Så tog Västvärlden över

I mitten på 800-talet beskrevs européerna som slöa i huvudet och tröga i talet och »ju längre norrut man kommer, desto dummare, klumpigare och grovhuggnare blir de«. Citatet är hämtat ur boken »Att mäta verkligheten« (1999) av amerikanen Alfred Crosby, professor i historia och geografi. Européerna uppfattades vid denna tid som barbarer i utkanten av Eurasien, långt från högkulturernas centra. Men sex sekler senare var det dessa töntar som hade tagit täten: ekonomiskt, vetenskapligt, kulturellt. Hur var det möjligt?

Crosby ger förklaringen att Västerlandet, i motsats till de islamiska, indiska och kinesiska civilisationerna, saknade fasta politiska, religiösa och kulturella auktoriteter. Bland de stora civilisationerna var Europa ensamt om sitt envisa motstånd mot all centralisering och standardisering. Västeuropa var en myrstack av välden, kungariken, hertigdömen, baronier, biskopsstift, kommuner, skrån, universitet, och så vidare. På 1300-talet lär Europa har varit uppdelat i tusen självständiga småstater! Kontrasten är Kina, som i princip varit ett enat rike ända sedan år 200-talet före Kristus. Ingen auktoritet, inte ens påven, Kristi ställföreträdare på jorden, hade fullständig makt i Europa. Kreativa personer, som hade nya idéer, kunde lätt flytta och pröva på annat håll om de mötte motstånd. Det öppnade för experiment. Det konfucianistiska mandarinväldet i Kina ogillade däremot oliktänkande och nya idéer.

Systematisk nyfikenhet

Européerna tog till sig den kunskap som fanns, främst från den islamiska världen och från Kina. De lärde sig de indoarabiska siffrorna, som var överlägsna de romerska. Tryckkonsten uppfanns i Kina på 800-talet, men förfinades i Europa. Krutet fick européerna också från kineserna, som har en lång meritlista när det gäller uppfinningar. Utöver tryckkonsten och krutet kan nämnas: skottkärran, stigbygeln, kompassen, papperet och porslinet.

Men européerna utvecklade också en hel del på egen hand: vattenhjulet, glasögonen (och därifrån teleskopet och mikroskopet) och det mekaniska uret. I slutet av 1400-talet ansågs européerna ha tagit ledningen vad gäller områden som kartografi, navigation, astronomi, handels- och bankväsende liksom praktisk och teoretisk matematik.

Vad drev dem? Den amerikanske historikern och ekonomen David Landes pekar på Europas systematiska nyfikenhet på främmande civilisationer och kulturer, i sin tankeväckande och delvis provocerande bok »Nationers välstånd och fattigdom« (2000). Européerna ville lära och upptäcka, i motsats till kineserna som ansåg sig överlägsna alla andra och ingenting hade att lära.

Inom islam saknades också nyfikenheten. Landes citerar en härskare som fick frågan vad som skulle ske med ett krigsbyte bestående av ett stort antal böcker och vetenskapliga skrifter. Härskaren svarade: »Kasta dem i vattnet. Om det de innehåller är god vägledning, har Gud givit oss bättre vägledning. Om det är dålig vägledning, har Gud skyddat oss mot den«.

Till skillnad från kristendomen så skiljer inte islam ut det religiösa från det världsliga. De båda utgör en integrerad enhet.

Bortom haven

Mot denna bakgrund är det lätt att förstå att det blev européerna och inga andra som gav sig på det stora äventyret att segla över de stora haven för att upptäcka vad som fanns bortom dem. Kineserna hade tekniska möjligheter att göra det, men avstod.

En maktkamp i Kina, mellan två falanger vid hovet, i början på 1400-talet slutade med att alla skeppsvarv lades ned och att sjöfarten på världshaven förbjöds. Vad gäller koloniseringen av den amerikanska kontinenten, från 1500-talet och framåt, är det slående hur olika utvecklingen blivit i Nordamerika jämfört med Sydamerika. Nordamerika, som befolkades av främst engelsmän, fick en god ekonomisk utveckling. I Sydamerika, som besattes av spanjorer och portugiser, har vi fått se underutveckling och fattigdom. Vad beror det på?

Spanien och Portugal överförde sina svagheter på hemmaplan till de nya länderna, enligt Landes. De for dit inte för att bryta med det gamla, som engelsmännen, utan för att bli rika. De förde hem stora mängder guld, som investerades i lyx och krigföring i Europa. Lättförtjänta pengar skapar ofta fler problem än de löser. Spanien förslösade sin nyvunna rikedom, tappade så småningom sin ställning som stormakt i Europa och Portugal blev ett efterblivet och svagt land. Sydamerika fick aldrig den ekonomiska vitalitet som utmärkt Nordamerika.

Drivbänk för demokrati

Nordamerika, alltså USA och Kanada, kom främst att befolkas av småbrukare och arbetare och blev en drivbänk för demokrati och företagaranda. Där rådde fixarmentalitet och påhittigheten belönades med höga inkomster och status. I slutet av 1800-talet hade USA gått om Storbritannien och hade högst BNP per invånare i världen (Kanada passerade Storbritannien på 1910-talet). USA har behållit sin tätposition och har fortfarande världens högsta levnadsstandard, Kanada ligger på tionde plats och Storbritannien är nummer 17, ett par placeringar före Sverige på 20:e plats. Sverige hade sin bästa placering 1970 nå vi nådde en fjärdeplats, sedan har det gått utför.

Länge har det antagits att USA (och övriga Västerlandet) så småningom faller sönder, som andra civilisationer i historien. Den tyske filosofen Oswald Spengler angav till och med tidpunkten i sitt klassiska verk »Västerlandets undergång« (två band, 1918 och 1922), nämligen 2000-2200.

Asiens framryckning

Det mest anmärkningsvärda som hänt under 1900-talet är framryckningen i Ostasien och Sydostasien, inte minst tack vare kineser i förskingringen (Singapore, Hongkong, Taiwan). Mätt som BNP per invånare är Singapore i dag världens näst rikaste nation, efter USA. Den lilla nationen har på några områden redan blivit ett föregångsland, exempelvis trafiken.

Om delar av Asien är på rask frammarsch så förefaller den islamiska världen vara långt från någon vändning. Ett avgörande hinder, enligt David Landes, är kvinnans underordnade ställning i de muslimska länderna. »Generellt sett är kvinnans ställning den bästa ledtråden till en nations tillväxt och utvecklingspotential. Detta är det största handikappet för muslimska samhällen i Mellanöstern i dag, den defekt som främst hindrar dem från att bli moderna samhällen«, skriver Landes.