Nordbankenmäklarens berättelse

Idag onsdag inleddes förhören med den åtalade aktiemäklerskan i den så kallade Nordbanken-härvan. Åtalet gäller påstådda otillåtna blankningsaffärer som kostat banken nära 300 Mkr.

Som uppvärmning inför de tre dagars förhör som därmed inletts berättade hon för första gången sin egen historia om tiden i banken, hur hennes arbete gått till och hur hon ser på sin egen roll i sammanhanget. ”Jag har aldrig gjort något på banken på ett sätt som jag inte haft lov till, och jag har inte agerat utan uppdrag från kund”, säger hon. Hennes historia tar över tre timmar att berätta och ter sig till en början som vilken presentation som helst. Iklädd svart dräkt med lång kjol ger hon ett lika säkert som samlat och professionellt intryck, och visar en serie med power point-bilder där hon både förklarar tekniska mäklartermer som förklarar hur affärerna genomförts. Berättelsen tar sin början när hon 1996 börjar i banken.

”Det sattes upp väldigt konkreta mål för min anställning; jag skulle ta in nya institutionella kunder och starta upp en utlandsverksamhet så att Nordbanken skulle få in utländska institutioner som kunder. Det mest definitiva målet var att jag skulle få in fem-sex kunder under de första sex månader som utgjorde min provanställning.”

Förutsättningarna för att hon skulle kunna nå dessa mål var dock allt annat än uppfyllda. Utbildning, information om produkten, faktureringssystem och tillgång till en kundkontrollavdelning är bara några av de saker hon pekar ut som bristfälliga inom banken. Och de system som fanns tillgängliga räckte inte till för att hon skulle kunna genomföra sitt jobb.

”De utländska kunderna krävde andra system än vi hade. Många ville till exempel ha redovisning av affärerna med fyra decimaler, vårt system klarade bara två. De analyser som skulle varit mig till hjälp i mitt arbete fanns bara på svenska, ville jag ha dem på något annat språk fick jag sitta och översätta dem själv.”

Utåt sett, gentemot kunderna, höll hon dock masken om bankens tillkortakommanden.

”Jag har alltid låtsats inför kunderna att vi var en professionell bank. De visste inte om att man ibland sa ’jag ska prata med en analytiker’ fast man kanske inte hade någon.”

När hon enligt egen utsago påtalade dessa brister var det stående svaret från banken att hon skulle koncentrera sig på att dra in kunder, resten skulle någon annan ta hand om.

”När jag bad om analyser på engelska blev svaret att ’vi ska anställa fler men måste först leverera pengar. Först när utlänningarna började generera pengar skulle analyserna översättas.”

I januari 1997 fick hon börja handla diskretionärt, bland annat för KF Invests räkning, vilket var ett enklare sätt att kunna göra affärer på – ”jag blev jätteglad, äntligen hade jag något jag kunde sälja.”

Så småningom ställde hon dock frågan ”vad händer om jag gör dåliga affärer för kunds räkning?”.

”Svaret blev; hur du vill sköta dina kunder väljer du själv. Om jag ville strunta i att ta ut courtage eller om jag ville kvitta affärer mot varandra var det upp till mina egna bedömningar. Det viktiga var att kunden var nöjd.”

Under hösten 1998 börjar svårigheterna hopa sig, och det är först här i hennes berättelse som man börjar kunna ana någon form av känsloreaktion bakom hennes ord.

”Hösten 1998 gör jag ganska dåliga affärer. Samtidigt börjar jag känna oro eftersom vissa chefer började antyda att de ej skulle haft kännedom om hur aktielånen hanterats.”

Parallellt med att lånen har hunnit upp i hundramiljonersklassen har flera av hennes närmaste chefer fått ”kalla fötter” och börjat hetsa henne att få fram påskrifter på de affärer hon gjort från kunderna. Mäklaren säger att hon vid den tidpunkten ”känner obehag” inför att be kunderna om detta, eftersom det inte behövts förut.

”Jag får höra att Hans Dalborg inte vet hur systemen har fungerat. Det hela var mycket obehagligt. Jag trodde ju att mina chefer i sin tur hade förankrat uppåt. Mina chefer säger nu att de måste ha påskrifter, annars kommer de att förlora sina jobb.”

Ännu mer rädd säger hon sig bli när det kommer till hennes kännedom att den högre ledningen vill köpa tillbaka de Nokia-aktier stora delar av positionerna handlar om. Medan hon blankat och spekulerat i nedgång, har kursen istället stigit.

”Mitt problem vid den tidpunkten är att positionerna är dåliga och att cheferna låtsas ovetande om de affärer som gjorts.”

De påskrifter som vid den här tidpunkten ska in är från tre kunder; MGR som säger sig vara villiga att skriva på, Credit Lyonnais som skriver på genom mäklarens väninna, som även hon är åtalad i härvan.

”Den sista, Fundable, vill dock ej bekräfta sin position. Och i det här läget får jag panik”, säger aktiemäklerskan.

”Jag mår dåligt då mina chefer även utpekar mig i ett internt PM och där låtsas som om de inte varit medvetna om hur aktielånehanteringen gått till.”

Den 29 januari blir hon sjukskriven på grund av psykisk hälsa.

”Det bestäms att jag ska ha kontakt med banken framöver. Jag försöker förklara situationen för min pappa för att han ska kunna tala med banken om jag blir för dålig, men han förstår inte riktigt hur det förhåller sig. Hur det går sedan vet ni”, säger hon.

Strax därefter grips hon i föräldrahemmet i Göteborg. De följande månaderna tillbringas i häkte.

”Under hela den tiden tror jag att allt ska rätta till sig. Jag VET att jag har gjort affärerna för kunders räkning och jag VET att banken har varit medveten om vad jag gjort. Och jag är säker på att det ska visa sig”, säger hon.

När rätten bryter för paus skakar hennes händer. Kort därefter förklarar hennes advokat Hans Strandberg för rätten att förhören innebär en så pass hög anspänning att han ber om att förhandlingarna bryts tidigare än beräknat. Det blir inga förhör och mäklaren själv avböjer allt vad intervjuer heter.

”Hon verkar säker, men är mycket skör. Hon har samlat sig i flera dagar för det här”, säger han.

Hur bedömer du chanserna att hon kommer ur det här oskyldig? ”Jag vill inte värdera chanserna. Det finns naturliga förklaringar till allt som åklagaren hävdar är brottsligt. Jag hoppas att domstolen delar vår uppfattning och då ska hon inte dömas”, säger Hans Strandberg..