…och aldrig mötas de två

Arnold Schwarzeneggers kampanj i det kaliforniska guvernörsvalet hade gått i stå
häromveckan när nyheten briserade. Warren Buffett, den legendariske investerargurun, blir kandidatens huvudrådgivare. Genast fick actionskådespelarens valrörelse ny energi. Även George Shultz, byggdirektören som blev utrikesminister under Reaganåren på 1980-talet, har anslutit sig till kampanjteamet. Och på andra sidan den amerikanska kontinenten, i New York, har Michael Bloomberg klarat omställningen bra från att vara mediemogul till att vara stadens borgmästare.

I det partipolitiskt dominerade Europa är läget ett annat. Här har färgstarka individer, från näringslivet och andra håll, svårt att göra sig gällande i politiken. Ändå satsar dussintals direktörer en hel del tid och kraft på att engagera sig i till exempel den svenska EMU-kampanjen. Så frågan är: Har chefer från näringslivet något att uträtta i politiken?

För många är svaret givet. Man ägnar sig åt sakfrågor, det vill säga lobbying inom de områden där det egna företaget eller den egna branschen vill skaffa sig fördelar från politiskt håll. Sydkrafts framtida väl och ve avgörs till exempel i ovanligt hög grad av politiska beslut, som kärnkraftsavveckling och miljölagstiftning. Bolaget hanterar den politiska risken genom att, som man säger i årsredovisningen, “aktivt medverka i branschorganisationers arbete, myndighets remissförfarande och den offentliga debatten”. Få direktörer vill dock engagera sig aktivt i politiken, eller ens ta tunga uppdrag i Svenskt Näringsliv eller andra branschorgan.

Men till Tylösand kommer de, år efter år. Förra veckan hölls ännu en årlig företagsledarkonferens i den halländska badorten, i regi av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Det är en tradition som sträcker sig tillbaka till 1940-talet. I år var ämnet relativt okontroversiellt, nämligen integration och arbetsmarknad. En av talarna var Göran Persson. Men det blev en hel del EMU-prat i kaffepauserna, säger SNS vd Stefan Lundgren.
SNS driver också sedan några år ett särskilt så kallat samhällsprogram, som årligen brukar samla ett 20-tal toppchefer från näringslivet. Syftet är att skapa förståelse för den politiska sfärens villkor.

– Meningen är att utbilda deltagarna i hur politiker och medier fungerar. Det brukar vara uppskattat bland deltagarna, säger Stefan Lundgren.

Att ha förståelse för politikens villkor och spelregler är en sak. Att aktivt gå in är en annan. Sverige har nästan ett halvt sekels erfarenhet av samråd mellan politiker och direktörer, med början i Tage Erlanders Harpsundsmiddagar i slutet av 1950-talet. Det konkreta utfallet har varit magert, i alla fall ur näringslivets synvinkel.

Formaliserade samarbeten har inte fungerat.

Regeringarna, nästan alltid socialdemokratiska, har inrättat näringslivsråd, tillväxtråd och företagarråd. Men efter några storstilade möten har det hela runnit ut i sanden, mest för att de socialdemokratiska ministrarna inte orkat eller velat ta till sig direktörernas synpunkter.

Företagsledarna känner sig inte sällan utnyttjade för politikernas egna syften. Det har nämligen visat sig att en socialdemokratisk minister som lyssnar på näringslivet får pluspoäng i opinionen även om han eller hon inte tar till sig synpunkterna. Företagsledaren, däremot, slösar bort sin tid och kan dra för optimistiska slutsatser om utsikterna till exempelvis avregleringar eller andra förändringar i politiken. I sådana fall är besvikelsen begriplig. Ett exempel skulle kunna vara Leif Pagrotskys besök på Holmens pappersbruk utanför Norrköping i mitten av augusti. Holmens vd Göran Lundin tog emot och framförde sin kritik av energipolitiken och sin oro för elpriserna. Pagrotsky förklarade, i korthet, att han lyssnade men inte höll med.

Men det verkliga värdet av arrangemanget i Norrköping för Pagrotskys del var sannolikt att han därmed kunde möta medierna utan att direkt gå emot Göran Perssons maning att inte aktivt föra ut sitt nej-till-EMU-budskap.

Sådana episoder förklaras av att politiker och företagsledare har helt olika arbetsmetodik och helt olika syften med sitt arbete.

– Företagsledare brukar oftare vara prestationspersoner, med en pragmatisk inställning till hur problem kan lösas. Politiker, däremot, brukar oftare vara maktmänniskor, säger Bengt Karlöf, strategikonsult och författare.

