Miljön – alliansens skräckfråga

Det är den 29 juni i Svenska Mässans lokaler i ett sommarhett Göteborg. Kristdemokraternas riksstämma går mot sitt slut och trötta delegater längtar redan till badstränder och semester. Men ett par programpunkter återstår. En av dem handlar om klimatfrågan. Talare är Anders Wijkman, partiets EU-parlamentariker med ett förflutet inom Röda Korset, Naturskyddsföreningen och andra ideella organisationer.

Allteftersom anförandet fortskrider händer något oväntat. Många ombud börjar skruva på sig och i partiledningen sprider sig en känsla av irritation. Anders Wijkman går nämligen till attack mot vad han betecknar som den borgerliga alliansens “alltför passiva” miljöpolitik. Han säger att alliansen “inte blir trovärdig om den inte tar i miljöfrågorna” och kräver att miljön prioriteras lika högt som jobben, vården, skolan och fastighetsskatten.

På den efterföljande presskonferensen går Anders Wijkman ännu längre. Göran Persson är värd beröm, säger han, för regeringens ambitioner med sin oljekommission. Socialdemokraterna slår tacksamt mynt av inlägget under den påföljande politikerveckan i Visby.

I mitten av augusti reflekterar Anders Wijkman över det hela i ett samtal med Affärsvärlden:

– En viktig utgångspunkt för mig är att vänsterblocket inte ska ha monopol på de här frågorna. För hur vi ska tackla energi- och klimatpolitiken kommer att vara den dominerande frågan framöver. Med rätt eller orätt uppfattas ju miljön som en del i vänsteragendan. Det är inte Perssons förtjänst utan det hänger ihop med att de haft miljöpartiet som stödparti, men så här har det sett ut i debatten. Det behöver vi i alliansen ändra på.

Alliansens valmanifest innehåller ett miljöpaket med satsningar på bland annat havsmiljö och klimatforskning. Anders Wijkman säger att “det blev betydligt mer miljö, energi och klimat än vad jag hade vågat hoppas.”

Ändå ser socialdemokratin ut att ha initiativet i miljöfrågorna, som är ett av partiets få starka kort när valrörelsen går in på spurten.

Därför behöver de borgerliga en ambitiös miljöpolitik. All erfarenhet visar nämligen att miljöfrågan har en stor inneboende sprängkraft. Den har hotat stabiliteten och sansen under de borgerliga regeringsåren 1976-82 och 1991-94 och kan spela samma roll under den kommande mandatperioden. Bara det faktum att de borgerliga inte lyckades enas om att skapa en särskild gemensam arbetsgrupp för miljön – till skillnad från inom alla andra viktiga politikområden – indikerar att frågan är svår.

I ett viktigt avseende är uppgiften lättare nu. Tack vare Maud Olofssons nyorientering av centern lyckades de borgerliga i somras komma överens om kärnkraften och energiförsörjningen. Det var en historisk bedrift. Men mycket återstår.

Alliansens valmanifest är ett steg på vägen men enigheten är bräcklig. Centern vill att Sverige ska minska utsläppen av växthusgaser med 30 procent fram till 2020. Moderaterna och folkpartiet menar dock att en sådan politik skulle innebära utslagning av svensk industri. Alltför tuffa miljökrav kan hota alliansens viktigaste mål att få fram nya företag och skapa fler jobb.

Näringslivet vill förstås inte ha striktare miljökrav utan förespråkar i stället lättnader. Önskemålet är att Sverige ska driva på mer för att få fram internationella avtal i stället för att hålla på egna, nationella miljökrav.

– Absolut viktigast är att vi skaffar oss ett mer internationellt perspektiv och sätter globala miljömål och det gäller framför allt klimatfrågan. Vad är det för vits att till exempel ställa så hårda krav på cementproduktion i Sverige att den läggs ner? Då får vi kanske i stället importera från Ukraina där tillverkningen är mycket smutsigare, säger Birgitta Resvik, ansvarig för klimat- och energifrågor på Svenskt Näringsliv.

Hon vill också gärna att nästa regering, oavsett partifärg, tar med näringslivet mer i förhandlingar om utsläppsrätter och andra förändringar.

Mikael Hannus, ansvarig för energifrågor på Stora Enso, poängterar behovet av helhetssyn i miljöpolitiken.

– Om man tittar på den politiska processen i Bryssel så handlar det om massor av enfrågedirektiv som ofta står i motsatsställning till varandra. Det som vi i industrin behöver efter valet är ordentliga, tydliga och kraftiga signaler om hur politiken kommer att utformas.

