RYSSLAND: Tillväxt i sikte

Det skulle vända 1995; det blev inget. Sedan skulle det vända1996; inte heller då kom den efterlängtade tillväxten. Tvärtom:ekonomin krympte med ytterligare 6 procent istället. 1997 harinletts med två månader av svag tillväxt: 0,5 procent om manskall tro den officiella statistiken. Men få litar på siffrornafrån statistikbyrån Goskomstat.

Och nu stundar strukturreformer, som kommer att skaka om ochkanske paralysera innan det blir bättre – i varje fall omreformerna blir så genomgripande som president Jeltsin harutlovat.

Dessa djupt behövda strukturreformer kommer alltså att göra 1997till ett år av omvälvningar och övergångsproblem. Det är myckettroligt att den svaga uppgång som kanske är på väg kommer attstanna upp, eller rentav bytas i ytterligare nedgång. Denofficiella prognosen för 1997 förutser en tillväxt på 2 procent,men den gjordes innan Jeltsin trappade upp reformpolitiken. 1997kan bli ett ruskigt år med negativ tillväxt, ökandebudgetunderskott, ökande arbetslöshet, ökande socialt missnöjeoch ökande impopularitet för regeringen. Det tror i varje fallanalyschefen Dirk Damrau på den ryska investmentbankenRenaissance Capital.

Å andra sidan skapar djupdykningen en solid bas för återhämtningframåt slutet av 1998 och framför allt 1999.

På sätt och vis hoppas jag på negativ tillväxt i år; det ärbeviset på att strukturreformerna verkar, konstaterar DirkDamrau, som anser att mycket lite har gjorts hittills avstrukturreformer. Det är som om regeringen har levt i en diktadvärld. Hela denna bluff måste få ett slut. Om reformerna integörs nu, fortsätter den onda cirkeln vi befinner oss i nu.Lyckas politikerna bli av med de gamla strukturerna, delivsodugliga företagen, de improduktiva penningflödena, destörsta konkurrenshindren – ja, då kan den ryska ekonomin börjaväxa i bra mycket högre takt än de två-tre procent somprognoserna hittills har handlat om. Och lyftet kan alltså kommaredan 1998-99. Det skulle faktiskt passa ganska bra, ty 1999 ärdet parlamentsval och år 2000 presidentval. Med en kraftigtspirande tillväxt då, har reformpolitikerna en god chans att bliåtervalda.

Kan man då be en redan hårt prövad befolkning att vänta ett årtill, eller två, på bättre tider? Det är faktiskt nyckelfrågan iRyssland just nu. Uppdraget att genomföra strukturreformerna haranförtrotts de två nyutnämnda vice premiärministrarna AnatolijTjubajs och Boris Nemtsov. Tjubajs har fått det övergripandeansvaret för ekonomin och kommer att fungera som finansminister,medan Nemtsov har fått de sociala frågorna och uppbrytningen avmonopolen på sitt bord – ett riktigt kamikazeuppdrag. Skälet attjust Nemtsov har fått hand om de allra känsligastestrukturfrågorna är nog att denne unge guvernör från stadenNizjnij Novgorod har en sällsynt förmåga att övertyga gräsrötter.Efter fem-sex år av genomgripande reformarbete ute i provinsenär han fortfarande populär.

STRUKTUREN FINNS KVARAnledningen till att tillväxten i den ryska ekonomin har låtitvänta på sig är att mycket lite har gjorts för att ändrastrukturerna från kommunisttiden. Merparten av företagen hankarsig fram med nödtorftigt uppgraderade produkter, med samma gamlaledning som under planekonomin, utan tillgång till kapital, medinterna ekonomisystem som inte speglar hur företagen går, utanendast sådant som gällde under planekonomin.

Inte undra på att produktionen har fortsatt att falla – iföretagen såväl som i landet som helhet.

Just nu stressas företagen dessutom av en betalningskris, somhar skapat en rent kaotisk situation i företagen, mellan företag,samt mellan företagen och staten. Många företag har storaackumulerade skatteskulder till staten, som i sin tur varkenbetalar fakturorna från elverk, telefonbolag och andraleverantörer eller löner till egna anställda och landetspensionärer. En del företag löser problemet genom barteraffärer,vilket inte precis bidrar till att skapa dynamik iföretagssektorn. Staten befinner sig i akut likviditetskris.

