NEDERLÄNDERNA: Den holländska modellen

I början av 1980-talet framstod Nederländerna som ettavskräckande exempel med sin arbetslöshet på tolv procent. Idagär arbetslösheten halverad, och det har skett på ett sätt somskiljer sig från Storbritanniens mera rent kapitalistiskametoder. Framgången börjar nu väcka sådan uppmärksamhet att dettalas om den holländska modellen.

Arbetslösheten ligger alltså på strax över sex procent. Det ärflera procentenheter lägre än i grannländerna. Tyskland,Frankrike och Belgien har ju en arbetslöshet på mellan nio ochtolv procent. Varför? Förklaringen spänner över flera områden:Sysselsättningen, särskilt deltidsarbetet, har ökat mycket merän i EU som helhet.

Löneökningarna har varit mycket måttliga under de senaste tioåren.Arbetsmarknadens funktionssätt har förbättrats. Allt dettahar bidragit till att tillväxten varit högre i Nederländerna änEU-snittet under 1990-talet, och levnadsstandarden harförbättrats. 1985 låg den köpkraftskorrigerade inkomsten perperson fem procent under genomsnittet för OECD; förra året lågden tre procent över genomsnittet.

I stora drag kan man säga att den holländska modellen bygger påett extremt utvecklat samförstånd, både i politiken i stort ochpå arbetsmarknaden.

Regeringen utgörs av en koalition, där både socialdemokrater,vänster- och högerliberaler ingår. Samförståndet har varitgrunden för den reformering av välfärdsstaten, som inleddesredan 1983.

DRÖMKOMBINATIONI sitt reformarbete har holländarna hittat ett sätt attkombinera en väl utbyggd välfärdsstat med ökad sysselsättningoch lägre arbetslöshet. Det låter som drömmen för Sverige ochandra europeiska länder som vägrar att ta in på den amerikanskaeller brittiska vägen för att få ner arbetslösheten. Lågalöneökningar är alltså en av de främsta orsakerna till att denholländska sysselsättningen har ökat mycket mer än i EU-länder–na under de senaste tio åren. Det är de avskräckandeerfarenheterna av utvecklingen under 1970-talet och början av1980-talet tillsammans med samförståndsandan, som genomsyrar detholländska samhället, som har lagt grunden för de senaste tioårens mycket måttliga löneökningar.

Under 1970-talet och början av 1980-talet ökade de holländskareallönerna snabbt och inte alls i takt med produktiviteten.Läget på arbetsmarknaden försämrades dramatiskt under dennaperiod och sysselsättningen till och med föll från 1970 till1984. Arbetskraften minskade också i snabb takt och framför alltökade andelen arbetshandikappade i rekordsnabb takt från någrafå procent till omkring tio procent i mitten av 1980-talet.

Andelen förtidspensionerade ökade också. Eftersom så många avolika skäl lämnade arbetskraften, nådde arbetslösheten en topppå bara tolv procent 1983 enligt OECD:s standardiseradestatistik (i verkligheten var det mycket mer, se nedan). Densnabba försämringen på arbetsmarknaden innebar att situationenframstod som ohållbar. 1982-1983, när den ekonomiska politiken istort lades om, var fack och arbetsgivare överens om attlöneökningarna måste hållas nere för att man skulle komma urkrisen. Till en början fick arbetstagarna en viss förkortning avarbetstiden i utbyte.

UTHÅLLIG MÅTTLIGHETSedan dess har löneökningarna inte varit något problem i denholländska ekonomin, åtminstone inte på total nivå. Reallönernai tillverkningsindustrin har nästan inte ökat alls under desenaste femton åren. Så kallade relativa enhetsarbetskostnaderinom industrin (som är ett mått på den sammanlagdakostnadseffekten av reallöneökning, produktivitet och växelkurs)ligger till och med lägre idag än 1980. Konkurrenskraften haralltså stärkts på bekostnad av till exempel Tyskland ochFrankrike.

På mikronivån är dock löneflexibiliteten otillräcklig, enligtOECD och andra. Ett symptom på det är att arbetslösheten blandde lägst utbildade fortfarande är mycket hög. Den lagstadgademinimilönen, som om den sätts alltför högt kan vara ett hinderför de minst kvalificerade att få jobb, har dock minskat ibetydelse. I mitten av 1980-talet uppgick den till tvåtredjedelar av genomsnittslönen och 1995 hade den fallit tilldrygt femtio procent av genomsnittslönen. De lägsta avtaladelönerna har dock ökat i ungefär samma takt somgenomsnittslönerna, och det kan ha bidragit till att hållaarbetslösheten bland de lägst kvalificerade uppe.

Vid sidan av de låga löneökningarna har förmodligen ökatdeltidsarbete spelat en stor roll för nedgången i arbetslösheten.Det har ökat snabbare än i andra länder under de senaste tioåren, och för närvarande arbetar ungefär en tredjedel av desysselsatta deltid. Det är den högsta andelen av alla OECD–länder.

I den mån det är ofrivilligt är det naturligtvis en form av doldarbetslöshet. Olika enkätundersökningar ger litet olika resultat,men deltidsarbetet tycks i ganska hög grad vara ett frivilligtval.

Förekomsten av så kallade personaluthyrningsfirmor har ocksåökat dramatiskt. De har förmodligen bidragit till att denholländska arbetsmarknaden trots ett jämförelsevis omfattandeanställningsskydd har blivit mer flexibel. Omsättningen påarbetsmarknaden är högre än i många andra europeiska länder, dengenomsnittliga anställningstiden är sju år och det är ungefärsom i USA.

