När liken ramlar ut

Under våren har Assa Abloy gjort allt för att kommunicera “business as usual” efter Carl-Henric Svanbergs snabba sorti från bolaget. När förstakvartalsrapporten presenterades uppträdde efterträdaren Bo Dankis med den självtillit som är nödvändig i ett bolag där aktiemarknaden känner väl till att goodwillen är större än det egna kapitalet. Därför blev förvåningen desto större när halvårsbokslutet visade svagt kassaflöde och negativ tillväxt.

I en besk kommentar konstaterar investmentbanken Morgan Stanley att Assa Abloy “inte har visat nämnvärd förmåga att anpassa kostnaderna i verksamheten”. En analytiker i London, som inte vill bli citerad med namn, säger att låskoncernen “inte brytt sig om att strukturera rörelsen under tillväxtåren”. Assa Abloy framstår alltså som problemtyngt. Eller i alla fall betydligt mer problemtyngt än som verkade vara fallet enligt tidigare års redovisningar.

Redovisning är som bekant inte någon exakt vetenskap. En företagsledare har vissa friheter när det gäller om man ska skriva bort eller inte skriva bort tillgångar. Besluten styrs förstås av vilka bedömningar den befintlige vd:n gör av marknaden.

– Om man sedan byter vd blir det ofta så att den personen gör en annan bedömning. Det är naturligt, säger Lars Otterbeck, vd för försäkringsjätten Alecta.

Men det är påtagligt hur ofta en ny ledning, på en gång efter tillträdet, tillkännager stora avsättningar. Det sker inte sällan under utrop om att “det var värre än vi kunnat tro”. Nytillträdda chefer har under det senaste året plockat fram företrädares lik ur garderoberna i bolag som ABB, NCC, Skanska, JM, Bure och JC. Nye storägaren i klädföretaget JC, Petter Stillström, talade för många investerare när han i vintras konstaterade att “det verkligen inte är ett vackert dukat bord” som mött den nya ledningen. En parallell finns i bygg- och fastighetsbolaget JM. Här sade sig nye vd:n Johan Skoglund ha funnit stora övervärden efter att han fått nycklarna till vd-rummet från Carl Eric Stålberg.

I många fall är förstås stora nedskrivningar rimliga och väntade. De kan till exempel bero på strukturförändringar i en hel bransch eller kraftiga konjunktursvängningar.

SAS förre chef Jan Stenberg gjorde inget åt företagets övertunga kostnader eftersom intäkterna växte så snabbt under senare delen av 1990-talet. Hans Dalborgs Nordea var en hyllad bolagsskapelse under högkonjunkturen, liksom Giulio Mazzalupis Atlas Copco. Och ska man lasta Telias förra vd Marianne Nivert för att hon drev på utbyggnaden av de internationella kabelnäten, tillgångar som i dag har litet värde? Telia agerade faktiskt försiktigt om man jämför med holländska KPN och finska Sonera. Niverts rykte är så intakt att hon i dag sitter som ledamot i regeringens etik- och förtroendekommission.

Men det är de helt oväntade liken i garderoben som föranleder stora omvärderingar av ett företag. Kursfallet blev till exempel brant för Assa Abloy, som varit en av 1990-talets svenska succéaktier.
Torsten Lyth, vd för revisionsföretaget Ernst & Young, menar att man också bör se sådana händelser i ljuset av en förändrad syn på redovisningen. Det kan till exempel handla om att tillgångar köpts in för att stötta en specifik strategi.

– Förr gällde försiktighetsprincipen, att tillgångarna skulle vara bokade så lågt som möjligt. I dag är tillgångarna värderade efter företagets inriktning. Om man då, i samband med ett vd-byte, omprövar både inriktningen och strategin kan effekterna på värderingen bli avsevärda, säger Lyth.

Klart är att sådana omprövningar syns tydligare nu. Revisorerna har blivit tuffare och godtar inte längre lika lätt försök att smeta ut effekterna av felslagna satsningar på flera år. I det avseendet är det bättre nu. Men fokuseringen på kortsiktiga insatser (av företagsledare och av aktieanalytiker) har också allvarliga nackdelar. En är att själva ingångsvärdena vid tillträdet blir av central betydelse för en vd:s förmåga att uppfylla och överträffa aktiemarknadens förväntningar. Räfst och specialgenomgångar av föregångarens fögderi blir rutin. Samtidigt blir viljan att se till bolagets långsiktiga utveckling lidande.

Förtjusningen i att omvärdera det som gjorts tar sig ibland löjliga proportioner. På NCC väntar nu en omvärdering av tillgångarna bara ett knappt år efter att nye vd Alf Göransson gjorde mycket stora nedskrivningar. Den ska ledas av nye fastighetschefen Mats Wäppling som rekryterats från Skanska.

Ett sådant agerande är förtjänt av skällsordet kvartalskapitalism. Hur ska man då som investerare undvika bolag som förstör värde genom att ideliga strategi- och chefsbyten?

Några självklara regler finns inte. Lars Otterbeck på Alecta, som förvaltar cirka 300 miljarder kronor i pensionsmedel, säger att analytiker och placerare skulle kunna lära sig mer om hur värderingen av immateriella tillgångar går till. Han pekar här på en viktig faktor, nämligen symbiosen mellan kvartalskapitalism och analytikerkåren och media.
Det finns en tydlig tendens att glorifiera spektakulära vd-insatser, som kanske inte alls gynnar företaget på längre sikt. För att motverka det kan bolagen göra om incitamentsprogrammen för ledningen så att de uppmuntrar till långsiktigt värdeskapande.

Placerarna kan givetvis också helt enkelt rösta med fötterna och bara köpa aktier i konservativt skötta företag.

– Men då säger man definitivt nej till tillväxtplaceringar. Det är inte säkert att det är den bästa utvägen, säger Lars Otterbeck.