Se upp för särintressen

Det är inte lätt att förklara varför vissa länder blir rika och andra fattiga. En av de mer intressanta teorier som lanserats kommer från den amerikanske politiske ekonomen Mancur Olson, en banbrytare inom den så kallade public choice-forskningen. Det är en forskning som ligger i gränsskiktet mellan nationalekonomin och statskunskapen.

Olsons teori, som utvecklats i ett par böcker, går ut på att länders utveckling kan förklaras med hur olika intressegrupper organiserar sig.

Små grupper kan få oproportionerligt stor makt och hämma tillväxten. Det kan röra sig om fackföreningar, industrikarteller, yrkessamfund och jordbruksorganisationer.

Indien fick inget lyft

Intressegrupperna kan bromsa ekonomins förmåga att införa ny teknik, utestänga nykomlingar och begränsa konkurrensen. Breda organisationer kan dock i vissa fall, men inte alltid, agera som ett allmänintresse och därmed bidra till att höja välståndet.

Varför blev det exempelvis aldrig någon fart på Indien, som under det brittiska styret i 150 år tillämpade ett av historiens mest välutvecklade laissez-faire-system?

Det borde lagt grunden till en god tillväxt. Företagare och kapitalister från hela världen fick sälja och köpa i Indien eller starta företag där. Det gällde också indierna själva. Olsons förklaring är att utvecklingen bromsades av intressegrupperna, som under årtusendenas gång hårdnat till kaster. Kastsystemet uppstod ur skrån, som kontrollerade inträden i olika yrken, bevakade tillverkningshemligheter och satte monopolistiska priser.

Varför fick Västtyskland och Japan så snabb ekonomisk utveckling efter andra världskriget? En vanlig förklaring är att det berodde på att de fick sina fabriker ödelagda och sedan uppförde nya anläggningar med den senaste tekniken. Man har också talat om tyskar och japaners flit och jämfört med lättjan i Storbritannien, som haft en svag utveckling under 1900-talet. Olson pekar i stället på intressegruppernas förändrade roll.

I Tyskland förbjöd Hitler självständiga fackföreningar. De allierade förbjöd karteller efter kriget och avnazifieringsprogrammet stoppade organisationer av högerkaraktär. I Japan hade militärregeringen hållit nere vänstergrupper och de allierade införde förbud mot monopol efter kriget och rensade ut bland direktörer i storföretag och organisationer. I både Tyskland och Japan blev de organisationer som bildades efter kriget breda och kom att tillämpa ett vidare samhällsintresse.

Brittisk förkalkning

Den långsammare tillväxten i Storbritannien berodde inte på något djupt liggande drag i nationalkaraktären utan på att landet, tack vare militär styrka och en stabil demokrati, inte utsatts för några institutionella omvälvningar. Med åren hade därför många starka grupper börjat lida av institutionell förkalkning, som bromsat anpassningen till förändrade förhållanden och teknologier. Olsons slutsats är inte att länder ska eftersträva revolution eller provocera fram krig för att slå sönder intressegruppernas inflytande. Nej, botemedlet är att avskaffa all lagstiftning som gynnar intressegrupperna och samtidigt tillämpa rigorösa antitrustlagar på alla slags karteller eller sammanslutningar som utnyttjar sin makt till att sätta priser och löner ovanför de nivåer som skulle gälla vid fri konkurrens.

Demokrati ger framsteg

I sin postumt utgivna bok, »Power and Prosperity« (2000) försöker Olson, som avled 1998, förklara varför vissa diktaturer lyckas kombinera auktoritärt styre med ett ökande välstånd, främst i Asien och Sydamerika (Taiwan, Sydkorea, Singapore, Kina och Chile).

Huvudbudskapet är annars att de mest anmärkningsvärda ekonomiska framstegen genom historien har gjorts i någorlunda demokratiska eller icke-diktatoriska samhällen: det antika Aten, den romerska republiken, de norditalienska statsstaterna Florens, Genua och Venedig under medeltiden, Nederländerna under 1600-talet och Storbritannien efter den ärorika revolutionen 1688-89, där parlamentet besegrade kungamakten. Förklaringen till att även ett auktoritärt styre kan ge välstånd är att det ibland ligger i härskardynastins långsiktiga intresse att inte plundra sina underlydande helt.

I härskarens intresse

Det kan gynna härskaren att hålla invånarna över vattenytan och se till så att de blir rikare eftersom det gynnar honom själv.

Det vanligaste mönstret är dock att envåldshärskare plundrar och att starka särintressen sliter sönder länder, vilket vi sett exempel på under senare år i gamla kommunistländer (Albanien, Jugoslaven, Sovjetunionen) och i Afrika (Angola, Etiopien, Kongo-Kinshasa, Sierra Leone, Zimbabwe). Det är också i dessa länder vi finner den största korruptionen.