En annan förklaring till varför företagsledare och politiker befinner sig i skilda världar är specialiseringen bland beslutsfattarna. Det innebär att de har mindre tid och kraft över för att sätta sig in i övergripande samhälls- respektive näringslivsfrågor.

– Alla fokuserar ju mer på sin kärnverksamhet, både bland toppolitiker och företagsledare. Det leder till att det blir mindre tid över till annat, säger Stefan Lundgren på SNS.

En person som varit både chef i näringslivet och heltidspolitiker är Ulf Kristersson, i dag kommunalråd i Strängnäs men tidigare kommunikationschef i it-bolagen Connecta och Adcore och dessförinnan högt uppsatt moderatpolitiker. Han pekar också på det faktum att politik och affärer är vitt skilda världar och att det slås få broar mellan dem.

– Vi börjar i politiken redan som tonåringar och det är nästan likadant i näringslivet. De här människorna träffar aldrig varandra. Det är inte konstigt att de pratar förbi varandra.
Ronald Fagerfjäll, författare och tidigare chefredaktör för Affärsvärlden, har träffande beskrivit den viktigaste kulturskillnaden som att näringslivet “verkar i en plussummemiljö, medan politiken är ett nollsummespel”. Företagare är vana vid att båda parter kan göra en bra affär. I politiken är däremot en vinst nästan alltid en annans förlust.

Ulf Kristersson håller med.

– Folk i företagen tycker ofta att politiker är onödigt konfliktorienterade. Det hänger förstås ihop med att framgång för en politiker oftast uppnås genom att man lyckas nita sin motståndare.

Han pekar också på skillnaderna i tempo mellan de olika verksamheterna.

– En del tycker det är högt förändringstryck i politiken. Men det är ingenting mot vad man upplever om man pryar i ett börsbolag.

– Förändringsprocesser drivs både i politiken och i företagen. Skillnaden är att i företagen är de kanske inte alltid så genomtänkta, men förändringarna genomförs i alla fall. I politiken finns däremot många stoppande faktorer – och det är en naturlig sak. Hur fort skulle det gå i ett företag om man röstade om varje förändring?
Bengt Karlöf drar sig till minnes sin korta tid som fritidspolitiker i folkpartiet i Täby.

– Politisk verksamhet passar inte prestationsmänniskor. Det är mycket prat och lite action, och det är svårt att förstå att det är så, och kanske också måste vara så.
Samtidigt, påpekar Ulf Kristersson, är många i näringslivet nyfikna på samhällsfrågor. Under fikastunderna på Connecta talades till exempel “mycket mer om olika saker i samhället än jag hade väntat mig”.

Det verkar som om många företagsledare underskattar politikens komplexitet. Det bottnar i en övertro på rationaliteten i det politiska spelet. Teamet Schwarzenegger/Buffett/Shultz är inte det första som försökt sig på att lösa akuta kriser med grepp från näringslivet. De gör detta i tron att politiken – något tillspetsat – är ett managementproblem. Det var därför dåvarande Volvochefen Pehr Gyllenhammar gjorde ett inhopp i folkpartiets ledning för att försöka lösa partiets kris i början av 1980-talet, och det är därför finansmannen Gustaf Douglas nu engagerar sig aktivt i moderaterna.

Ibland kan punktinsatser, snävt definierade, vara av godo. Det gäller till exempel bildirektören Lee Iacocca som hjälpte till att lösa New Yorks akuta finansiella kris i slutet av 1970-talet.

Men för det mesta blir det pannkaka när direktörer försöker bli politiker. Det värsta exemplet är väldigt gammalt, vilket är signifikativt i sig. Herbert Hoover var 1910-talets och 1920-talets underbarn i det amerikanska näringslivet. Hans managementkapacitet ansågs i världsklass redan när han var i 30-årsåldern, då han fick prestigefyllda jobb i gruvbranschen. Hoover fick uppdraget att organisera efterkrigshjälpen till svältande länder i Europa, och gjorde jobbet på ett lysande sätt. Han valdes till USA:s president 1928. Sedan gick det mesta snett, på grund av att han försökte styra en representativ demokrati med samma diktatoriska hand som i näringslivet.

Ett mer sentida exempel är Ross Perot, it-entreprenör och miljardär från Texas som ställde upp som oberoende kandidat i presidentvalet 1992. Valkampanjen styrdes skickligt och all köpt programtid på tv gjorde att han fick hela 19 procent av rösterna, men som politiker var han omöjlig. Bloombergs framgångar som borgmästare i New York kan tyckas vara ett undantag. Men då ska man komma ihåg att den uppgiften ger mycket större utrymme åt en enskild individ än rollen som en av kongressen kontrollerad amerikansk president eller som politiker i Europa.

Det finns alltså en anledning till att det är bäst att förbli vid sin läst.