Oligarkerna är nere för räkning

?Underhållningen i finalen av den svenska Melodifestivalen häromveckan var en påkostad drift med Ryssland. ”Tingeling goes Russia”: kosacker, tuggummituggande lättklädda dansöser med röda stjärnan på rumpan, gangsters, uniformerad kör och en eurotechnoversion av ryska nationalsången med textraden ”adjö Putin” (fast på ryska). Svenskarna vek sig dubbla men ryska ambassadens talesman kunde hålla sig för skratt.

–?Jag vill egentligen inte kommentera det här, men det är gjort av galningar som snarare borde sättas på sinnesjukhus än på en internationell scen, sade Stockholmsbeskickningens presschef Anatoly Kargapolov till Ekot ett par dagar senare.

På ett sätt är Anatoly Kargapolovs reaktion begriplig. ”Tingeling goes Russia” kan tolkas som en utstuderad förolämpning av hans moderland. Men den kan lika gärna ses som en kärleksfull drift med våra fördomar om Ryssland. Och som många andra fördomar, är de vi har om Ryssland ofta grundade på något korn av sanning.

Den 11 mars, tre dagar före finalen i Melodifestivalen, hade Telenors vd Jon Fredrik Baksaas en intressant dag. Två domstolsutslag den dagen avhandlade Telenors ytterst värdefulla post i Rysslands näst största mobiloperatör: börsnoterade Vimpelcom. Det ena utslaget kom från en federal domstol i New York. Domstolen tillrättavisade oligarken Michail Fridmans Alfa-imperium för att ha struntat i att lyda tidigare domar. Till dess instruktionerna har uppfyllts ska Alfa betala 100?000 dollar i böter per dag.

Vi går inte in i detalj på striden mellan Alfa och norska Telenor, men konstaterar att den är komplicerad, lång, smutsig och ytterst handlar om makten över det gemensamt ägda Kyivstar, Ukrainas ledande mobiloperatör.

Responsen blev nästan lika parodiskt rysk som på ”Tingeling goes Russia”. Mindre än två timmar efter New York-domen fick Telenor höra rykten om ett nytt rättsbeslut. En domstol i den västsibiriska staden Omsk hade beordrat att Telenors jättepost i ryska Vimpelcom skulle frysas. Vi talar om aktier värda 15 miljarder svenska kronor.

Telenor har fortfarande rätt att rösta för aktierna i Vimpelcom liksom till eventuell utdelning, säger Telenors talesman Dag Melgaard till Affärsvärlden. Men Telenor får inte sälja aktierna. Och än värre: norrmännen fruktar att posten auktioneras ut till reapris med mycket kort varsel.

Saken blev genast storpolitik. Telenors huvudägare, den norska regeringen, lovade att använda alla sina kontakter för att sätta press på Ryssland. Näringsminister Sylvia Brustad slog fast att frysningen och hotet om försäljning av Telenors aktier var den allvarligaste konflikten mellan Ryssland och Norge för tillfället.

–?Om aktierna tvångssäljs innan ärendet har gått igenom alla domstolar, mot internationell rätt, ger det mycket dåliga signaler till omvärlden, sade näringsministern i Dagens Næringsliv.

Konflikten mellan Telenor och Alfa om Vimpelcom lär nog diskuteras när utrikesminister Jonas Gahr Støre möter sin ryska kollega Sergej Lavrov denna vecka.

Att Vimpelcomstriden har blivit en statlig angelägenhet är symptomatiskt. Kremls makt över den ryska ekonomin har växt snabbt och har inte varit större sedan Sovjetunionen föll. (Även Norge har för övrigt en stor statlig inblandning i näringslivet.)

Oligarkerna, dessa fantasieggande rövarbaroner, skapade sina förmögenheter under kaoset i början av Boris Jeltsin regim. Under Vladimir Putins presidentperiod och nu under president Dmitrij Medvedjevs ledning har staten återtagit initiativet.

De senaste två årens globala finanskris har slagit hårt mot den råvaruberoende ryska ekonomin. Moskvabörsen har, liksom resten av världens handelsplatser, sargats, rubeln har fallit kraftigt mot dollarn. För att inte tala om priserna på olja, nickel och stål.

Prisrasen och permafrosten på kreditmarknaderna har slagit mycket hårt mot de ofta tungt belånade oligarkerna. De desperata finansmännen tvingas be om garantier från det ryska statliga stödpaketet. Därmed kan regeringen i praktiken avgöra vem som får överleva, och vem som ska falla. Under alla omständigheter stärks Kremls makt.

Tidningen International Herald Tribune beskrev nyligen hur en grupp metall­oligarker i början på året gjorde något som tidigare skulle ha varit otänkbart. De normalt så bittra konkurrenterna gick tillsammans till president Medvedjev med ett förslag: slå samman deras tillgångar – några av Rysslands största gruvor och fabriker – till ett statligt konglomerat.

En av deltagarna var den uzbekiskfödde metallmannen Alisher Usmanov.

–?Dagens kris är förödande för råvaruproducenter. Den kommer att ta ifrån oss allt det vi samlat på oss tidigare, sade han i samband med mötet, enligt International Herald Tribune.

