Sandström: Midsommardag, politisk spritfest och Northvolts utlandsäventyr

“Staten ska inte leka riskkapitalist” hörs ibland från borgerligt håll.

En viktig, om än numera något slentrianmässig kritik av den industripolitiska renässans Sverige och EU befinner sig i.

Från “välja vinnare”…

Resonemanget handlar om att politiker och tjänstemän inte kan “välja vinnare”.

Marknadsekonomin selekterar genom en evolutionär process fram morgondagens giganter och byråkrater kan aldrig emulera detta via administrativa förfaringssätt. Rätt eller fel, men så lyder argumentet.

Poängen är inte ointressant. Den kan bland annat härledas till några av nobelpristagaren F.A. Hayeks främsta artiklar om hur kunskap och utveckling inte kan centraliseras i ett samhälle.

… till “skapa förlorare”

Men argumentet missar ändå problemets kärna.

Industripolitikens främsta gissel är inte politikernas försök att “välja vinnare”. Ett långt större problem är att industripolitiken utformats så att den skapar förlorare.

Bidrag och kreditgarantier kortsluter riskkalkylerna och gör det rationellt att agera vårdslöst.

Låt oss illustrera med ett nutida exempel, ett historiskt fall och ett sannolikt framtida haveri.

1. Northvolts expansionsplaner

I efterhand har Northvolts expansionsplaner beskrivits som orealistiska.

I diskussionerna försvinner dock orsakerna till att bolaget gav sig iväg till Kanada, Tyskland, Portugal och Polen, trots att saker ännu inte fungerade i Skellefteå.

Vid vart och ett av dessa exempel har politiker ställt fram kopiösa mängder skattemedel:

• Regionala och nationella instanser erbjöd mer än 3,3 miljarder dollar för att Northvolt skulle etableras i delstaten Québec.
• I Tyskland blev bolaget lovat nio miljarder kronor, fördelat på sju miljarder i direkt stöd och två miljarder i lånegarantier.
• Äventyret i Portugal blev aldrig av, men Northvolt var del i en allians av batteriföretag som tillsammans skulle delat på miljardbelopp från Europeiska Investeringsbanken (EIB) för att förädla litium.
• För sin verksamhet i polska Gdansk erhöll Northvolt omkring 750 miljoner kronor från EU:s Innovationsfond.

Sundström hade rätt

Med dessa uppgifter i beaktande blir det enklare att förstå Northvolts agerande. Man är en strategisk bidragskapitalist som söker sig till de länder som är beredda att ge bolaget pengar.

I en intervju med Di 16 september 2024 bekräftar aktieägaren och tidigare S-ministern Anders Sundström att så är fallet, åtminstone avseende den planerade anläggningen i Tyskland:

”Den är helt finansierad av tyska staten. Northvolt äger den, men det är i stort sett inga pengar som Northvolt har lagt in.”

Sundström har rätt. Och däri ligger problemet.

Tyska politiker bjöd på gratis spritfest. Beteendet blev därefter.

2. Den afrikanska etanol-fyllan

I etanolbubblans febrigaste fas skulle det kommunägda bolaget Sekab anlägga etanolfabriker i Tanzania.

Det gick som det gick.

Så var även fallet med bolagets etanolprojekt i Polen och Ungern.

I Tanzania var det SIDA-pengar som hägrade för Sekab. Och i Polen samt Ungern var det EU-pengar.

Det irrationella blev rationellt. Det kommunala bolaget gav sig ut på global expansion. Eftersom någon annan tog kostnaderna.

Intressant nog var Skellefteå Kraft en av de främsta ägarna av denna gröna bubbla som slutade i miljardförluster för några kommuner i Norrland. I Skellefteå Kraft avgick hela styrelsen 2009.

Kommunen har en lång och stolt historia av gröna satsningar. Som inte fungerat.

I etanolbubblan skapades ännu en förlorare.

Som lämnade ett skuldberg efter sig i Örnsköldsvik.

3. Fånga CO2 = fånga bidrag

Koldioxidinfångning (CCS) är nu på tapeten. Men det är svårt att se några tekniska landvinningar. Tvärtom, kostnaderna verkar snarare ha ökat.

Experter har dömt ut CCS som ett dyrt och komplicerat sätt att minska CO2-utsläppen.

Trots det satsar Stockholm Exergi miljarder. Energimyndigheten har gett bolaget 20 miljarder anledningar att strunta i riskerna och problemen. Totalt allokerar myndigheten fantastiska 36 miljarder kronor till just CCS.

Därmed skapas förmodligen (ännu) en, ännu större grön förlorare.

Dikeskörning och spritfest

De tre exemplena visar att “picking winners” inte är industripolitikens främsta gissel. Dilemmat är snarare att man skapar förlorare. Det blir rationellt att göra något irrationellt eftersom någon annan tar notan.

Samtidigt kan den som kör i diket inte urskulda sig med att politikerna i Sverige och EU bjöd på episk spritfest.

Gratis må vara gott, men faktum kvarstår: bilen är totalkvaddad.

Även ansvaret kvarstår. Inte minst om mönstret upprepats i två decennier.

Läs mer:

Microsofts miljardsatsning i Värtahamnen

Teknikoptimism eller grönt önsketänkande?

Mungers aska över Norrland

Gröna bubblor – av godo eller Keynes kasino?