Mot nya utmaningar

När Handelsbankens vd Frank Vang-Jensen kallades till bankens styrelseordförande Pär Boman i bankpalatset vid Kungsträdgården i centrala Stockholm, sent på eftermiddagen den 15 augusti i år, kunde han inte gärna ana vad som var på gång. Pär Boman hade varit Frank Vang-Jensens chef under många av de år som den sex år yngre Vang-Jensen jobbat i banken. Och bara sjutton månader tidigare hade svensken i egenskap av nybliven ord­förande lyft upp Vang-Jensen till Banksveriges kanske mest prestigefyllda uppdrag: koncernchefsposten i den finaste av de svenska storbankerna.

Nu skulle han i stället odugligförklaras.

Men trots att Frank Vang-Jensen den här vackra augustieftermiddagen fick avsked på stående fot så lämnade han inte ord­förandens rum omedelbart. Tvärtom utbröt, enligt Affärsvärldens källor, en långvarig diskussion mellan de två.

Beslutet om hans avsked låg dock fast.

I ottan morgonen därpå kallade Handelsbanken till presskonferens och Pär Boman kapade ytterligare några decimeter självförtroende från sin förre adept med ord som i andra sammanhang skulle kallas vuxenmobbning. Vang-Jensen sades inte bara vara en felrekrytering. Enligt Boman levde han heller inte upp till de krav som kan ställas på en vd i Handelsbanken. Uppgiften blev ”för stor och svår” för honom.

Om Frank Vang-Jensen efter den bred­sidan har försökt glömma sina 18 år i banken, har det inte varit lätt. Han bor kvar med sin familj i en lägenhet som tillhör Handelsbanken. Och på gatuplanet i fastigheten på Östermalm ligger ett Handelsbankskontor. Det är svårt för den som ska in i och ut ur porten att undgå.

Till Affärsvärlden säger Frank Vang-Jensen att han inte har något nytt jobb, att frågor om hur han och banken har påverkats av hans snabba ”exit” är relevanta men att han inte vill uttala sig.

– Jag tror inte det, blir svaret på frågan om han någonsin kommer att presentera sin bild av hur han fick sparken.

Bryska metoder

Tidigare generationer direktörer som avskedades hölls om ryggen och fick goda vitsord. De verkliga skälen till uppsägningarna doldes bakom dimridåer som ”meningsskiljaktigheter” eller så sades det att vd slutat av ”personliga skäl”.

Men den tiden ser ut att vara förbi.

Advokaterna Sten Bauer och Johan Zetterström vid Baker & McKenzie advokatbyrå sammanfattade den svenska trenden i en krönika strax efter Handelsbankschefens sorti.

”Nytt för Sverige är det hastiga och bryska sätt som många av personerna fått lämna sin poster. Många gånger får personen gå på dagen och ofta med hårda offentliga omdömen om bristande duglighet.”

Denna utveckling beskriver de som ”mind­re lyckad”.

Affärsvärlden har gått igenom bakgrunden till ett 60-tal vd-skiften i bolag på Stockholmsbörsen, mellan januari 2015 och 15 september 2016, och genomgången ger dem rätt. En närmare titt på förklaringarna bakom avgångarna visar hur tuffare tag tycks bli allt vanligare i styrelserummen.

I hälften av fallen har styrelsen använt mer eller mindre omilda eller bryska metoder när vd tvingats lämna. Vd:arna har i dessa fall antingen fått sparken eller i en överenskommelse fått lämna företaget på dagen. Av tabellen här intill framgår att:

n 15 börsbolagschefer har fått sparken.

n Ytterligare 12 vd:ar har tvingats bort på dagen.

n Övriga börsbolagschefer har gått frivilligt under ordnade former. Dessa har antingen bytt jobb, gått i pension eller bara tröttnat. En stor andel i denna kategori behåller kontakten med sitt tidigare företag genom en styrelseplats, inte sällan tar de över som ny ordförande.