Som om inte detta vore nog har man också, genom att behålla degamla strukturerna för länge, skapat jordmån för en korruptionoch en våldsanvändning, som håller på att äta sig långt in isamhällskroppen. Idag finns ingen rättsinstans att vädja tillför den som har en ekonomisk fordran eller blir blåst på sin löneller pension – inte ens om syndaren är staten själv. Även iryssarnas tankevärld dröjer sig det gamla kvar. Ta denprofessionelle makroekonomen som jobbar i hjärtat av denfinansiella världen som exempel: Han har sina privata tillgångarpå ett sparkonto i Sberbank, den statliga sparbanken, till enränta av 2 procent. Han vet mycket väl att inflationen under1996 minskade från 130 till 22 procent, att den väntas sjunkatill 12-15 procent i år. Han förstår också de makroekonomiskasambanden. Men han tänkte inte på att han under sparåret 1996skänkte bort en betydande del av sina egna besparingar tillSberbank. Hans tankar kretsade mera kring valet av bank; hellreSberbank med något lägre ränta än de kommersiella bankerna, somhan inte litade lika mycket på.

Denne ryske makroekonom är ett bra exempel på att ryssar i gemeninte har fått kläm på att pengar skapar pengar. Det är kanskeinte så konstigt: under planekonomin var det förbjudet att se påpengar på det viset.

LÖNANDE INSIKTERDe som har förstått att utnyttja denna kapitalismens dynamik har,å andra sidan, tjänat fantasibelopp under de sex år som gåttsedan kommunismens fall. Ta exempelvis banken, som varit kanalför statliga utbetalningar av löner och pensioner. Genom atthålla kvar de miljarder rubler som passerade banken längre ännödvändigt har de ansvariga i banken kunnat sätta dessa pengar iarbete och själva lägga beslag på övervinsten. Med tresiffrigainflationstal och räntenivåer har utväxlingen varit enorm.

Det finns de som menar att denna ohederliga form av cashmanagement har inneburit större förmögenhetsomfördelning änprivatiseringen.

Detta fenomen är för övrigt ett av skälen till att lärare,läkare, statligt anställda kolgruvearbetare och pensionärer intefår sina löner och pensioner i tid. Ett praktfullt systemfel.Detta systemfel är delvis på väg att rättas genom den lyckademakroekonomiska stabiliseringen. Medan statsapparaten ochnäringslivet har hankat sig fram inom ramen för de gamlastrukturerna, har reformvännerna i regeringen tillsammans medcentralbanken lyckats få kontroll över inflationen.

Rubeln har tillåtits fluktuera inom snäva band, som gradvisjusterats uppåt mot dollarn för att åstadkomma en kontrolleraddepreciering. Under slutet av 1996 började också räntorna attfalla, från som mest 200 procent (när placerarna trodde attkommunisterna skulle vinna presidentvalet) till runt 30 procentvid årsskiftet.

Denna utveckling har skapat en plattform för ekonomin att tafart ifrån. Om Ryssland skulle följa den polska ekonominsmönster, är det vid en räntenivå på 30 procent som ekonominbörjar växa.

Men nu är det alltså dags för nästa steg: strukturreformerna.Under Jeltsins åtta månader långa sjukfrånvaro har ingen orkatta tag i den gigantiska uppgiften, och dessförinnanparalyserades utvecklingen av maktkampen mellan reformpolitikeroch konservativa.

Jeltsins programförklaring i talet till nationen nyligeninnehåller just de strukturreformer som behöver göras. Dagensskattesystem är ett oöverskåligt lapptäcke, som sammantaget harblivit kontraproduktivt och inte längre har någon förankring iverkligheten. Beskattningen av företagen är rena röveriet frånstatens sida.

Ett förslag till nytt skattesystem finns utarbetat inomregeringen. Det innehåller färre skatter, sänkt skatt, breddadbas och en omfördelning av skattebördan från företag tillhushåll. President Jeltsin hoppas få det genom duman till hösten,så att det kan börja gälla från 1998. Den här gången lär detinte bli några större problem, eftersom det i stort sett råderkonsensus i landet om behovet av ett nytt skattesystem. Däremotkan dumabehandlingen som vanligt leda till kompromissande, ochdet finns tecken på att regeringen överväger att gå fram stegvis.

Hela det statsfinanisiella systemet behöver göras om. Med dagenssystem har finansdepartementet bara kontroll över vissa delar avbudgeten; många viktiga fonder för olika sociala transfereringarkontrolleras exklusivt av duman, och duman skall också godkännahelheten. Att få en budget genom duman är en lång ochkomplicerad förhandlingsprocess. Systemet är också statiskt pådet viset att det kan uppstå konkret brist på pengar i kassan ombudgeterade intäkter inte flyter in. Detta är en förklaring tillden nuvarande betalnings- och likviditetskrisen.

Att skaffa fram pengar till löne- och pensionsutbetalningar, ochbygga upp ett säkert betalningssystem så att de inte försenaslängs vägen, står högst upp på den ombildade regeringensprioriteringslista.

