S-E-Bankens hutlösa IPS-avgifter

Två kunder besöker sin bank, S-E-Banken, i januari 1996. Båda vill placera 20.000 kronor i svenska aktier. Den ene får rådet att välja S-E-Bankens Sverigefond och sätter in pengarna på ett vanligt fondkonto. Den andre väljer också Sverigefonden, men får tipset att ett bundet pensionssparande ger lägre skatt och sätter därför in pengarna på ett IPS-konto.

Två kunder sparar alltså i samma fond, båda via ett konto i S-E-Banken, men avgifterna skiljer sig dramatiskt.

Den första kunden, som gör en direktinvestering i fonden, betalar en procent i köpavgift och 1,5 procent i förvaltningsavgift per år. Eftersom Stockholmsbörsen steg kraftigt förra året och förvaltningsavgiften tas ut löpande, blir den totala avgiften cirka 550 kronor under 1996.

Den andra kunden betalar vid första anblicken ungefär lika mycket: 150 kronor i IPS-avgift och 1,5 procent i förvaltningsavgift per år, totalt 500 kronor. Men dessutom tar S-E-Banken ut en »pensionssparavgift« på 10 procent av tillväxten, efter övriga avgifter och skatt. För 20.000 kronor sparade i Sverigefonden (som steg med 40 procent i fjol) innebär det ytterligare cirka 760 kronor. Sammanlagt för IPS-kunden blir det ungefär 1270 kronor, vilket är mer än dubbelt så mycket som den första kunden betalar.

Skillnaden är svår att förstå. Båda kunderna anlitar S-E-Banken. Båda sparar i deras Sverigefond och båda sparar lika mycket. Den enda skillnaden är att de valt olika konton. Finns det då någonting som motiverar S-E-Bankens höga avgiftsuttag i IPS-fallet?

Nej, det är inte S-E-Bankens förtjänst att kunden valde deras Sverigefond. Sverigefondens resultat var inte särskilt bra under 1996, tre procentenheter sämre än Affärsvärldens Generalindex med återlagda utdelningar. Inte heller skattefördelen, som IPS innebär, är S-E-Bankens förtjänst.

Ingenting, enligt Affärsvärldens mening, motiverar att S-E-Banken tar ut en resultatbaserad avgift. Därför borde 150 kronor räcka för att täcka kostnaderna för administrationen. Det räcker ju för konkurrenterna.

Den enda rimliga förklaringen är att S-E-Banken passat på att ta en stor del av den skattefördel som IPS ger, det vill säga det största säljargumentet för bundet pensionssparande.

Som Sparindikatorn på sidorna 6 till 9 (se Privata Placeringar i den tryckta tidningen, nummer 23/1997) visar ger fondsparande via IPS normalt mer vid spartidens slut än vanligt fondsparande i samma fond.

Men inte hos S-E-Banken. På sidan 6 i gruppen »Aktiefond« finns »SEB, alla (Sve)« där bland annat Sverigefonden ingår. I veckans exempel ger den 255.000 kronor tillbaka till spararen.

På sidan 8 i gruppen »IPS: Aktiefond« finns också »SEB, alla (Sve)« men här får spararen bara 247.000 kronor tillbaka. Betydligt mindre har försvunnit i skatt, men desto mer i avgifter.

Ändå räknar Sparindikatorn med en stadig bruttoavkastning på 9 procent. I verkligheten varierar avkastningen år från år och det betyder att en resultatbaserad avgift av den typ som S-E-Banken tar inom IPS tar mer av kundernas pengar (de år då kundens avkastning är negativ ger S-E-Banken inte kompensation, men tar desto mer när kundens avkastning är hög).

Slutsatsen är entydig. Att IPS-spara hos S-E-Banken är orimligt dyrt, på grund av den hutlösa extra avgiften på 10 procent av avkastningen. För att få behålla skattefördelen inom IPS bör spararen byta IPS-institut till Folksam, Trygg-Hansa, Hagströmer & Qviberg, ABB eller Skandiabanken (se sidan 8).

Och det är den stora poängen med IPS. Trots att pengarna är inlåsta fram till 55 års ålder har man rätt att byta IPS-institut. Visserligen kostar det en slant, men har man tur bjuder det institut man flyttar till på flyttavgiften.