Politiken vs Marknaden

När Tysklands förbundskansler Angela Merkel i förra veckan skrämde slag på marknaden genom att rakt ut säga att euron var i fara måste man komma ihåg sammanhanget. Hon talade inför omröstningen i parlamentet om att godkänna den tyska delen av EU:s enorma lånepaket på 500 miljarder euro. Då krävdes det en rejäl krisstämning för att få ledamöterna i Bundestag att svälja pillret.

Paketet var så viktigt att den tyska regeringen samtidigt kastade två köttben till oppositionen och väljarna. Finansmarknaden chockades av det överraskande förbudet mot nakna blankningsaffärer. Frånvaron av samråd med övriga EU-länder gjorde att oron stegrades. Dessutom lovade finansminister Wolfgang Schäuble att åter driva den gamla idén om skatt på finansiella transaktioner, trots att det ger sämre prisbildning och ökar volatiliteten. Men räddningspaketet fick i alla fall grönt ljus i båda kamrarna.

Politikerna i euroländerna måste nå det övergripande målet – skuldsanering i det här fallet – men samtidigt blidka uppretade väljargrupper på hemmaplan. Ofta finns en bristande förståelse för detta på finansmarknaderna.

Man ska också komma ihåg att politikerna inte ser hotet mot återhämtningen som särskilt stort. De drastiska rörelserna på finansmarknaden avspeglas inte i förändringar i realekonomin, tycks de mena. Varken makroindikatorer eller företagens vinstutveckling pekar mot någon ny lågkonjunktur. Givetvis kan hysterin bli en självuppfyllande profetia med tiden om förtroendet hos hushåll och företag mals ner. Och visst påverkas tillväxten i Portugal, Italien, Grekland och Spanien av ländernas hårda åtstramningar. Fast inte så mycket som man kunde tro. PIGS-länderna väntas sänka sin BNP med i snitt 1 procentenhet i år och 2 procentenheter 2011. (Greklands BNP-fall har reviderats från -3,0 procent till -4,0 procent i år och från -0,5 procent till -2,6 procent nästa år.)

Men effekten på EU:s nordligaste medlemmar blir inte så stor. PIGS-länderna tar exempelvis bara emot drygt 6 procent av svensk export. Tyskland skickar en dubbelt så stor procentandel av sin export till de fyra. Ändå spås effekten av stålbaden på den totala tyska exporten bara bli -0,5 procentenhet i år och -1,0 procentenhet nästa år, enligt Commerzbank. Och den exportnedgången kompenseras helt (och lite till 2011) av eurons försvagning, som ger skjuts till exporten. Mitt i paniken så talas över huvud taget lite om den gynnsamma valutaeffekten. Exportcheferna jublar över den svaga euron, särskilt i Frankrike och Italien.

När det gäller eurons framtid så handlar den främst om att euroländerna måste hålla sams och agera mycket snabbare än de har gjort under våren. Sent omsider kommer nu krismedvetandet hos dem. Vid finansministrarnas möte i fredags lyckades man faktiskt hålla en gemensam front. Samtliga länder ställde upp på tuffare budgetregler, med ökat fokus på höga statsskulder.

Med tanke på opinionsläget hemma – att “få betala för Medelhavsländerna” – så lär den tyska regeringen driva på hårt för att de fagra orden också omsätts i tuffa krav och att alla länder sedan följer sina årliga budgetmål. Det har knappast undgått någon vad vådan blir om budgetunderskott hanteras slappt.

Än så länge är Frankrike med på det nya korståget för dygd och renlevnad i budgetpolitiken. Fransmännen talar till och med om att själva lagstifta mot stora underskott. Så just nu lär EU:s politiker ännu en gång lyckas baxa europrojektet och hela unionen vidare, haltande som alltid. De har lyckats överraska de nervösa finansmarknaderna förr.

Bengt Ljung är frilansjournalist med bas i Bryssel, där han jobbar för Affärsvärlden och nyhetsbyrån Direkt.