Till det akuta hör också att reformera hela den sociala sektorn,inte minst av statsfinansiella skäl. Idag subventioneras boendetför alla till en kostnad motsvarande 4-5 procent av BNP. Mestbidrag får de som har stora lägenheter, dvs de rika. Ett riktatsystem är att vänta, där bidragen kanaliseras till dem sombehöver dem bäst.

Uppvärmning, elektricitet och telefon är nyttigheter som ryskahushåll nästan inte har betalat någonting för underkommunisttiden, och dessa privilegier har hittillsvarandereformregeringar inte vågat röra. Istället har politikerna låtitel- och telebolag kompensera sig på företagens bekostnad. Nukommer en större del av avgifterna att vältras över på hushållen.Med tanke på det låga utgångsläget kan höjningarna bli flerahundra procent.

Detta är förstås en strukturreform som inte kan genomförasförrän regeringen har fått ordning på sina utbetalningar avlöner och pensioner, och som kräver en Nemtsov att förklaravarför det är nödvändigt.

Å andra sidan behöver bidragen förstärkas i andra sektorer,framför allt för de arbetslösa. Idag lyfter tre procent någonform av arbetslöshetsstöd, medan nio procent är officielltarbetslösa!

Flera konkurser

I företagssektorn finns mycket att göra för att ge näringslivetväxtkraft. En uppenbar reform är att sätta icke livskraftigaföretag i konkurs. Det har man undvikit hittills, avsysselsättnings- och nostalgiskäl. Det återstår att se om depolitiska makthavarna vågar löpa linan ut och försätta ävenbankrutta börsföretag, som biltillverkaren AutoVAZ (Lada) ochlastbilstillverkaren Kamaz, i konkurs. Det är i så fall någotför placeraren i ryska aktier att se upp med. Det är inte mer änett drygt år sedan Kamaz presenterades som kassakalv på enkonferens för internationella placerare i Moskva.

Redan mot slutet av förra året började man märka en viss uppgångi antalet konkurser. Men det var också vanligt att guvernöreroch borgmästare ryckte in och såg till deras företag inte drogsin ett juridiskt konkursförfarande (på så sätt försvann AutoVAZoch Kamaz från en svart lista i december).

Förmodligen försöker man så långt det går att hitta andra sättän konkurs även i fortsättningen. Två metoder som diskuteras förnärvarande är att försöka gå fordringsägare till mötes genom attlåta dem kvitta fordringarna mot aktier i företaget, eller attauktionera ut skuldförbindelser. Gasjätten Gazprom höll en sådanauktion i Moskva i förra veckan.

En annan mycket viktig reform för att få fart på tillväxten äratt skapa mera konkurrens i ekonomin. Det innebär att monopolenmåste utmanas. Många monopol är idag sammankopplade med banker imäktiga finansiella-industriella grupper, som också har godarelationer ända in i den politiska maktens innersta cirklar.Dessa FIG:s – eller klanerna som de också kallas – har på korttid utvecklats till imperier. Det senaste är att de köper in sigockså i medierna, för att kunna påverka opinionsbildningen.Klanerna har ofta sitt ursprung i den gamla nomenklaturan, somfrån sina baser i det kommunistiska systemet (som företagsledare,eller tjänstemän på ministerier) lyckades grabba åt sig storatårtbitar när Rysslands rikedomar övergick från statlig tillprivat ägo genom den stora privatiseringen. Nu är dennagigantiska förmögenhetsomfördelning i stort sett avslutad. Detgör att dessa nya ekonomiska makthavare inte längre utgör ettlika stort hinder mot strukturreformer som tidigare.

Nu har även de att vinna på att hela tårtan – det vill säga denryska ekonomin – växer. Det innebär dock inte att de tänker låtaBoris Nemtsov och regeringen härja fritt med avreglering ochuppbrytning av monopolen.

Klanerna förlorade ett viktigt fotfäste i den politiska makten,när vice premiärminister Vladimir Potanin (före detta direktörför Uneximbank) fick gå i regeringsombildningen nyligen. Å andrasidan har Anatolij Tjubajs fått ökad makt, och med honom harklanerna goda relationer sedan den tid då han var Jeltsinsvalkampanjgeneral och de finansierade kampanjen. Boris Nemtsovdäremot sägs stå helt fri i detta avseende. På den här punktenfinns en källa till komplikationer mellan de bådareformpolitikerna, som annars sägs jobba bra ihop med varandra.Lyckas Jeltsin och regeringen bygga upp nya, meraföretagsvänliga strukturer, kommer ekonomin att få en väldigskjuts om några år. För utländska investerare är det förståsutmärkt om Ryssland kan få en bättre fungerande och mer dynamiskekonomi. Men även investerarna måste räkna med en förlängdövergångsperiod. En fortsatt skakig färd, alltså, trots alla godanyheter.