Rekordartad avtalsrörelse

Avtalsrörelsen är redan i gång med utspel och interna diskussioner. I mars nästa år ska avtalen vara klara. Den första stora frågan som måste behandlas gäller den interna sammanhållningen på den fackliga sidan respektive arbetsgivarsidan. Avtalsrörelsen 2007 inleddes med debatt inför öppen ridå bland LO-förbunden och avslutades med total oenighet mellan arbetsgivarna.

Nu bedyrar alla varandra vänskap och trohet.

-?Vi lade krokben för varandra 2007. Nu har vi bättre intern sammanhållning. Så här långt har vi en väldig harmoni i våra system, säger Jonas Milton, vd för tjänsteföretagens organisation Almega, som är säker på att handeln inte kommer att göra om sitt busstreck från 2007 och teckna avtal först.

Fast liknande tongångar hördes sommaren 2006. Och i de fackliga leden spekuleras om ifall det inte är piskan snarare än syskonkärleken som styr relationen mellan arbetsgivarförbunden. Byggnads nye avtalssekreterare Torbjörn Johansson går så långt som att jämföra med en kommunistdiktatur.

-?De har en jättehård styrning, långt ifrån deras egen ideologi.

Men arbetsgivarorganisationerna pratar snarare om att ett tryck underifrån. De kan inte göra eftergifter när medlemsföretagen säger nej. Förmodligen var det ett sådant tryck som fick Svensk Handel att lämna leden i förra avtalsrörelsen, när Handels varslade om stridsåtgärder lagom till den för handlarna viktiga påskhelgen. Till våren står handeln inför samma situation. Avtalen löper nämligen ut lagom till påsk.

-?På skärtorsdagen. Svensk Handel kan vara benäget att göra upp fort, kanske först, spår Matts Jutterström från Pappers.

Inom LO prisas enigheten på samma sätt som hos motparten. Ändå är frågan om hur kampen för jämställda löner bäst ska se ut fortfarande obesvarad. Kvinnopotter eller krav på låglönesatsningar?

Och vem ska sätta det så kallade märket, alltså den nivå som bestäms av de parter som träffar avtal först. Det blir sedan tak för övriga branscher. Av tradition brukar den exportorienterade industrin få förhandla klart först, men den ordningen ifrågasattes inom LO inför förra avtalsrörelsen och spräcktes av handeln.

Industrins löneledande roll har ifrågasatts av bland andra Byggnads och Transport. Byggnads avtalssekreterare Torbjörn Johansson pekar på IF Metalls försvagade ställning på grund av krisavtalen.

-?Hur lätt är det att sätta märket om man gått med på lönesänkningar på 20 procent?

Fast även arbetsgivarna tvivlar på sina motparters påstådda enighet.

-?Den stora frågan är om IF Metall ska sätta märket eller om de andra förbunden, som inte är drabbade än, ska göra det. Det är samma skit som vi hade på vår sida 2007, då Svensk Handel gick ut och tecknade avtal som var 3 procent högre än märket, säger Robert Schön, förhandlingschef på Stål- och Metallarbetsgivarna.

Men på båda sidor talas det också om en breddning av det som brukar kallas för den konkurrensutsatta sektorn, den roll som industrin haft ensamrätt till. LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin har pratat om att fler sektorer utsätts för tuffa tag.

-?Vi är nog överens om att märket ska sättas av något förbund inom den internationellt konkurrensutsatta sektorn, i den ingår också delar av Almega. Även Svensk Handel har skrivit under på det, säger Tomas Undin, biträdande förhandlingschef på Teknikföretagen.

Inom LO brukar debatten vara mer synlig än hos arbetsgivarna. En enkel gissning är att de kvinnodominerade förbunden kommer att ifrågasätta industrins löneledande roll och kräva något i gengäld. Men till syvende och sist så blir det exportindustrin, förstärkt med någon mer sektor, som får gå först.

Men hela diskussionen om märket, vem som ska vara löneledande, är ju tämligen meningslös om det inte finns några pengar. Med lågkonjunktur, snabbt ökande arbetslöshet och låg inflation eller rent av deflation borde utrymmet vara begränsat. Och Jonas Milton på Almega menar att det inte finns förutsättningar för ökade löner och följaktligen inte heller för något märke.

Men det ligger förstås i förhandlingens natur att inta hårda positioner och det är alltid svårt att lita på vad parternas företrädare säger offentligt. I synnerhet gäller detta kanske löneutrymmet. För en tid sedan gick LO-ekonomerna ut med beräkningar som pekade på att det bör vara möjligt att höja lönerna med 2,5-3,5 procent, trots lågkonjunkturen.

-?När vi hade högkonjunktur sa de någon procent högre. Nu, när alla siffror är röda räknar de med 3 procent. Det är ju inte trovärdigt, säger Jonas Milton.

Å andra sidan gör arbetsgivarna likadant. I högkonjunktur hävdar de att utrymmet är nästan noll för att sjunka till exakt noll i sämre tider.

-?Nja, medger Milton. Det finns förstås en viss liturgi.

