Perssons tunga last

Socialdemokraternas taktik i regeringsställning verkar ha misslyckats. Samarbetet har blivit enbart en börda, utan att några vinster verkar stå i utsikt. Trots en klar omsvängning av politiken åt vänster, och samverkan med vänsterpartiet och miljöpartiet, och trots en på-taglig konjunkturuppgång, har opinionsläget inte förbättrats.

Förhoppningen var att de traditionella socialdemokratiska väljarna åter skulle känna igen sitt parti, efter bland annat ökade anslag till vården, pensionärerna och barnfamiljerna. Dessutom har Sverige nu snabb tillväxt, stark ökning av köpkraften och stigande sysselsättning. Detta har tidigare närmast ofelbart gynnat den sittande regeringen.

Bara broms

Flykten till vänsterpartiet har kanske bromsats, men något återflöde till socialdemokraterna har alls inte skett. Socialdemokraternas opinionstal är till och med lägre än det historiskt svaga valresultatet 1998, och vänsterpartiets något högre än då.

För Göran Persson personligen är läget egentligen ännu värre. Enligt en Sifo-undersökning som publicerades i Aftonbladet förra veckan är det bara 27 procent av väljarna som hade stort eller mycket stort förtroende för Persson, en minskning från 37 procent i mars förra året.

Att förtroendet för Persson har rasat måste, med tanke på den gynnsamma ekonomiska utvecklingen, vara en stark besvikelse. Hur ska det då se ut när konjunkturen så småningom försämras? kan man undra.

Inte bara Persson tycks vara en belastning för partiet. En annan undersökning får i Aftonbladet rubriken “Bottenbetyg för Bosse Ringholm”. Finansministern, den näst viktigaste personen i regeringen, ansågs i denna Sifo-undersökning göra det sämsta jobbet av alla statsråden. De flesta andra ministrar fick dåliga betyg av de utfrågade, om de ens kände till deras namn.

Även Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida är kritisk mot Göran Persson. Där anser man att misstroendet beror på att Perssons retorik och praktik inte går ihop, att han visar en dubbelhet som skapar förvirring.

Dags för ny taktik

Det bör av allt att döma finnas goda skäl för Persson att byta taktik, eftersom det nuvarande samarbetet varken ger till resultat någon sammanhållen långsiktig ekonomisk politik eller förbättrar humöret i väljarkåren.

Statsministerns debattartikel i Dagens Nyheter förra veckan, där han öppnade för samarbete med de borgerliga mittenpartierna, har av en del tolkats mest som ett skrämskott mot väns-terpartiet och miljöpartiet. Persson hotar med att söka stöd hos andra om regeringspartnerna ställer för höga krav.

Men säkert finns det en realitet i Perssons propå om samarbete. Han kan knappast ha räknat med att tomt hot ska göra intryck på Gudrun Schyman och Birger Schlaug. Med en begynnande risk för överhettning i ekonomin måste nog Persson mest hoppas på stöd från de borgerliga, även om det i så fall kommer att kosta långt mer i eftergifter än vad han ger intryck av i sin DN-artikel.

Enligt riksrevisionsverkets prognos uppstår redan i år ett utrymme för nya offentliga utgifter på 5 miljarder kronor utan att utgiftstaket överskrids. Förmodligen var det detta som finansminister Bosse Ringholm hade i åtanke när han i måndags, också på DN-debatt, varnade för krav på nya kostsamma reformer eller skattesänkningar.

“Vissa gör det alltför lätt för sig genom att låtsas som om tillväxten automatiskt följer ju mer “rättvisa” i form av offentliga utgifter vi drar på oss”, skriver Ringholm. Dessa “vissa” kan inte vara några andra än vänsterpartiet, och möjligen miljöpartiet.

Ringholm hänvisar till att det tillgängliga utrymmet behövs till anställningsstöd för långtidsarbetslösa, som han säger kommer att kosta 1,3 miljarder. Men detta verkar vara ett exempel på att det inte bara är Perssons retorik och praktik som inte går ihop, utan även Ringholms.

Överbudspolitik

Det verkliga skälet till att re-geringen måste hålla tillbaka utgiftskraven är risken för reaktioner på arbetsmarknaden med ökad inflation som följd. Göran Persson varnar i sin debattartikel, på ett som vanligt omskrivande sätt, för samma sak: “En fortsatt hög sysselsättningsökning kan bara garanteras genom en samhällsekonomi som är i balans och genom en politik som genererar en långsiktig och uthållig tillväxt.”

Det som regeringen nu är rädd för är överbudspolitik. Och där kommer hotet främst från vänstern och miljöpartiet, kanske också från de egna.