Oljemiljarderna sköljer över världens finansmarknader

Få ting är väl så typiskt svenska som de gula, hangarlika byggnader som ligger intill landets järnvägsstationer. Den blå hornsymbolen som pryder fasaderna har varit Postens i över ett sekel. Men postterminalerna ägs av Kuwait Finance House, en bank i det oljerika shejkdömet.

Exemplet är bara ett. Men det är en trend som växer sig allt starkare. På senare år har Kuwait och andra oljeländer investerat enorma belopp i obligationer, aktier, fastigheter och enskilda företag runt om i världen. Utvecklingen påminner om hur det var på 1970-talet. Då blev “petrodollar” ett begrepp och finansmarknaderna följde varje stavelse som yttrades av Saudiarabiens mäktige oljeminister shejk Ahmed Yamani.

På den tiden satte oljeländerna sprätt på sina väldiga intäkter utan större urskillning. De köpte vapen för tiotals miljarder och lät bolag som Skanska uppföra palats och andra prestigebyggen. En stor minoritetspost i Daimler-Benz förvärvades också, men annars parkerades oljekapitalet mest på bankkonton i västvärlden. Det var en dålig affär med tanke på den höga inflationen, men det var allt som shejkerna och deras underbemannade kanslier förmådde.

I dag är läget totalt annorlunda. De energirika nationerna i Mellanöstern och Ryssland har välutbildat folk i statsförvaltningen och bankväsendet. De kan hantera den flodvåg av pengar som vällt in i takt med att oljepriset har fördubblats de senaste två åren.

Summorna är hisnande. Enligt siffror som refereras av Handelsbanken har de stora producentländernas oljeexportintäkter ökat med 500 miljarder dollar det senaste året. Drygt hälften, eller cirka 300 miljarder, går åt till ökad import och till investeringar hemmavid.

– Till skillnad mot den tidigare oljeboomen 1973-1982 prioriterar de här länderna att bygga upp den egna regionen när det gäller infrastruktur, industri och service, säger Per Hedblom, ansvarig för Gulfregionen på Invest in Sweden Agency, en statlig myndighet som raggar utländska investeringar till Sverige.

Satsningarna är imponerande även för tillfälliga besökare. Byggaktiviteten i Moskva går i kinesisk takt och den resenär som besöker Dubai, Bahrain och Abu Dhabi möter skinande nya flygplatser och nyanlagda motorvägar. Investeringsvågen märks runt om i det svenska näringslivet. Bolag som ABB, Alfa Laval, Atlas Copco, Ericsson, Sandvik och Scania redovisar starkt ökade beställningar från Mellanöstern.

– Men en hel del pengar blir alltså över. De pengar som oljeländerna i år kan placera på finansmarknaden motsvarar så mycket som en halv procent av världens BNP, säger Jan Häggström, chefekonom på Handelsbanken.

En del av medlen används till skuldamortering. Ryssland betalade i augusti av det sista av sina utestående skulder till utländska regeringar i den så kallade Parisklubben. Vladimir Putins regering reglerade skulden genom att slanta upp 20 miljarder dollar på ett bräde, och även efter det har landet en av världens tre största valutareserver. Självfallet har inte heller Norge eller oljestaterna i Mellanöstern några skulder att tala om.

Både Ryssland och Norge har lyckats hantera sina gigantiska valutainflöden på ett bra sätt. Om man försummar den uppgiften är det lätt hänt att den inhemska ekonomin i ett oljeland förrycks. Antingen sker det genom att efterfrågan tillåts stiga alltför snabbt, vilket leder till inflation och flaskhalsproblem. Eller också förstärks valutakursen drastiskt. En snabb förstärkning av valutan gör att inhemsk industri utanför oljesektorn kan slås ut – något som skedde i Storbritannien i början av 1980-talet när exploateringen av Nordsjöoljan fick pundet att skjuta i höjden.

Centralbankerna i Moskva och i Oslo har styrt sina kapitalflöden in i valutareserven. Båda har dessutom upprättat särskilda statliga oljefonder. Fonderna ska – är det tänkt – vara öronmärkta för framtida generationers behov och vara fredade från spendersamma politikers kortsiktiga ambitioner. Beloppen är ofantliga. Den norska oljefonden, Statens Pensjonsfond, förvaltade i juni 1 505 miljarder norska kronor, vilket motsvarar mer än hälften av Sveriges hela BNP. Dessutom finns förstås privat kapital av olika slag. Kuwait Finance House, som äger de svenska postterminalerna, är emiratets största bank och är börsnoterad.

