Placeringar: Den globale investeraren börjar uppifrån

Kalabalik i Ryssland. Deflationsoro i Asien. Devalveringsrykteni Latinamerika. En president verkar vara på väg ut ur Vita Huset.Världen är orolig.

Numera är det något som angår de tiotusentals svenskar som harpengar investerade i fjärran länder genom sitt fondsparande. Detär en helt annan värld än för tio år sedan, säger Johan Hagbarthvid S-E-Bankens enhet för placeringsstrategi. Då fanns i stortsett bara svenska aktier och premie-obligationer. Idag harprivatpersoner tillgång till hela skalan av placeringar. Men hurskall man bete sig? Lätt är det inte. Ingen placerare kanunderkasta alla de fonder, obligationer eller aktier som manväljer att investera i samma noggranna prövning. Inte ens denmest slagkraftiga mäklarfirma som finns på denna jord – MerrillLynch med 600 analytiker – följer mer än 3.000 börsbolag. Attdet är svårt att ha en uppfattning om vad fjärran börser ärmärks inte minst på de svenska fondbolagen, som ofta slårGeneralindex här hemma men som för det mesta går sämre än indexutomlands.

DIVERSIFIERAÄndå vill placerarna söka sig ut i världen. Och de har goda skälför det. En diversifierad portfölj går i regel bättre medbibehållen risk än en inhemsk; alternativt kan risktagandetminskas med befintlig avkastning.

Det har tvingat fram ändrade filosofier hos de flesta placerareoch förvaltare. Det så kallade botten-upp-tänkande (även kallatbottom-up eller stock-picking) som varit regel på hemmabörsenhar fått ersättas av så kallade top-down-strategier, där manförst väljer ut en världsdel, sedan ett land, därpå en branschoch först därefter en aktie. Det märks en tydlig trend bort frånden klassiska botten-upp-metodiken, säger David Booher,Europachef vid konsultfirman Intersec.

Top-down är mer rationellt. Det ger både låga avgifter och gördet lättare att följa jämförelseindex för avkastningsanalys. Påså vis kan institutioner och privatplacerare få en helhetssyn.Det blir möjligt att tänka i portföljtermer, det vill säga intebara bolla med olika papper utan också med hela tillgångsslagsom svenska aktier, utländska aktier, obligationer, råvaror,fastigheter och kontanter.

NACKDELARTop-down innebär också nackdelar. Portföljförvaltningen blirofta urskillningslös. Mången god aktie har svepts med i desenaste veckornas oro på de internationella aktiemarknaderna.När placerarna mekaniskt försöker minska risken i sina innehavföljer allt med: bolag med hög risk eller svag potential drabbasmen det gör också företag med utmärkta framtidsutsikter. Det nyakonglomeratet Citicorp/Travelers, med stabila verksamheter inomförsäkring, kreditkort och retail banking, har råkat lika illaut som de amerikanska investmentbankerna, som tjänar en stor delav sina pengar på riskfylld handel i egen räkning. Kursras hardrabbat teleoperatörer i Latinamerika medan deras knappast mervälskötta motsvarigheter i Italien berörs väldigt litet. Alltskall bort!, har varit ledmotivet bland många förvaltare somvill minska risken i sina portföljer. Processen är slående likden som rådde i uppgångsfasen för bara några månader sedan. Dåagerade placerarna precis lika urskillningslöst när det gälldeatt ta på sig risk. Ta till exempel Rysslandsfondernasplaceringar under 1997 och 1998. Kännetecknades de av noggrannprövning av respektive aktie? Inte. När Gazprom och Lukoil hadevärderats upp tillräckligt högt mot stratosfären vändesförvaltarnas blickar mot bolag med fläckat förflutet ochytterligt oklara framtidsutsikter.

När dammet har lagt sig kommer det nog att finnas en hel delköpvärda aktier som fallit alltför mycket i värde. Det gerutrymme för de förvaltare som fortfarande hållit fast vid botten–upp-metoden. En av dem är Franklin Templeton. Firmansplaceringsansvarige Mark Mobius har i decennier rest runt ochköpt aktier i botswanska bagerier och filippinska telebolag ochsedan låtit papperen stanna i portföljen år efter år. Men dethela är tungrott, kostsamt och metoden kräver uthålligafondandelsägare. Templeton har också höga förvaltningsavgifter.

HÄR FÖR ATT STANNATop-down har kommit för att stanna. Inte bara de storainstitutionerna utan också investmentbankerna har insett att detknappast går att driva en global portföljförvaltning på annatsätt. Baksidan är dock att det byggts upp extremt hierarkiskaorganisationer, där en strategichef och dennes makroekonomiskarådgivare i toppen fastställer fördelning utefter tillgångsslag.Det blir med andra ord rätt litet handlingsutrymme förförvaltarna.

Under börsrekylen i augusti och september sade strategichefernasälj allt, varpå förvaltarna sålde.

Effekten har dock blivit att de inte bara gjort sig av med skräpoch skrot, utan också med ett flertal pärlor som bransch- ochländerförvaltarna säkert gärna skulle velat ha kvar iportföljerna.

Jorge Mariscal, Latinamerikaanalytiker på Goldman Sachs, anseratt det uppstått ett absurt stort gap mellan den omvärldssyn somde båda filosofierna innebär. I dagens miljö med abrupta, oftapåtvingade placeringsbeslut, glömmer strategicheferna defundamentala skillnader som finns mellan länder och bolag.