I den första kategorin, börsbolags-vd:ar som fått sparken, ingår den knippe direktörer som förra året rensades ut inom Industrivärden/Lundberg-sfären efter avslöjanden om vidlyftiga jakt- och flygresor. Hit hör förre chefen för skogs- och hygienföretaget SCA, Jan Johansson, och den tidigare vd:n för investmentbolaget Industrivärden, Anders Nyrén. Även den dåvarande vd:n vid stål- och verkstadsföretaget Sandvik, Olof Faxander, försvann i samma veva. Han sparkades med omedelbar verkan.

I år har inte bara Frank Vang-Jensen, Handelsbankschefen, fått sparken på ett ganska hänsynslöst sätt, utan också dennes kollega vid Swedbank, Michael Wolf, som åkte ut i februari, liksom telekomjätten Ericssons chef Hans Vestberg, som blev av med sitt jobb i juli.

Trenden är tydlig också i flera mellanstora börsbolag. I juni i år fick biometriföretaget Fingerprint Cards Jörgen Lantto lämna sitt jobb. Styrelseordföranden Jan Wärebys ord gick inte att missförstås. Lantto fick enligt Wäreby ”sparken från vd-posten”. Några dagar senare avskedades investmentbolaget Ratos toppnamn, Susanna Campbell, och i augusti var tiden ute för sökföretaget Eniros Stefan Kercza och medicinteknikbolaget Getinges Alex Myers.

Getinges huvudägare Carl Bennet framträdde då och sa i korthet att Myers inte höll måttet.

Maria Eriksson, vd vid headhunting­företaget Poolia Executive Search, säger att öppenheten ökar i hela samhället och att det därför är mer angeläget än tidigare att redogöra i detalj för varför vd:ar får sluta:

– Transparensen gäller i rollen som vd men går åt andra hållet också. En styrelse måste vara tydlig om varför en vd får lämna sitt uppdrag, säger hon.

I den andra kategorin, där vd tvingats bort med kort varsel, märks Electroluxchefen Keith McLoughlin, som lämnade vitvaru­jätten i januari sedan en storaffär i Förenta staterna gått i stöpet. Officiellt hette det att han saknade familjen.

Februari i år var en het månad när det kom till skiften på vd-stolarna. Då fick krisdrabbade gruvföretaget Nordic Mines Eva Kaijser och medicinteknikbolaget Ortivus Carl Ekvall snabbt lämna sina poster.

Motsvarande trend mot ett hårdare klimat råder i USA och också i Tyskland.

– Där har vi sett den här trenden, säger Timurs Umans, biträdande professor i bolagsstyrning vid Högskolan Kristianstad och postdoktor vid Linnéuniversitetet.

Börsbolagen värst

Affärsvärlden kan också visa att det är i börsbolagen som dramatiken uppstår. Där finns många ägare och viljor som drar åt olika håll. Dessa har under perioden upplevt betydligt högre vd-omsättningshastighet än vad som gäller för bolag som inte är noterade på börsen.

Inom Sveriges tio mest omsättningstunga företag utanför börsen försvann under 2015/2016 två vd:ar (se tabell ovan) – ingen fick sparken. Och det skedde heller inte under uppseendeväckande former. När högste chefen i Scania, Martin Lundstedt, bytte till konkurrenten Volvo bjöds visserligen på viss dramatik, men det var vd:n själv som sa upp sig. Det andra exemplet i ett stort privat bolag var när den förre vd:n vid investmentbolaget Kinnevik, Mia Brunell Livfors, tog sig an uppdraget som vd på Axel Johnson AB. Hon efterträdde Fredrik Persson, som innehaft posten i många år. Bytet sågs som naturligt i och med det generationsskifte som ägt rum i sfären, då Antonia Ax:son Johnsons dotter Caroline Berg tagit över som ny ordförande.

Dramatiskt värre var det i stället i de tio största börsnoterade bolagen, där hälften av toppcheferna bytts ut under tidsperioden. Vid alla fem tillfällen tvingades den avgående vd:n lämna sitt företag mer eller mindre på dagen. Kvintetten som dramatiskt fick lämna, var förutom vd:n i Volvo, vd:arna för Ericsson, Electrolux, SCA och Sandvik.