Men även om sysselsättningen har ökat över förväntan under ettantal år är det uppenbart att allvarliga problem återstår. Överhälften av de arbetslösa är långtidsarbetslösa och en stor andelav befolkningen lever på bidrag. För att komma till rätta meddessa problem, har man tagit till alla slags åtgärder:En typ av åtgärder har inriktats på att stärka den holländskaekonomin i allmänhet, för att därmed förbättra förutsättningarnaför att öka sysselsättningen. Det har bland annat handlat om attstärka konkurrenslagstiftningen, och om att införa friareöppettider i detaljhandeln.

En andra typ av åtgärder har siktat på att förbättraarbetsmarknadens funktionssätt. Mindre strikta regler föranställning, uppsägning och arbetstider har införts. Det skallbli lättare att anpassa anställningsvillkoren till enskildaföretags och anställdas behov. Ett annat exempel är attarbetsförmedlingen inte längre är centraliserad. Privataarbetsförmedlingar som exempelvis åtar sig att hitta jobb åtuppsagd personal har blivit vanliga.

Den tredje typen av åtgärder har handlat om att förbättraförutsättningarna för att övergå från bidrag till arbete.

Ersättningsnivåerna vid arbetslöshet, sjukdom och arbetsskadasänktes redan 1985 från 80 till 70 procent. (På många företaghar man dock avtalat om en sjukersättning på 100 procent.) 1991och 1995 skärptes reglerna för rätten tillarbetslöshetsersättning. Reglerna för arbetshandikappadeskärptes 1994. Även befintliga bidragstagares rätt till bidragomprövades. Med de nya reglerna ansågs många av de som tidigarehade rätt till bidrag arbetsföra. Företag med mycketarbetsskador skall få känna av detta genom högre avgifter. Ettannat exempel är att sjukersättningen har privatiserats; numerastår företagen för kostnaderna de första sex veckorna (småföretag de första två veckorna). En tanke bakom dessa åtgärderär att det skall bli kännbart för företagen om arbetsmiljön ärså dålig att sjukskrivningar och arbetsskador blir omfattande.Ansträngningarna att minska antalet bidragstagare har haft visseffekt, förra året var det första på många år när antaletbidragstagare minskade i antal.

När det gäller arbetslösheten bland de lägst betalda tycks man iNederländerna dock inte helt vilja lita till marknadskrafterna.I stället försöker man att minska arbetslösheten genomsubventionerade arbeten inom offentlig sektor och sänktaarbetsgivaravgifter för de lägst betalda. Arbetsgivaravgifternaför löner som motsvarar högst 115 procent av minimilönen harsänkts. Kostnaderna för att anställa långtidsarbetslösa till enlön motsvarande högst 130 procent av minimilönen skall också blilägre genom att arbetsgivaravgifterna sänks. Ökad sysselsättninginom offentlig sektor skall också bidra med ett antal nya jobb.Tanken liknar den svenska Kalmarmodellen; långtidsarbetslösaskall kunna utföra arbete inom offentlig sektor som annars intehade blivit utfört.

Vidare finns i Nederländerna ett slags arbetsdelning genom attsysselsatta lockas att lämna arbetsmarknaden för en tid ochdärigenom lämna plats för arbetslösa. Möjligheterna tilltjänstledighet har utökats och man överväger också att införamöjligheter att göra ett längre avbrott i yrkeskarriären. Rättentill föräldraledighet har också utökats något. Deltidsarbetetuppmuntras också genom att en anställd har rätt att minska sinarbetstid med 20 procent om det inte leder till allvarliga menför företaget.

Den holländska modellen handlar alltså om ett paket av åtgärderinom olika områden, som efter 15 år visar på häpnadsväckanderesultat. Men den har sina avigsidor också, och situationen ärinte riktigt så bra som den ser ut att vara vid första anblicken.

AVIGSIDORNADe offentliga utgifterna har visserligen pressats ner en del,men att finansiera välfärdssystemen kräver fortfarande ett högtskattetryck. Den högsta marginalskatten ligger på sextio procent,och stora skattekilar är säkert en del av förklaringen till attholländarna jobbar förhållandevis litet. Antalet sysselsatta harvisserligen ökat snabbare än i många andra länder, men om manräknar om ökningen till antal heltidssysselsatta, ändras bildenhelt. Enligt OECD har andelen sysselsatta omräknade tillheltider nästan inte ökat alls sedan 1984. Sysselsättningen mättpå detta sätt nådde en botten på knappt 48 procent 1984 och lågenligt OECD bara litet över femtio procent 1995. Även om detinte finns helt jämförbar statistik på detta område är OECD:sbedömning att det är mycket lågt i en internationell jämförelse.Att ersättningsnivåerna trots vissa nedskärningar fortfarande ärrelativt höga innebär också att man ekonomiskt inte har såmycket att förlora på att vara arbetslös, förtidspensioneradeller sjuk.

Det finns också en stor dold arbetslöshet. Ett mått på denna ärOECD:s beräkningar av den breda arbetslösheten (broadunemployment). Där räknar man in alla som lever på olika slagsbidrag -förtidspensionerade, arbetshandikappade med flera ellerhar offentligt subventionerade jobb. Enligt detta mått, som ioch för sig ger en väl negativ bild, steg arbetslösheten frånsju procent 1970 till 18 procent 1980 och till 27 procent 1985.Under 1994, som är det senaste året som OECD redovisar, låg denfortfarande på ungefär 27 procent.

Ett mer rättvisande mått är kanske att andelen sysselsatta avbefolkningen i arbetsför ålder nu ligger på 64 procent, vilkettill och med är litet över genomsnittet i EU-länderna som liggerpå 60 procent. I Sverige är unge-fär sjuttio procent avbefolkningen i arbetsför ålder sysselsatt trots de senaste årensdramatiska ökning av arbetslösheten.