Oskyldiga IT-profitörer

Att vi blåste upp en börsbubbla av ofantliga proportioner har stått klart en längre tid. När den sprack visade det sig att den inte var begränsad bara till IT och telekom, utan kan sägas ha omfattat börsen i största allmänhet. Excesser har varit legio.

Finansbranschens löner för den gyllene tiden har just avslöjats. Ersättningar i 20-miljonersklassen har startat om jakten på syndabockar.

Nu kan förföljandet avblåsas. Valör har tittat igenom bevisen en gång till och kan slå fast vems fel det var, alltsammans. Mycket talar för att du, käre läsare, inte kommer att gilla beskedet. Det är nämligen dusjälv och dina olycksaliga småspararbröder som är skulden till i stort sett allt som gick åt fanders åren 1998-2001.

Kurserna drevs upp i skyn. Varför då? Jo, till en början var det just småsparare, den frifräsande, aktiedribblande sorten, som köpte. Det var småspeckarna, de som hittade bolag som Linnédata, Information Highway och sånt, bolag som så småningom skulle gå samman med andra liknande bolag och bli Cell och Adcore.

Småspararna fann dem och drev upp kurserna. Många företagsledare observerade att IT verkade gå bra och lade om strategierna för verksamheten så att den blev mer IT-orienterad, i vart fall under kapitalmarknadspresentationerna.

Efter ett tag hade kurserna drivits upp så mycket att IT-bolagen började synas på de större placerarnas radarskärmar. Ett bolag som motsvarar en halv procent av index går inte att bortse helt ifrån ens för en storplacerare. Frågan var bara i vilka fonder man skulle placera de där aktierna.

– Ge oss IT-fonder! krävde…just det, småspararna, belånade husen och slängde in de pengarna, samt allt som stod till buds i PPM-valet, i IT-fonder, riskfonder och mycket annat av samma karaktär.

Men du, käre läsare, och dina gelikar var ändå inte nöjda. Alla former av strukturaffärer belönade ni med höjda kurser. Konsekvensen? Mängder av förvuxna, i praktiken ostyrbara, bolag med “ökat antal anställda” som främsta mål.

Vid det här laget hade småspararnas krav på IT-fonder tagit skruv. Fondkommissionärerna blev tvungna att ge sig in i hetsen på allvar, eftersom deras stora institutionskunder nu krävde service, i form av så kallad analys av internetkonsulter och annat skräp.

Det blev slagsmål om strukturaffärer, men inte så mycket bland fondkommissionärerna som mellan företagen själva. Det gällde att vara först. Priset på corporate finance-tjänster gick rakt igenom taket. Det och ingenting annat är förklaringen till jättelönerna i finansbranschen. En företagssammanslagning som smäcktes ihop på ett par veckor – låt vara att det krävdes dygnet-runt-arbete – kostade trettio, femtio miljoner kronor. Det säger sig självt att det är ett ohyggligt lönsamt jobb för den som utför den.

Visst var en del statliga bolag inblandade. De hutlösa kostnaderna för att privatisera Telia och Eniro beskrevs med förödande precision i förra veckans nummer av denna tidning. Men Signaturen undrar bara: Vilka var det som röstade fram Rosengrens parti till regeringsställning? Just det, småspararna igen.

Media hade självfallet ett ansvar. Vilket då? Jo, att tjäna läsarna genom att skriva om sådant som intresserade dem. Vad intresserade då ekonomipressens läsare, småspararna alltså? Precis, det jolt cola-fradgande börsbubbleriet.

Så tänk på det, käre läsare, innan du åter anklagar ekonomijournalister, analytiker eller förvaltare, IT-direktörer och entreprenörer för att ha misskött sig. Ty sanningen är att det var ditt eget fel alltsammans. De andra var blott dina och dina kumpaners ödmjuka tjänare och gav er det ni beställde.