Obligationernas återkomst

Det är inte någon konstant, svenskarnas kärlek till obligationer. Intresset har pendlat upp och ned genom den moderna historien.

Efter ett par starka decennier under den praktiskt taget inflationsfria perioden fram till första världskriget föll obligationssparandet ihop under krigsspekulationen och 1920-talskrisen. Sedan kom en mindre uppgång under 1930- och 1940-talet, bland annat i samband med de krigstida försvarslånen. Därefter dröjde det hela 40 år innan sparformen blev intressant igen efter 1990 års skattereform och omläggningen till låginflationspolitik.

Första hälften av 1990-talet kännetecknades av en femdubbling av räntesparandet och fullsatta så kallade Obligationsdagar runtom i Sverige. Med en riskfri realränta på uppemot 10 procent var det inte konstigt att folk strömmade till.

Idag är realräntan tre-fyra procent och tiderna inte längre desamma. Obligationer, som var så inne under några år, har återfått sin traditionella tråkighetsstämpel.

Hundratusentals sparare som köpte femåriga papper i början av decenniet har tagit pengarna och satt dem i aktiefonder i stället, vilket är en förklaring till den magnifika börsutvecklingen under 1995, 1996 och 1997. I fjol ägde hushållen aktier för cirka 750 miljarder kronor medan obligationsinnehavet bara var omkring en femtedel så stort, 130 miljarder.

Men nu håller en omsvängning på att ske. I januari 1998 är argumenten för räntebärande papper starkare än de varit på flera år. I USA har inflödena i räntefonder inte varit så stora på tre och ett halvt år. Tendensen verkar vara densamma i Sverige, även om den inte är lika tydlig.

Den utlösande faktorn är Asienkrisen. Börserna i västvärlden klarade fjolåret med flaggan i topp. Men nu råder betydande osäkerhet. Vart tar aktiemarknaden vägen? Många analytiker förordar så kallad stock-picking, det vill säga att försöka hitta enskilda aktier som förväntas gå bättre än ett stagnerande eller i bästa fall långsamt stigande världsbörsindex. Ett alternativ för den försiktige kan vara att satsa på defensiva branscher, alltså läkemedel, kraft och livsmedel – bolag som brukar gå bra även om det blåser upp orosmoln.

Läge för obligationer

Ett annat alternativ är att öka inslaget av obligationer i portföljen. Omvärldsmiljön är klart gynnsam för räntebärande placeringar. Långräntorna är visserligen låga, men en realränta på kring fyra procent är ändå klart konkurrenskraftig i ett läge då börsen väntas ge plus minus noll eller litet till. Världsekonomin är i god balans med den för obligationsmarknaden hälsosamma kombinationen av deflationsimpulser och tillväxt. Den asiatiska krisen verkar ha visat inflationshotet på dörren, vilket kan bädda för ytterligare räntenedgångar.

Detta innebär inte att placeraren bör överväga att helt gå ur den svenska eller internationella aktiemarknaden. Detta är nämligen inte 1993-94. Den självklarhet som då fanns förknippad med obligationsplaceringar (suverän realavkastning plus avsaknad av risk) finns inte längre. Obligationer och räntefonder måste ses som en del av en portföljstrategi. Om det är något som den svenske spararen bör ha lärt sig de senaste åren är det just att se sparandet som en portfölj, där det gäller att inte exponera sig för mycket för risker i enskilda tillgångsslag. Detta innebär att man bör ha en portion svenska aktier, en andel utländska, kanske litet fastigheter och eventuellt en aning råvaror.

Samt obligationer förstås. I slutet av fjolåret rekommenderade de svenska förvaltare som ingår i Affärsvärldens Portföljguide en viktning för räntebärande tillgångar (svenska och utländska obligationer samt kontanter) på i snitt 28 procent. I dagens läge är det rimligt att den åker upp några procentenheter.