Pengarna på soptippen

Kunskapen om hur vi ska ta hand om allt avfall på bästa sätt förmiljön och samhällsekonomin är ganska bristfällig. Trots det hardet redan byggts upp en omfattande apparat med källsortering föratt återanvända och återvinna så mycket som möjligt, i Sverigeoch utomlands.

Men lönar sig allt detta arbete? Görs några miljövinster omglaset hamnar i en igloo i stället för på tippen? Och spelar detnågon roll om papperet bränns upp i ett kraftvärmeverk eller gåri retur till pappersbruket? Är det vettigt att diska urmjölkförpackningar och lämna dem för återvinning?

Tron som beslutsunderlag

När beslut om kretsloppsloppsanpassning av varor togs fanns intenågon gedigen analys bakom. Mycket av besluten kringavfallshanteringen har byggt på mer tro än vetande. En delhävdar att källsorteringen blivit en religion som får människoratt känna att de gör något riktigt.

Källsorteringen har inneburit ökade kostnader för hushållen,omkring 30 procent enligt vissa uppskattningar. Detta betalarkonsumenten i form av högre priser. Till det kommer kostnadenför den tid som läggs ned på att sortera. Och det är oklart omnågra miljövinster har uppnåtts.

Inom EU, liksom i Sverige och andra länder, gäller den såkallade avfallshierarkin. Den anger en prioriteringsordning förhur avfallet ska tas om hand. I första hand gälleravfallsreduktion, alltså att använda så lite resurser sommöjligt. I andra hand kommer återanvändning och en tredje handåtervinning. På engelska brukar man tala om tre goda r: reduce,reuse, recycling. Först därför kommer de två dåliga alternativen,förbränning och som sista utväg soptippen (deponi).

KOSTSAM HANTERINGMen är det givet att denna ordning är den bästa? Tekniken attförbränna och lägga på deponi har utvecklats och behöver intevara något dåligt alternativ. Återanvändning innebär en kostsamhantering med transporter, rengöring etc. För återvinningtillkommer problemet med en osäker marknad för det somåtervunnits.

När det kommer kritiska rapporter om nuvarande ordning dördebatten snabbt ut. Få verkar ha intresse av att den förs elleratt något ändras. Politikerna har redan bestämt vad som gäller.Allmänheten vill tro att det de gör är det rätta. Starkasärintressen tjänar pengar på det system som byggts upp, tillexempel skogsindustrin i Sverige. Returpapperet, som hushållensamlar in, är en billig råvara.

I början av året höjdes temperaturen i debatten, inte minst iSverige, när en norsk studie visade att återvinning av papperoch plast inte generellt är bättre, varken ekonomiskt eller förmiljön, än att det förbränns eller läggs på deponi. Vilketalternativ som är bäst beror bland annat på hanteringskostnaderoch transportavstånd (The Costs of Alternative Policies forPaper and Plastic Waste, Annegrete Bruvoll, Statistisksentralbyrå).

KRITISERAD RAPPORTRapporten utsattes för hård kritik, inte minst frånåtervinningsbranschen, som ansåg den oseriös och vinklad. Blandannat kritiserades sättet att kostnadsberäkna hushållens tid föratt sortera tidningar och förpackningar, en tung post i kalkylen.Tidskostnaden är noll, eller möjligen en intäkt, därför attdetta är ren fritidssysselsättning, hävdade kritikerna.

De flesta nationalekonomer är dock ense om att man i ensamhällsekonomisk kalkyl måste ha med en tidskostnad närhushållens agerande ska bedömas. Detta visade redannobelpristagaren Gary Becker på 1960-talet i en klassisk artikel.Sedan kan det diskuteras hur stor tidskostnaden skall vara. Närett vägbygge planeras är tidsvinsten för hushållen, för privataresor, en stor intäktspost i den samhällsekonomiska kalkylen.Att hushållen har en kostnad för sitt sorterande av sopor kanman förvissa sig om genom att fråga grannen om han vill görajobbet.

Den norska studien är inte den enda som kritiserat denförhärskande synen. I en uppmärksammad artikel i envetenskapligt tidskrift, baserad på en forskningsrapport frånMatthew Leach på Centre for Environmental Technology vidImperial College i London, framhölls att förbränning för att geenergi oftast är ett bättre alternativ än återvinning.Förklaringen är att avfallet har ett högt bränsleinnehåll ochatt återvinning kräver energislukande transporter (New Scientist,Burn me, 22 november 1997).

