Så vann basindustrin kampen om utsläppen

Eftermiddagen var varm och solig när något hundratal människor samlades på Solliden i Stockholm den 5 maj. Arrangör var Svensk Fjärrvärme, en av landets mer okända branschorganisationer.

Huvudtalaren var miljöminister Lena Sommestad.

Trots den spirande grönskan var stämningen avslagen. Företrädarna för landets fjärr- och kraftvärme- företag lyssnade med begränsad välvilja på Sommestad.

– Hon höll ett vackert tal, bland annat om hur vi är en bransch som går på offensiven. Men när det var dags för debatt var hon, helt lägligt, tvungen att gå därifrån. Det gjorde folk irriterade, säger en person som var med på konferensen.

Förklaringen till det frostiga bemötandet av ministern är att regeringen bara dagarna dessförinnan presenterat den så kallade nationella fördelningsplanen för koldioxidutsläppen. Det är ett viktigt dokument, vars innehåll mött ilska och frustration bland de svenska energiföretagen.

Bolagen talar om “ett respektlöst agerande” och har tagit det ovanliga steget att överklaga beslutet till EU-kommissionen.

Fördelningsplanen gäller utsläppen för åren 2005-2007. Regeringens beslut innebär att industrin, främst stål- och skogsindustri, fått full tilldelning. I klartext: Bolagen behöver inte köpa utsläppsrätter på öppna marknaden.

– Vi är nöjda och ganska stolta, säger Peter Salomon, informationschef på Jernkontoret, stålindustrins branschorganisation.

Enligt näringsminister Leif Pagrotsky har regeringen velat ge en tilldelning till industrin “som motsvarar en rimlig behovstäckning.” Men för energisektorn har regeringen valt, med Pagrotskys ord, “en mer restriktiv ansats.”

Energiföretagen får det synnerligen tufft och beläggs med ett 20-procentigt nedskärningskrav.

Tilldelningen för nya kraftvärmeverk blir bara 60 procent av behovet, vilket innebär att bolagen måste köpa ytterligare utsläppsrätter på marknaden.

Det gör nya kraftverksbyggen dyrare än beräknat, något som hotar kalkylerna för projekt som är i gång och som planeras i Göteborg respektive Malmö.

Som lök på laxen kom nyligen ett kommittéförslag om höjd fastighetsskatt på vattenkraften.

– Vi ser ideligen nya attacker på elbranschen genom ökade skatter och pålagor, säger Per-Olof Granström, marknadschef på kraftbolagens lobbyorgan Svensk Energi.

Energibranschen har alltså misslyckats med att påverka den politiska processen. Vad beror det på?

En logisk förklaring är att stål- och skogsindustrin konkurrerar internationellt och därför måste ha konkurrenskraftiga villkor. I fördelningsplanen betecknas industrin, med en udda terminologi, som “handlande” medan energiföretagen ses som “icke handlande”.

Det finns också en annan förklaring. Nämligen att energibolagen har en svag ställning i opinionen efter de senaste årens uppmärksamhet kring höga elpriser och svårlästa elräkningar. Energibranschen verkar ha varit passiv i sitt lobbyarbete.

Ola Alterå, vd för Svensk Fjärrvärme, säger att organisationen inte var med i den referensgrupp som beredde fördelningsplanförslaget och att detta “varit en nackdel”.

Industrin har däremot en stark ställning hos regeringen och stödpartierna och formidabla möjligheter att påverka politikerna. De möjligheterna har industrins arbetsgivare och fack utnyttjat. Metall har till exempel uppvaktat statsminister Göran Persson och Jernkontoret har varit i kontakt med alla berörda riksdagsledamöter.

Skogsindustrin och skogsfacken har arbetat parallellt.

Men om industrin slipper bära bördan så måste någon göra det, om Sverige ska nå sina klimatmål.

Lobbade industrin så bra att energibranschen blev sittande med Svarte Petter?
– Det du säger låter inte orimligt. Precis hur det gick till kommer vi väl aldrig att få veta men det slår hårt mot branschen, säger Arne Mogren, chef för samhällskontakter på Vattenfall.