Per Hedblom på Invest in Sweden Agency märker ett ökat intresse i Mellanöstern för att investera i svenska företag och svensk teknik. Han tillstår dock att fokus ligger på annat håll och över huvud taget händer det inte ofta att bolag från oljeländer gör industriella investeringar utanför regionen. Bolagen är till stor del upptagna med sin expansiva hemmamarknad och går utomlands med stor försiktighet. Undantag finns förvisso. Ryska Lukoil är engagerat i prospektering, produktion och försäljning i Ukraina, Centralasien, Egypten, USA och Finland.

Hamnbolaget Dubai Ports har köpt den brittiska logistikjätten P&O för motsvarande 50 miljarder kronor. I övrigt har de affärer som genomförts varit av mindre storlek och sällan handlat om kontrollposter. Bland de börsbolag som Gulf-länderna investerat i, enligt Institute for International Finance, finns Time Warner och biltillverkaren Daimler-Benz. Ett ytterligare exempel – vilket kanske passar livsstilen bland de styrande i regionen – är Ferrari.

Vad gäller investeringar i Sverige är Muhammed Al-Amoudi det viktiga undantaget. Shejken äger ju oljekoncernen Preem, fastighets- och finansbolaget Midroc och har ett påfallande stort engagemang i övrigt i det svenska näringslivet. Enligt uppgifter i Dagens Industri ska ryska investerare vara intresserade av Kubal, aluminiumproducenten i Sundsvall. Men detta är alltså sällsynt. Som regel håller sig oljekapitalet – än så länge – på hemmaplan.

– Den största preferensen när investerarna i regionen söker sig utomlands är att hålla nere riskerna. Därför förvärvar de sällan företag direkt, utan det blir mest räntepapper, mindre aktieposter, riskkapitalfonder och fastigheter, säger Per Hedblom.

Även om oljenationerna numera har fungerande centralbanker och annan finansiell infrastruktur så är de knappast erfarna investerare. Detta präglar också deras agerande, anser Hans Dalborg, ordförande i Nordea:

– Placerare som gradvis byggt upp ett kapital brukar börja med att investera i korta räntepapper för att hålla nere risken. Sedan tar man fram investeringspolicies, vidgar horisonten och börjar placera i längre papper, aktier, andra valutor och så vidare. Det är en rätt typisk process och den ser vi nu också i flera av de oljeexporterande länderna.

Trenden har redan börjat märkas på Stockholmsbörsen. Abu Dhabi Investment Authority, med tillgångar som uppskattas till mellan 200 och 500 miljarder dollar, äger aktier i totalt 77 svenska börsbolag. Värdet av portföljen var i våras drygt sju miljarder kronor, enligt SIS Ägarservice. Kuwaitiska statens ägande på börsen uppgår till knappt fyra miljarder. Även SAMA, Saudi Arabian Monetary Authority, har en betydande portfölj av svenska aktier. Den norska fonden är allra störst, med svenska börsplaceringar p�� nästan 12 miljarder kronor. Ericsson är det största enskilda innehavet.

Placeringarna i Sverige speglar knappast någon tilltro till just vårt land. De pengar som söker sig hit är ju en rännil av de totala investeringsflödena. Oljenationerna tillämpar alltså helt normala portföljstrategier.

Men de totala beloppen är alltså jättelika. Enligt Institute for International Finance (IIF), en tankesmedja i Washington, kommer Saudiarabien, Kuwait, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Oman och Qatar att placera minst 450 miljarder dollar utanför regionen under 2006-2007. En stor del av kapitalet kanaliseras genom brittiska och asiatiska banker, uppger IIF i en rapport som offentliggjordes i augusti. Det innebär att en stor del av de oljepengar som till exempel placeras på Stockholmsbörsen inte “syns” eftersom innehaven sannolikt är förvaltarregistrerade. Det ägande som SIS Ägarservice redovisar ger alltså knappast en heltäckande bild.

Hemlighetsmakeriet är stort när det gäller oljeländernas pengar. Norges placeringar är vidöppna och kan följas månad för månad på oljefondens hemsida. Men i övrigt famlar man. Det är talande att Ryssland, som knappast är känt för transparens och öppenhet, har den överlägset bästa finansiella statistiken av de stora oljeländerna. Den ryska centralbanken förfogar över närmare 300 miljarder dollar i valutor och guld.

I Mellanöstern är det däremot mycket tyst. Den officiella statistiken är rudimentär och banker och andra finansiella institutioner ger ingen information om sina tillgångar.

– Jag har hört uppgifter om att Saudiarabiens totala investeringar utomlands uppgår till 800 miljarder dollar, säger Per Hedblom på Invest in Sweden.

