Pensinärerna kan knäcka folkhemmet

Demografiska skiften sker sakta. Ändå ligger det dramatik i det som håller på att hända i Sverige. De äldre blir många fler. De som kliver upp på morgonen och åker till jobbet blir väsentligt färre. Det sänker tillväxten och gör att staten och kommunerna får mindre intäkter och högre utgifter.
– Mycket av den offentliga service vi har vant oss vid kommer att sluta fungera om ingenting görs, säger Sture Öberg, chef för Institutet för tillväxtpolitiska studier. Vi har fem-tio år på oss att förbereda oss för en ny demografisk verklighet.

I dag går det 1,15 person i kategorierna barn, studenter och pensionärer på varje förvärvsaktiv (alltså mellan 27 och 60 år). Den faktiska försörjningsbördan på dem som arbetar är dock ännu högre, eftersom en dryg miljon i arbetsför ålder är förtidspensionerade, sjukskrivna och arbetslösa. Dessutom ökar andelen människor som måste försörjas snabbt de närmaste åren. År 2030 kommer varje svensk i aktiv ålder att få betala för 1,45 personer. Fyrtiotalistgenerationen utgör 1,2 miljoner människor. De är hela 400 000 personer fler än trettiotalisterna.
Åldringsboomen är inget unikt för Sverige. Hela världen håller på att bli gammal. Ändå är utmaningen större för de svenska politikerna. Det beror på att ökade vårdkostnader och minskat arbetande inte kan mötas med höjda skatter, vilket är fallet i andra länder. Skatternas andel av Sveriges BNP är i dag 53 procent. I till exempel Storbritannien (38 procent) och Norge (44 procent) kan man däremot möta välfärdsstatens utmaningar genom att öka statens utgifter.
De närmaste åren blir anspänningen på samhällsekonomin hanterlig.

De talrika fyrtiotalister som börjar gå i pension de närmaste fem åren är pigga och friska. De ökade kraven på vård och omsorg kommer i ett senare skede, med då med desto större kraft. År 2030 kommer antalet riktigt gamla (över 80 år) att vara tre kvarts miljon, en ökning med 60 procent från i dag. År 2001 kostade äldreomsorgen 71 miljarder kronor. Och trenden pekar uppåt, uppåt.
Så hur ska politikerna hantera kraven från en pensionärsgeneration som är markant större än genomsnittsgenerationen? Statens och kommunernas intäkter minskar ju, samtidigt som utgifterna ökar.
Den demografiska utmaningen kommer allt högre på den politiska och samhällsekonomiska agendan. Äldreboomen är huvudskälet till att den socialdemokratiska regeringen – som annars alltid försvarar den offentliga sektorn – nu förutsättningslöst utreder välfärdssamhällets organisation.
Utredaren landshövding Mats Svegfors, tidigare chefredaktör för Svenska Dagbladet. Han anser att välfärdssamhället “blir fattigare om inget händer” och säger sig ha visionen att Sverige ska bli det första land som tar tag i den demografiska utmaningen.

Pensionsreformen innebär att Sverige lagt en fråga bakom sig som alltjämt är brännande ute i världen. Det gäller inte minst i Tyskland och Frankrike.
Premiepensionssystemet uppmuntrar till att jobba längre. Men mer måste till. Enligt Anna Allerstrand, ekonom på AMF Pension, går svenskarna i dag i pension i snitt vid 58 års ålder. Räknar man bort förtidspensionärerna, alltså tar med dem som fortfarande arbetade när de var 50, blir den faktiska pensionsåldern 62 år.
Och faktum är att demografin redan i dag, år 2003, sätter välfärden under hård press. Värre blir det under kommande år. Gunnar Wetterberg, samhällsekonomisk chef på Saco, anser att vården och omsorgen inte kan behålla samma – trots allt rätt höga – kvalitet som i dag eftersom så många fler kommer att behöva den i framtiden.
Då hjälper det inte att fyrtiotalisterna sägs vara en generation “som vant sig vid att få vad den vill ha”. Deras krav på god vård kan bädda för generationskonflikter. Thomas Lindh, professor i nationalekonomi vid Institutet för framtidsstudier, pekar på att de som är över 60 år kommer att vara i majoritet bland de röstberättigade i landet år 2020. Risken finns att det i ett sådant läge blir för stort fokus på vårdfrågor och för litet på tillväxt.

En metod för att hantera den demografiska bomben är ökad produktivitet i vårdsektorn. Men räkna inte med några stora effekter. Tjänster, vare sig de bedrivs i offentlig eller privat regi, är svårare att effektivisera än varuproduktion.
Att hålla välfärdsstatens kostnader nere är viktigt, men ännu viktigare är att öka den samlade produktionen i landet, genom ökad tillväxt. Fler måste jobba. Det innebär inte bara att yrkesaktiva ska jobba längre arbetsveckor och vi satsar på invandring av arbetskraft, utan också att äldre arbetar längre innan de går i pension, att arbetslösa och sjukskrivna slutar gå hemma och att yngre avslutar studierna tidigare.
Detta är ingen omöjlighet. Länder som Irland och Danmark har fått upp tillväxten rejält över EU-genomsnittet tack vare avregleringar och andra åtgärder som ökat arbetsutbudet. Men det kräver en rejäl omläggning av den ekonomiska politiken, så att den uppmuntrar arbete och kapitalbildning. Med andra ord avregleringar och nedskärningar så staten ska kunna sänka skatten på arbete. Hur stora är chanserna nå dithän?

Statsvetaren Olof Petersson säger sig känna viss optimism med tanke på att det svenska politiska systemet rodde i land marginalskattereformen 1990 och pensionsreformen 1994. Men han betonar att besluten måste ha karaktären av breda uppgörelser i paketform för att de dels inte ska rivas upp vid nästa val; dels kunna erbjuda åtminstone några godbitar åt alla grupper i samhället.
Men en formidabel utmaning blir det. Det handlar bland annat om attitydförändringar. Hittills har den politiska retoriken – och skattesystemets realiteter – gått ut på att vi ska arbeta mindre, inte mer. Så har också blivit fallet. År 2000 var det totala antalet utförda arbetstimmar två procent mindre än år 1965. Trots att befolkningen vuxit med 14 procent.

Politikerna måste överväga sådant som tidigare varit otänkbart. Richard Murray, ekonom på statskontoret och författare till en expertrapport i långtidsutredningen, har inventerat möjligheten att avgiftsbelägga en del av vården. Problemet är dock, konstaterar han, att det i så fall nästan alltid skulle innebära att patienten får betala två gånger (via skattsedeln och genom avgifter) utan att för den skull få bättre vård.
Och Mats Svegfors utredning handlar – även om det inte sägs rent ut – om att bereda mark för stora rationaliseringar i statens, landstingens och kommunernas verksamhet.
Så ett fyrtiotalisternas avtåg från arbetsmarknaden blir ett kraftprov, för den offentliga sektorn och för politikerna.