Alisher Usmanov är intressant ur ett svensk perspektiv. Förutom poster i bolag som Norilsk Nickel och Metalloinvest är han storägare i Megafon, Rysslands tredje största mobiloperatör. Enligt Forbes är innehavet hans värdefullaste tillgång.

Usmanov är långt ifrån den förmögnaste oligarken (han hamnar på plats 450 på listan över världens rikaste i ­Forbes senaste rankning). Men han är definitivt en av de mest inflytelserika. Det bevisar inte minst ordförandeskapet i Gazproms investeringsarm. Statligt kontrollerade Gazprom är ett av världens största bolag och anses vara ett av den ryska regimens viktigaste maktinstrument.

Vid sidan av Alisher Usmanov har Megafon två andra huvudägare, Fridmans Alfagrupp och Telia Sonera. Michail Fridman är alltså storägare i två av Rysslands ledande mobiloperatörer: börsnoterade Vimpelcom och onoterade Megafon. æ

Alfagruppen är mer av ett löst sammansatt konglomerat än ett bolag i traditionell mening. Michail Fridman äger Alfa tillsammans med två andra miljardärer, German Khan och studiekamraten Aleksej Kuzmitjev. Förutom telekom och bank är Alfa stora aktörer i oljeindustrin, med TNK-BP som främsta innehav. I styrelsen för TNK-BP sitter för övrigt förre tyske kanslern Gerhard Schröder. Och i telekomdivisionen Altimos ”advisory board” sitter gamle Ericssonchefen Kurt Hellström.

Under hösten var Alfa hårt pressat finansiellt. Gruppen hade tagit ett lån i Deutsche Bank på 2 miljarder dollar med sina 44 procent i Vimpelcom som säkerhet. När aktien dalade kallade den tyska banken tillbaka lånet, rapporterar flera medier. Michail Fridman tvingades förhandla med bankens ledning för att inte förlora panten. Efter garantier från en Kremlkontrollerad bank kunde Alfagruppen till sist slingra sig ur situationen. På Alfas telekomdivision Altimo förnekades kraftfullt ryktena att Vimpelcomaktierna var på väg att säljas.

–?Vi tror starkt på Vimpelcoms långsiktiga potential som en strategisk investering och har inte för avsikt att sälja några poster i bolaget, sa Altimos talesman Kirill Babajev den 13 oktober.

Telia Sonera och Michail Fridmans Alfagrupp har tidigare varit bittra fiender i striden om Megafon och även om turkiska Turkcell. Under vd Anders Igel slogs Telia Sonera med näbbar och klor för att få majoriteten i dessa två snabbväxande kassakor. Igels doktrin var allt eller inget. Och han misslyckades totalt. Uppenbarligen ledde en rad rättstvister inte till en lösning som gynnade Telia Soneras aktieägare.

Nye vd:n Lars Nyberg har, enligt uppgift, en betydligt försonligare attityd. Förra våren, bara månader efter hans tillträde, sponsrade nyinrättade Altimo Foundation Svenska Skidspelen, med bana runt slottet i Stockholm. Representanter för Altimo fick till och med äta middag med kungen. Telia Sonera har numera en löpande kontakt med Alisher Usmanov och Michail Fridman. Eventuella konflikter löser parterna med förhandlingar, inte i rättssalarna.

Telia Sonera bytte också strategi i öst. Som Affärsvärlden beskrev i ett stort reportage den 17 september 2008 var inte längre en konsolidering av de snabbväxande och värdefulla operatörerna Turkcell och Megafon en prioritering. Telia Sonera nöjde sig med en minoritetspost. Det har sina skäl.

En ny rysk lag om strategiska tillgångar påverkar direkt Telia Soneras möjligheter att kunna äga 50 procent eller mer i Megafon. Enligt lagen måste en kommitté ledd av självaste premiärminister Vladimir Putin godkänna en eventuellt utländsk majoritet i bolag som klassas som strategiska tillgångar. Den allmänna bedömningen är att både Vimpelcom och Telia Soneras ryska intressebolag Megafon klassas som just strategiska.

Telia Sonera har därför i praktiken gett upp planerna på att förvandla Megafon till ett dotterbolag. Både Alisher Usmanov och Michail Fridman har, som sagt, mycket goda relationer med den ryska politiska makten.

Det näst bästa ur Telia Soneras synpunkt vore en börsnotering av Megafon, något som inte alls är orealistiskt. Men med tanke på det minst sagt trista klimatet för nyintroduktioner är det knappast aktuellt.

Det tredje alternativet är att Megafon börjar delar ut pengar ur den väl tilltagna kassan. I fjol blockerades en utdelning av Alfa, enligt uppgift till Affärsvärlden. Men finanskrisen kan ha ändrat på inställningen. Usmanov och Fridman behöver helt enkelt pengar. Beslut om utdelning tas vid nästa bolagsstämma, någon gång före sommaren.

Den finansiella pressen på oligarkerna har till synes stärkt Telia Soneras och Telenors positioner något, relativt sett. Men samtidigt verkar det som om den ryska statsapparaten är fast besluten att fylla det maktvakuum som kan uppstå efter dem.