IIF:s ekonomer betonar att Mellanösterns oljerikedomar förvaltas på flera olika håll. Centralbankerna förfogar över en del av kapitalet, liksom privata banker och investmentbolag vars ägarstrukturer är oklara. “Analysen av valutatillgångarna i regionen kompliceras av att det är så svårt att skilja regeringarnas och härskarfamiljernas ägarintressen från varandra”, säger institutet.

Det betyder alltså inte att regionen saknar finansiell kompetens. Tvärtom är standarden hög. En indikator på det är att svenska OMX i våras tog hem två viktiga kontrakt på tradingsystem i regionen. Det ena avsåg leveranser till Dubais finansmarknad. Den andra ordern är den största OMX fått på fem år, även om inget ordervärde meddelas, och gäller ett nytt system för Tadawul, Saudiarabiens börs.

Även om det finns expertis i oljeländernas finanscentra så kan placeringsaktiviteten inte betecknas som hög. Traditionell försiktighet är en orsak; en annan är att överflödet är av färskt datum. Oljepriset började stiga på allvar först under 2004 och den riktiga skördetiden har alltså varit under de senaste två åren.

Kapitalströmmarna låter sig inte analyseras närmare, men det mesta placeras av allt döma i räntebärande papper.

– En stor del av oljeintäkterna hamnar i producentländernas valutareserver. När centralbanker investerar så köper de för det mesta räntepapper och de agerar centralbanker på ett helt annat sätt än för 10-15 år sedan. Då var det bara korta placeringar som gällde, men nu placerar centralbanker regelmässigt till mycket längre löptider, säger Jan Häggström på Handelsbanken.

Trenden som Jan Häggström pekar på är att oljenationerna följer de stora asiatiska centralbankerna i spåren. Sedan början av 1990-talet har nämligen centralbanker i Asien blivit den stora investerarkategorin när det gäller långfristiga statspapper i främst USA, men också i till exempel Tyskland. Från början var japanerna de största kapitalexportörerna. Sedan har stafettpinnen tagits över av Sydkorea och Taiwan.

På senare tid har People’s Bank of China, centralbanken i Peking, blivit den kanske viktigaste köparen i världen av dollarobligationer. Och nu kommer alltså även de stora oljenationerna in på banan. Enligt Institute for International Finance är dollarn den självklara valutan för oljeländerna. Mellan 60 och 80 procent av kapitalet placeras i dollar, vilket är naturligt eftersom olja och naturgas prissätts i USA-valuta.

– Det ser ut att påverka marknaderna. På sistone har vi haft en rätt oväntad nedgång i räntan på amerikanska papper, till exempel var det en emission av femåriga obligationer nyligen som övertecknades ordentligt, säger Jan Häggström.

Att centralbankerna numera mest väljer långa löptider framgår tydligt av en studie av Riksbanksekonomerna Tomas Ernhagen och Fredrik Olsson i skriften “Penning- och valutapolitik” (1/2006). De redovisar bland annat hur durationen (den genomsnittliga löptiden) på Riksbankens obligationsportfölj har förlängts markant sedan mitten av 1990-talet och att detta speglar en internationell trend.

När stora mängder nytt kapital flödar in på den internationella finansmarknaden får det alltid konsekvenser. Och den viktigaste effekten av oljeländernas placeringar verkar just vara att de bidrar till att driva ner de internationella långräntorna. Det skulle i så fall förklara varför långräntan – som ju styrs helt av marknaden – inte följt med upp när amerikanska Federal Reserve har höjt styrräntan successivt.

Med tanke på att vi haft en nästan 20 år lång nedgång i långräntorna och med tanke på att världsekonomin vuxit med fem procent årligen de senaste tre åren “borde” långräntorna stiga snarare än falla. Alan Greenspan kallade för några år sedan fenomenet för “a conundrum” (en gåta).

Men en delförklaring kan nog vara just flödet av pengar från bland annat oljeländerna in på obligationsmarknaden. Den välrenommerade analysfirman Bank Credit Analyst (BCA) betonar att de stora oljenationerna har en sparkvot på drygt 35 procent. Det ska jämföras med 20 procent i de traditionella industriländerna. Skillnaden är stor och den har betydelse för kapitalkostnaden i världen. Resonemanget fungerar så här: högre oljepriser drar bort kapital från konsumenter och företag i de oljeimporterande länderna.

Effekten kan liknas vid ett slags skatt på industriländerna som drar undan köpkraft. När de pengarna flödar i väg till Mellanöstern och Ryssland innebär det att kapitalet överförs från ekonomier med lågt sparande till länder med högt sparande. Och det stora sparandet investeras framför allt i obligationer, vilket gör att räntan på de obligationerna pressas ned.

Oljeländernas rikedomar leder alltså, allt annat lika, till lägre boräntor runt om i västvärlden.