Röde Borg mosar Sahlin

Pressklubben i Stockholm i torsdags kväll. Ett gäng högljudda medelålders män sitter ett par bord bort:

“Ju längre krisen pågår desto mer kommer Mona att göra bort sig.”

Aftonbladet fredag förmiddag:

“Avgå, Mona Sahlin!” Rubriken på debattartikeln kompletteras med en fråga om Mona Sahlin är en bra partiledare. I skrivande stund har 49 253 personer svarat, varav 83,2 procent sagt nej, Mona Sahlin är ingen bra partiledare.

Visserligen är det mycket möjligt att de något beskänkta herrarna på Pressklubben aldrig har röstat på Socialdemokraterna och inte skulle göra det med en annan partiledare heller.

Det är heller ingen nyhet att den som höll i pennan i Aftonbladet aldrig gillat Mona Sahlin. Erik Norelius, före detta chefredaktör för Dala-Demokraten, hämtar sin näring i de fackliga betongsossekretsar där Sahlin aldrig kommer att bli populär.

Men krogsnacket och partiveteranens artikel är ändå oroande tecken i tiden för Sahlin och Socialdemokraterna. Norelius hot om en namninsamling för att uppmana Mona Sahlin att avgå tas också på allvar.

Åtminstone av personer som arbetar på Stockholms arbetarekommun. “Hjälp oss rädda Mona!” är rubriken på ett gruppmail som häromdagen gick ut till presumtiva Sahlinsympatisörer.

I mailet talas om att det “som bekant pågår en kampanj mot vår partiledare sedan en tid tillbaka.” Kampanjen “återkommer ideligen med förnyad kraft och har som syfte att svärta ner Mona och vårt parti och försvåra ett maktövertagande i valet 2010.” I den socialdemokratiska ledningen finns misstanken att det pågår någon sorts systematiskt arbete för att misstänkliggöra och förminska Mona Sahlin.

Oron blev säkert inte mindre när Moderaterna tog ytterligare ett kliv uppåt i helgens Sifo-mätning. Socialdemokraterna verkar helt enkelt ha mött en formidabel motståndare i paret Fredrik Reinfeldt/Anders Borg. Statsministerns lugn kompletteras av finansministerns trovärdighet i att hålla i pengarna i besvärliga tider och inte minst av Anders Borgs väldigt annorlunda Moderatretorik.

Försvaret och argumentationen för den svenska arbetsrätten i Ekots lördagsintervju skulle ingen socialdemokrat ha kunnat göra bättre. Helt oprovocerat, innan Tomas Ramberg hann ställa frågan, förklarade finansministern att Svenskt Näringsliv är tondövt.

Den svenska arbetsmarknaden är redan en av de mest flexibla i Europa där det är lättast att säga upp folk. Att då kräva ändringar som skulle ge arbetsgivarna ännu mera makt är inte särskilt smart.

Särskilt inte i kristider när folk undrar om det inte är lite väl lätt att bli uppsagd. Det lät nästan som om Anders Borg anser att det i stället borde bli svårare att dra ner på personalstyrkan.

Lägg till det en stenhård kritik av bankledningarnas ersättningsnivåer och ett bestämt nej till att ta bort den högsta inkomstskatten (värnskatten). Man kan förstå att finansministern kallas Rasputin mellan skål och vägg i näringslivets arbetsgivarorganisationer. Anders Borg låter som en socialdemokrat, nästan mer än vad den frustrerade S-ledningen själv klarar av.

Nu står S-strategernas hopp till jobben. Att arbetslösheten kommer att skena när krisen fördjupas och regeringen håller i pengarna för att inte få gigantiska underskott en gång till.

Och till skatterna. I kronor räknat är det inget snack om att de som tjänar mest också fått mest med den borgerliga politiken. Samtidigt blir det inte lätt för S att möta en Anders Borg som går till val på att sjukvårdsbiträden inte ska betala mer än 15-20 procent i skatt. Höjd skatt för låginkomsttagare är ingen valvinnare.