I Sverige har en forskare kommit till liknande slutsatser. StigByström, adjungerade professor på Sveriges lantbruksuniversitet,har granskat förutsättningarna för att använda returpapper vidpappersproduktion eller som energiråvara. Slutsatsen är att imånga fall är förbränning att föredra ur miljösynpunkt. Detberor på att den energi som inte kan erhållas genom förbränningav returpapper måste skapas med fossila bränslen, alltså oljaoch kol.

Det finns studier som visar att deponi inte alls behöver varadet sämsta alternativet. Enligt en dansk rapport omavfallshierarkin inom EU visas att deponi är bättre änavfallsförbränning om det innebär att mer miljövänliga bränslenslås ut.

ACCEPTERAD SOPTIPPI USA är deponering av sopor – soptippen – ett acceptabeltalternativ. Det byggs nya deponier. Villkoren är hårda. Ingafarliga gifter får läcka ut i mark och grundvatten. För småorteri glesbygden kan en soptipp, som tar hand om storstädernasavfall, ge nya jobb. Och det är inga enorma ytor som går åt. Omamerikanarna fortsätter att generera sopor i nuvarande taktskulle det krävas en grop som är drygt 5 mil gånger 5 mil ochmed ett djup på ungefär 100 meter för att klara avfallet i 1.000år. Det motsvarar 5 procent av den yta som miljövännerna villavsätta för att bygga solpaneler, enligt en artikel i New YorkTimes Magazine som var starkt kritiskt till återvinning (What aWaste, 30 juni 1996).

Även om det kommer fram alltmer tvivel om avfallshierarkin sålär det dröja innan det blir någon förändring. I Sverige finnsinget politiskt tryck på att ändra kurs. Risken är dock attsystemet blir misskrediterat om det börjar gå upp förallmänheten att det varken blir miljövinster eller bättreekonomi med nuvarande ordning. Därmed borde det finnas utrymmeför mer analys och forskning.

Hittills har det varit svårt att finansiera forskning, som kantänkas komma till slutsatser som rubbar det system som byggtsupp. Stig Byström hade stora problem i början att finansiera sinforskning. Deponiforskningen i Sverige är nedlagd. Ochmiljöforskningen har dragits ned och stuvats om rejält, vilketgör det svårt att finansiera mer bred och övergripande forskning.

Ett intressant test på viljan att få frågan om återvinningbelyst är det forskningsprogram, som Marian Radetzki planerar(Raw Materials Recycling From a Social Science Perspective).Radetzki är professor vid Luleå universitet och avser att ledaett treårigt tvärvetenskapligt program med forskare från Luleå.Utländska forskare kommer att engageras som handledare och iform av ett vetenskapligt råd. I tio projektet ska olika delarav återvinningen granskas, ungefär hälften med direkt svenskkoppling. Det kostar 10 miljoner kr, vilket är ganska mycket förett samhällsekonomiskt forskningsprogram. Kommer Radetzki atthitta finansiärer? Han är själv en omstridd person efteruttalanden i olika miljö- och energifrågor som gått på tvärs motden allmänna uppfattningen.

Återvinning är ingenting nytt. Stål, aluminium och andrametaller har nästan alltid återvunnits i varierande gradeftersom det är så lönsamt. Kostnader för att samla in ochhantera skrot uppvägs av värdet på det återvunna. Returpapperhar också lönat sig att samla in. Det har pappersbruken gjortsedan 1940-talet.

SAMHÄLLET INGRIPERProblemet uppstår när återvinningen av politiska skäl vidgastill att omfatta sådant som marknaden inte själv kan sköta. Detkan finnas skäl för samhället att ingripa och försöka få in mertill återvinning. Vanligen har det skett med regleringar i formav producentansvar och krav på att vid viss tid nå uppsattaåtervinningsnivåer. I mindre grad har ekonomiska styrmedelanvänts, till exempel skatt på råvaror som genererar avfall. Detfinns dock en gräns för hur långt återvinningen ska drivas ochdet finns mer eller mindre effektiva metoder att korrigera fördet som marknaden inte kan lösa. I Radetzkis forskningsprojektär avsikten att fastställa hur man bäst kan nå optimala nivåerför återvinningen.