Om man tittar på antalet vd-skiften i de 30 största privat- eller offentligägda företagen i Sverige pekar resultatet också mot att vd:ar i bolag utanför börsen sitter säkrare. I åtta av dessa företag byttes vd:n ut under perioden. Men då stod de fyra stora kommunala bolagsgrupperingarna i Göteborg och Stockholm för fyra av rockaderna och det hade delvis med valet att göra. Om de räknas bort klarade sig denna grupp av företag med bara fyra vd-skiften under 2015 och 2016, vilket motsvarar 13 procent av bolagen.

En tredje genomgång, en datakörning som Bolagsverket gjort för Affärsvärldens räkning, visar samtidigt att vd:ar i största allmänhet sitter lösare än tidigare. Antalet vd-skiften i alla svenska aktiebolag har ökat kraftigt under de tio senaste åren, från 2006 till i år. För tio år sedan byttes i genomsnitt 158 vd:ar ut i svenska aktiebolag varje månad, enligt uppgifterna från Bolagsverket. Antalet har stadigt ökat år för år och var under 2015 uppe i nära 200 vd-byten per genomsnittlig månad. Hittills i år är siffran ännu högre. Till och med augusti var vd-skiftena i genomsnitt 229 per månad.

Norden i allmänhet och Sverige i synnerhet står för en exceptionell omsättning på vd-posterna. Det har konsultföretaget Strategy &, som ingår i revisions- och konsultföretaget PWC, visat i en internationell studie som omfattar världens 2 500 största noterade bolag.

I de 67 största nordiska bolagen på börserna i Köpenhamn, Oslo, Stockholm och i Helsingfors byttes 22 vd:ar ut under 2015, vilket motsvarar var tredje toppchef. Motsvarande andelar under åren 2011–2014 var 13, 9, 12 respektive 17 procent.

Siffran för Norden 2015 är dubbelt så hög som den globala jämförelsesiffran. Bara 17 procent av dessa företag bytte vd under 2015. Under de tio åren dessförinnan skedde vd-byten i genomsnitt i 14 procent av de globala storbolagen.

– Norden har under 2015 en otroligt hög siffra, men den är ännu högre i Sverige, säger Per-Ola Karlsson, partner vid Strategy&.

Han ser flera skäl till att de höga nordiska talen ökar, men menar ändå att det är för tidigt att tala om ett trendbrott:

– Det är helt orimligt att tro att den här ­rotationstakten håller i sig. Det har varit ovanligt låg omsättningstakt i Norden tidigare år, så ändringen kan delvis ses som ­effekten av ett uppdämt behov, säger han.

Per-Ola Karlsson varnar samtidigt för de höga kostnaderna som följer av oplanerade vd-skiften, typiskt sett tillfällen där vd fått sparken eller tvingats bort på dagen. Och då syftar han inte på kostnaderna för de uppmärksammade fallskärmar som enligt honom utgör en mycket liten kostnad i sammanhanget

– Även om det kan vara rätt beslut att avskeda vd ska man vara medveten om att osäkerheten det skapar är kostsam. När du räknar på kostnaderna för ett vd-byte, speciellt i de fall det handlar om icke-planerade vd-byten, så inser du snabbt vikten av att få till en ordentlig successionsordning för vd i ett bolag, säger Per-Ola Karlsson.

Enligt rapporten, som granskat kurs­utvecklingen under de två åren kring tidpunkten som vd:arna byttes ut, kostar ett bryskt vd-avsked aktieägarna 15 miljarder kronor mer i förlorat aktieägarvärde jämfört med hur utfallet brukar bli vid ett i förväg planerat vd-byte.

– Att gå igenom ett tvingat vd-byte är förknippat med väldigt många frågor som omvärlden ställer sig, som anställda ställer sig. Vad innebär det här? Kommer strategin att ändras? Kommer organisationen att ändras? Kommer jag att finnas kvar? Varje vd-skifte innebär att dessa frågor ställs och att bolagen tappar fart, resonerar Per-Ola Karlsson.