Kan då industrin räkna med en välvilligare miljöpolitik om alliansen vinner valet? Mikael Hannus tror inte det:

– Blir det en blå-grön politik i stället för en röd-grön, och i så fall hur ser den ut? Jag vet inte, men jag är rädd att inget av betydelse kommer att hända, i alla fall inte under den kommande mandatperioden.

Hans bedömning verkar rimlig. Alliansen lär gå i socialdemokratins fotspår på miljöområdet. Spelreglerna är redan angivna till stor del för de kommande åren. Senast i oktober ska regering och riksdag fatta beslut om utsläppsrätter för åren 2008-2012. Svenska stålverk och pappersbruk får leva vidare med befintliga pålagor i form av krav på utsläppsrätter och klimatåtaganden.

Regeringsinnehavet kommer också att, med viss automatik, tvinga en ny borgerlig regering att lägga upp en miljöagenda i förhandlingar i Bryssel och på andra håll utomlands. Anders Wijkman påpekar att minst hälften av alla svenska miljöbeslut avgörs i EU. Fredrik Reinfeldts regering blir tvingad att agera, och kommer sannolikt att bygga vidare på den politik som socialdemokraterna lagt fast det senaste decenniet – hur svårsmält detta än kan kännas inom moderaterna och i näringslivet.

En parallell här är Tyskland. Efter att Angela Merkels CDU tagit över ledarrollen i koalitionsregeringen har partiet insett realiteter och snabbt lagt om sin politik. Pålagorna på näringslivet har inte lättats. Den avvecklingsplan för kärnkraften som CDU tidigare kritiserat ska nu ligga fast.

Dessutom går trenden internationellt entydigt mot ökad uppmärksamhet kring miljön, och då särskilt klimatfrågan. I Storbritannien har de konservativa under David Cameron, som cyklar eller kör miljöbil till parlamentet, tagit ledningen i opinionsmätningarna över Labourpartiet. I USA har flera stater på östkusten infört system med utsläppsrätter. Den kaliforniske guvernören Arnold Schwarzenegger driver också på för minskade koldioxidutsläpp nationellt. Även vissa storföretag, som BP och General Electric, förespråkar gröna värden i sin affärsverksamhet. När nästan alla rika länder prioriterar miljöfrågorna kan ett borgerligt lett Sverige inte gärna avvika.

Det aktualiserar frågan om hur stringent – och kanske tillväxtfientlig – den svenska miljöpolitiken egentligen är. En faktor är hur komplicerat det är att få etableringstillstånd för ny industri. Enligt Michael G:son Löw, vd för oljebolaget Preem som nyss byggt ut sitt raffinaderi vid Lysekil, tar det inte längre tid att få klartecken för sådana projekt i Sverige än i andra industriländer.

Ändå kan de svenska företagen komma att märka ett visst – och ur deras synpunkt positivt – omslag i miljöpolitiken vid en borgerlig seger. Politiken lär nämligen bli mer förutsägbar. Turerna i energi- och klimatpolitiken har varit många de senaste 20-30 åren. Kärnkraft var först bra, sedan dåligt. Kol, gasol, torv, naturgas, småskalig vattenkraft och kraftvärme uppmuntrades först, men efter några år infördes restriktioner och straffskatter.

De snabba kasten bör ses mot bakgrund av att socialdemokraterna varit beroende av stödet från vänstern och miljöpartiet. Budgetmanglingar har lett till oväntade överenskommelser på miljöområdet. Ett exempel är den nya flygskatten, som fått förgörande kritik från nästan alla remissinstanser och som har stoppats av EU-kommissionen. En alliansregering skulle inte på samma sätt vara prisgiven åt kompromisser med utomstående partier. Sannolikt kommer de borgerliga att på ett tydligare sätt se sambanden mellan företagsklimatet och energi- och miljöpolitiken.

Slutligen finns ett förslag från en arbetsgrupp på låg nivå inom alliansen som faktiskt väckt betydande intresse bland miljödebattörer. Idén går ut på att skapa en så kallad hållbarhetskommission som ska analysera klimatpåverkan och andra miljöfrågor fortlöpande. Kommissionen är tänkt att vara oberoende och bestå av forskare och experter. I dag utförs den sortens tillsyn av miljövårdsberedningen, som har (politiskt tillsatta) chefer för statliga verk som ledamöter. Hållbarhetskommissionen bär drag av de fristående ekonomiska råd som finns i Tyskland och Danmark. De är kända under begreppet “de vise männen” och ger ofta värdefulla bidrag till den allmänna debatten.

– Jag tror att en sån här kommission kommer att arbeta under de kommande åren, men att det inte blir så mycket mer. Sedan, från och med 2010, kan vi kanske få den sortens linjebeslut som ger långsiktigt uthålliga spelregler som vi kan planera efter, säger Mikael Hannus på Stora Enso.