Nu får börsen klara sig själv

Maj 2006 blev en av de mest dramatiska månaderna någonsin i den internationella börshistorien. När det här skrivs har köparna kommit in igen, p/e-talen anses attraktiva och det mesta tyder på en stabil börsutveckling under den närmaste tiden. Ändå verkar många placerare vara nervösa. De vill dra ner risken i sina portföljer och frågar sig om det kan bli en ny utförslöpa, kanske liknande den under sommaren 2002.

Den finansiella historien upprepar sig inte. Ändå har många bedömare jämfört händelserna den här våren med en tidigare period, hösten 1998. Även då föll börserna kraftigt under ett par veckor efter en lång uppgång, bara för att sedan vända uppåt ordentligt.

Helt klart finns det paralleller till 1998. Som till exempel att de mest spekulativt lagda placerarna flockas kring en speciell bransch. Då var det förstås it och telekom, nu har det varit råvarubolagen. Precis som då har aktievärdena fallit mest i det kapitalistiska systemets periferi, nu senast i Indien och Ryssland.

Men det som är mest slående när man jämför med 1998 är skillnaderna. Då rörde det sig om en realekonomisk krasch, med konjunktur- och valutakriser i Ryssland, Latinamerika och Asien. Nu är det i stort sett bara finansmarknaderna som berörts, och det framgår tydligt om man jämför utvecklingen för råvarupriser och för råvaruaktier. Enligt Enter Fonders senaste marknadsbrev föll till exempel oljepriset med cirka 12 procent under de två veckorna i mitten av maj medan de svenska olje­bolagens aktier tappade mellan 30 och 40 procent av sina börsvärden.

Varför fick vi en så kraftig börsrekyl under maj månad? En förklaring är uttalanden från Federal Reserves chef Ben Bernanke om framtida räntehöjningar. De speglar en insikt att inflationshotet bör tas på lite större allvar. Allra viktigast är kanske att den japanska yenen har stärkts. Det har gjort att åtskilliga finansiella institutioner som finansierat sig genom nollräntelån i Japan har fått gå ur sina positioner, vilket har betytt att de dragit undan riskvilligt kapital från den internationella finansmarknaden.

Den viktigaste skillnaden gentemot 1998 är dock att centralbankerna har hanterat situationen på ett helt annat sätt. För åtta år sedan berodde ju den finansiella oron på en utbredd förtroendekris mot alla slags placeringar i Ryssland, Asien och Latinamerika. Den misstron sågs – antagligen med rätta – som ett allvarligt hot mot den globala finansiella stabiliteten.

Dessutom var en av världens mest namnkunniga hedgefondförvaltare (en så kallad investment partnership) på väg att gå under i september-oktober 1998. Long Term Capital Management, eller LTCM, hade Nobelpristagaren Myron Scholes i styrelsen men hade tagit för stora och för riskfyllda positioner på internationella valuta- och räntemarknader. Det ryktades om att LTCM skulle kunna dra med sig några av Wall Streets tyngsta finanshus. Därför gick Bernankes företrädare Alan Greenspan in och sänkte den amerikanska styrräntan tre gånger i tät följd. Kanske var det en nödvändig åtgärd.

Medicinen fungerade. Börserna stabiliserades och LTCM:­s motparter hölls skadeslösa. Men Feds räddningsaktion betingade ett pris. Aktieindexen fortsatte uppåt och p/e-talen blev ohållbart höga. Vad värre är, under hösten 1999 gick centralbankerna än en gång in i marknaderna och tillsköt betydande ny likviditet. Avsikten var att hålla finanssystemet med tillräckligt mycket kontanter för att med god marginal klara millennieskiftets omställning, som ansågs kunna bli problematisk för bankerna. Extrapengarna blev det raketbränsle som drev fram den sista spekulationsyran över vinterhalvåret 1999-2000, och som gjorde att bubblan blev så uppblåst som den faktiskt blev.

I efterhand framstår det som klart att centralbankerna gjorde fel i slutet av 1990-talet. Här finns en avgörande skillnad mot läget i dag. I maj 2006 har Fed och dess kolleger inte rört ett finger för att hålla börserna under armarna.