Har vd fått sparken blir frågorna så mycket större eftersom någonting uppenbart har gått fel. Det kan handla om allt från en skandal till att resultatet viker på grund av att strategin inte är rätt.

– Det är ofta så att det inte bara är vd som inte fungerar, det är många gånger bolaget som inte fungerar som det ska. Det kan vara styrelsen som inte är tillräckligt engagerad i väsentliga frågor i bolaget, säger Per-Ola Karlsson.

Karl Wennberg, professor vid Linköpings universitet och professor i företagsekonomi med inriktning mot bland annat entreprenörskap och organisationsteori vid Handelshögskolan i Stockholm, konstaterar att för 10–15 år sedan satt en börsbolags-vd 8–10 år på sitt uppdrag:

– Nu är den tiden ungefär fem år. Ändringen bottnar i en internationell trend där det har blivit ett hårdare tryck att leverera resultat, säger Karl Wennberg.

Poolia Executive Searchs Maria Eriksson tillägger att det är positivt att det rör sig i vd-skiktet.

– Det behöver inte vara så dramatiskt när man byter vd. Det kan till och med vara nyttigt. Vi som headhunters ser det normalt som en styrka att man jobbat i olika branscher och i olika företag. Det är bra för Sverige att vd:ar kan börja i helt andra branscher.

Karl Wennberg säger att det sällan är personkonflikter mellan vd och styrelseledamöter som ligger bakom hastiga vd-avgångar.

– Om man vill identifiera mekanismerna så är den starkaste drivkraften styrelsernas allt starkare fokus på aktieägarvärde, ­huruvida vd:n levererar en bra aktiekurs ­eller inte, säger han.

Han och andra Affärsvärlden talat med ser ingen väg tillbaka där vd:s tid i toppen blir längre igen. Snarare förmodas tiden för en vd i ett börsbolag komma att kortas ytterligare framöver.

– Den globala utvecklingen har nått Sverige, säger Karl Wennberg som anser att vd:ar och vd-kandidater runt om i Sverige verkar vara positivt inställda till, och även välkomnar, den nya ordningen, inte minst för att det finns fler jobb att söka.

Karl Wennbergs uppfattning är emellertid att det i stort sett aldrig är till någon fördel att avpollettera en sittande vd i hast.

När är det rätt medicin att sparka vd?

– Det finns studier som pekar åt båda håll i fråga om det är rätt medicin, säger Wennberg. I allmänhet hävdar han dock att det inte är lyckosamt att göra sig av med en vd utan att ha någon ny vd klar som kan ta över.

Om efterträdaren dröjer uppstår ett maktvakuum och otydligheter i vart bolaget är på väg, ett öde som under de senaste två månaderna har drabbat bland annat Ericsson och Getinge.

Men varifrån kommer nyordningen att en del vd:ar sparkas ut i kylan i en kaskad av förklenande ordbesvärjelser?

Advokaterna Sten Bauer och Johan Zetterström, Baker & McKenzie advokatbyrå, har reagerat mot en värld där man ständigt låter huvuden rulla. Advokatduon menar att det tuffa språkbruket visserligen kan förklaras av att det finns ett behov av att presentera ett signalvärde, för att visa handlingskraft gentemot marknad, kunder och anställda, men att maktutövningen är onödig. En avgående vd borde jobba kvar i bolaget och ordna en överlämning till sin efterträdare, menar de två.

Bauer betonar samtidigt att de inte är ute efter att skydda toppdirektörerna utan att de i första hand har omsorgen om bolagen och svensk bolagskultur för ögonen.

– Vd har en uppsägningstid och ofta ett ekonomiskt skydd i ett avgångsvederlag. Om det inte är något avgörande som inträffat borde det finnas utrymme för vd:n att göra en ordnad avlämning och arbeta för ­bolaget i vart fall under viss del, om inte hela, sin uppsägningstid, menar Sten Bauer.

Han ger heller inte mycket för trans­parens-argumentet – att alla fakta bör upp på bordet.

– Orsakerna kanske inte behöver tydliggöras närmare såvida det inte är något avgörande som inträffat, skriver han.