Än har det dock inte riktigt hettat till i diskussionen om själva löneutrymmet. Förpostfäktningarna pågår fortfarande. I stället pratar parterna nu om ungdomslönerna – arbetsgivarna vill sänka lägstalönerna, facken vill höja.

Jonas Milton tycker att facken stoppar huvudet i sanden.

-?De förnekar att ungdomsarbetslösheten skulle hänga samman med las och höga löner. Vi vill ta vårt ansvar och släppa in ungdomar på arbetsmarknaden. Vi vet numera att väldigt få ligger kvar på lägsta löner efter några år. De gör karriär, byter jobb och höjer sina inkomster.

Teknikföretagens Tomas Undin tycker att sambandet är självklart.

-?Det är inte en kontroversiell fråga. Vi har prisat ut ungdomarna. Har man inte fyllt 18 år är det helt uteslutet att få sommarjobb.

Argumentet mot sänkta ungdomslöner är att regeringen redan gjort det billigare att anställa unga, genom att sänka arbetsgivaravgiften. Ändå ligger Sveriges ungdomsarbetslöshet nästan högst inom EU. Från LO-håll har också argumenterats att statistiken ljuger. I Sverige räknas många avhoppare från gymnasiet in i statistiken, liksom de som väljer att vänta med högskola och universitet, det fenomenet är mycket ovanligare i andra länder.

Mantrat från fackligt håll handlar om låglönesatsningar (och för vissa också kvinnolönesatsningar) och krisen ses inte som något hinder. Även här har, inte oväntat, arbetsgivarna en annan syn.

-?Det där ska avgöras lokalt, slår Agneta Jöhnk på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL fast.

-?För vår del eftersträvar vi att inte ha någon central styrning. Det ska vara upp till varje lokal arbetsgivare, en fråga som varje kommun och landsting får överväga.

SKL är inte ensamt om att drömma om lokal lönesättning. Teknikföretagen pratar om att nya tider kräver nya lönemodeller. Argumenten har fått ny luft under vingarna i och med att IF Metall gått med på inkomstsänkningar lokalt.

Även inom Almega säger en majoritet bestämt nej till centrala löneökningar. Samma sak hördes från Almegahåll 2007, men det gav ingen genklang i avtalen.

Men nu har maktbalansen kanske ruckats. I lågkonjunktur försvagas facken. Krisavtalen lär bara vara ett tecken på att facken tvingas mota Olle i grind och gå med på arbetstidsförkortningar för att rädda företagen.

En fråga som facken dock gemensamt kommer att driva är med all sannolikhet reglerna om uppsägning och inhyrningar. LO:s fack kommer att avtalsvägen kräva begränsningar i rätten att säga upp på grund av arbetsbrist för att sedan hyra in. Strejken vid Lagena, Systembolagets lager, visar att kravet har stort stöd bland medlemmarna.

Frågorna är som vanligt många i början på avtalsrörelsen när parterna ska etablera så fördelaktiga förhandlingspositioner som möjligt. Men kanske leder den allvarliga krisen till att avtalsrörelsen blir snabb, smärtfri och fridfull. För i slutänden finns det kanske inte så mycket resurser och makt att strida om i den här avtalsrörelsen.

Ordlista

Märket: Förr sa man “lönenormen”. Nu kallas det “märket”. Det handlar om vilken bransch ska gå först och därmed högst i lönerörelsen. Det första avtalet bildar tak för de övriga. 2007 ifrågasattes industrins lönenormerande roll inom LO. Hos arbetsgivarna struntade Svensk Handel i den. Nu diskuteras om IF Metall försvagat sin ställning och sina möjligheter genom att ställa upp på krisavtalen.

Lönebildningen: En ständig stridsfråga. Arbetsgivarna vill pressa makten över lönesättningen nedåt. De lokala parterna känner företagen och möjligheterna bäst, heter det. Teknikföretagen har länge krävt öppningsklausuler i avtalen, en möjlighet att sätta lönen lokalt och gå centralt om förhandlingarna stupar. Fackförbunden stretar emot eftersom den fackliga positionen är betydligt svagare på lokal nivå.

Kvinnopotter: Många tror att diskussionen inte kommer upp den här gången, men de kvinnodominerade fackförbunden Kommunal, Hotell och Restaurang och Handels lär stå på sig. Arbetsgivarna säger blankt nej. IF Metall har sagt: Aldrig mer.

Lägsta lön: Fackförbunden vill höja, medan arbetsgivarna pratar om sänkta ungdomslöner. Detta är kanske den fråga där parterna står längst från varandra.

Arbetstider: Kan vara en idé att driva när tiderna är dåliga. Arbetsgivarna hummar, men låter mest kallsinniga.

Omställningsstöd: Kommer med all säkerhet upp. LO-förbunden vill förstärka stödet för sina uppsagda medlemmar. Arbetsgivarna säger sig vara villiga att prata.

Lagena: Den vilda strejken på Systembolagets lager Lagena stöds inte av fackförbunden, men de strejkandes krav möts av sympati. Arbetsgivare har enligt lagen rätt att säga upp anställda på grund av arbetsbrist för att sedan förlita sig på inhyrd arbetskraft. Det här vill facken komma åt avtalsvägen och kravet kommer att drivas i avtalsrörelsen.