Planera först, regera sedan

Kommunhuset i Täby är en rektangulär, lite trist 1960-talsbyggnad omgärdad av rondell, järnaffär och parkeringsplats. Ändå är platsen föremål för stor uppmärksamhet i dessa dagar. Skälet är förstås att Filippa Reinfeldt är kommunalråd, vilket lett till reportage och intervjubesök av ett antal tidningar och även utländska tv-kanaler.

Men så intressant är det knappast att Täby styrs av den blivande statsministerns fru. Mediepådraget speglar i stället något annat. Nämligen att det råder nyhetsvakuum i politiken. Folkpartiskandalen har fått lite ny näring efter avslöjanden om nya turer kring den tidigare partisekreteraren Johan Jakobsson, men annars händer inte mycket.

Det stressar dagstidnings- och etermedieredaktionerna. Nyhetsjournalister spekulerar i kommande ministerutnämningar och försöker frammana en bild av att allt är mycket bråttom för alliansen.

Stämmer det? Jag tvivlar. Efter månader av kampanjande i högt tempo med ett sista crescendo under september väljer nu partiledarna och deras rådgivare att hämta andan lite. Det är nog helt nödvändigt. Politik i valtider sliter hårt. Spelet förändras hela tiden och långt färre uppgifter låter sig delegeras än som är fallet för till exempel företagsledare. Att man pausar lite efter ett val är alltså rätt givet. Det har också hänt förr; den tidigare statsministern Ingvar Carlsson tog en Italiensemester efter en av sina valrörelser.

Det betyder inte att alliansen har anledning att segdra. Regeringsförklaringen ska vara klar den 6 oktober och budgeten tio dagar senare. Tydliga politiska initiativ krävs på flera områden. Som Affärsvärlden betonade före valet måste den nya regeringen agera snabbt för att få fler människor i arbete och även sänka skatterna, reformera skolan och reformera energisystemet så att ekonomin fungerar bättre.

Men Reinfeldt, Olofsson, Leijonborg och Hägglund ska helst inte hasta fram något. Tvärtom bör de arbeta metodiskt. Det finns lite symbolik i detta. Alliansen vann ju till stor del tack vare att partierna redan för två år sedan började bygga sin gemensamma politiska plattform. De borgerliga förberedde sig alltså noga. Den goda planeringen kontrasterade starkt mot socialdemokratins, vänsterns och miljöpartiets olika turer och strategin betalade sig på valnatten. Att hålla fast vid ett sådant vinnande koncept kan inge förtroende bland väljarna.

Det finns också starka sakargument för att göra saker i tur och ordning. Det handlar exempelvis om att se över departementsorganisationen – Carl Bildt skriver i sin blogg att näringsdepartementet i dag är “ett konglomerat av ärenden” som sannolikt behöver trimmas i omfång. Det handlar också om att pröva förslag noga, och att utse statsråden med omsorg.

Politiska rivstarter och tvära kast tilltalar kanske vissa ministrars fåfänga. Men de tenderar att irritera finansmarknaderna och statsförvaltningen och stör samhällsekonomin. Förslaget till flygskatt som regeringen jäktade fram i våras sågades av remissinstanser och visade sig strida mot EU-regler. Ett annat exempel som förskräcker är jättedevalveringen av kronan i början av 1980-talet.

Maktskiftet i Storbritannien 1997 är en bra parallell till läget i Sverige i dag. Tony Blair lovade då att Labourpartiet “gick till val som det nya Labour, och skulle regera som det nya Labour”. Den formuleringen kopierade Fredrik Reinfeldt i sitt tal om “de nya moderaterna” på valnatten. Än intressantare är att titta på hur Tony Blair agerade under sitt första år i regeringsställning. Några få reformer genomfördes, som höjningar av minimilönerna. Men annars tog man det lugnt. De stora programmen för utbyggd sjukvård och utbildning kom först efter några år.

Alliansen kan, precis som Labour 1997, luta sig mot ett genomarbetat valmanifest. Den nya regeringen behöver ta tag i jobben och ett par andra centrala frågor. Men den bör skynda långsamt, och utnyttja tiden fram till den 6 oktober.