott sätts priset lika med den rörliga kostnaden. Då får inte producenten något bidrag till att täcka sina fasta kostnader. Vid brist kan priset hamna högt, beroende på vad konsumenten är villig att betala.Ett kärnkraftverk har olika slags kostnader. Direkt rörliga, alltså proportionella mot producerad elmängd, är kostnaderna för bränslet och avfallshanteringen, samt vissa kostnader för drift och underhåll (3-6 öre per kWh). Övriga utgifter, för drift och underhåll samt försäkringar, är inte beroende av producerad elmängd, men nödvändiga för att upprätthålla driften. De kan därför betraktas som halvt rörliga eller halvt fasta kostnader och uppgår till cirka 5-8 öre. Detta summerar till 3-14 öre i rörlig kostnad, beroende på vilken definition man använder.

Bara i Sverige

Kärnkraftsskatten (2,7 öre) har från halvårsskiftet gjorts om från rörlig skatt, baserad på producerat antal kilowattimmar, till en fast skatt, baserad på installerad effekt. Kapitalkostnaderna, alltså räntor och avskrivningar, är fasta kostnader och måste betalas oberoende av om verket används. De varierar beroende på anläggningarnas ålder och eventuella tilläggsinvesteringar och kan uppskattas till 3-4 öre.

Av de fasta kostnaderna på 6-7 öre utgörs alltså ungefär hälften av den märkliga kärnkraftsskatten, som Sverige är ensam om inom EU. Skatten kostar kärnkraftsbolagen cirka 2 miljarder kronor per år och svarar därmed för hälften av tidigare nämnda underskott på 4 miljarder kronor.

Nederbörden

I flera år har det rått överskott på elenergi i det nordiska elsystemet. Den rikliga nederbörden har medfört mycket vatten i magasinen och ett stort utbud av billig vattenkraft som hållit nere elpriset. Situationen har blivit extra besvärlig för kärnkraftsbolagen eftersom både Norge och Sverige, särskilt under 1980-talet, byggt på sig rejält med kapacitet, i Norge vattenkraft och i Sverige kärnkraft.

Hur stämmer denna överkapacitet med den omtalade risken att Sverige skulle tvingas koppla bort elkunder om det blir riktigt kallt i vinter? Här gäller det att skilja på effekt och energi. Man kan ha både överskott på energi och underskott på effekt. Kärnkraftsägarna menar för övrigt att elpriset på spotmarknaden inte avspeglar den risk för effektbrist som finns i elsystemet.Effekt, som uttryckts i watt, anger styrkan hos en anläggning. Energi, som anges i watttimmar, är ett mått på uthålligheten (effekt gånger tid). Ett vindkraftverk, som bara går när det blåser, kan därför inte ersätta en bränsleeldad anläggning som kan köra med full effekt hela året.

Hårda miljökrav

Sverige har fått brist på effekt därför att politikerna satt så hårda miljökrav på bränslebaserade reserveffektverk att de lagts ned, bland annat de två största (Stenungsund och stora delar av Karlshamn). I fjol försvann ytterligare några (Hässelby, Bråvalla, Stallbacka, Arendal). Detta bortfall måste nu täckas med import, producerad i anläggningar med sämre rening än i de som lagts ned i Sverige.

Effekt försvann också genom den politiskt betingade stängningen i fjol av Barsebäck l, som dock var avsett för baskraft och inte reservkraft. Det fanns inga ekonomiska skäl att stänga Barsebäck eftersom anläggningen mer än väl täckte sina rörliga kostnader. Företagsekonomiskt var stängningen möjligen en fördel för kärnkraftbolagen eftersom de fick bort en del av det utbud som pressat elpriset (och staten stod för notan). Men samhällsekonomiskt var det hela en förlust eftersom konsumenterna får betala ett högre elpris.

Politikernas ansvar

Slutsatsen blir att det inte är lätt att belägga tesen att kärnkraftsägarna missbrukat sin dominerande ställning. Och trots kärnkraftens lönsamhetsproblem, som delvis beror på den säregna kärnkraftsskatten, finns ingen anledning att lägga ned några verk.

En anläggning avvecklas bara när de rörliga kostnaderna är högre än det gällande marknadspriset.

De problem som finns för kärnkraften är till stora delar skapade av politikerna. Om elmarknaden sluppit den politiska inblandningen och varit konkurrensutsatt tidigare hade vi sannolikt inte fått det stora överskottet på elenergi. Ägarna hade då tvingats vara mer försiktigare med expansionsinvesteringarna. De kommersiella riskerna hade varit för stora. Och om energiskatterna varit bättre harmoniserade i Norden skulle inte reserveffektverk i Sverige med bra rening tagits ur drift.

Läs vidare om elmarknaden på Tema Energi, sidorna 78-85.