Sin egen fiende

Vill du ha en utmärkt, men sorglig, illustration av vår degenererade politiska kultur? Då rekommenderar jag det twittervåld som utlöstes när en biljettlös gravid kvinna nyligen avhystes från Stockholms tunnelbana.

En, vilket är viktigt i sammanhanget, rasifierad kvinna. Eller svart. Stryk oönskat alternativ.

S-debattören Helle Klein: ”Känns alltmer som att väktare är det största säkerhetshotet för medborgarna.”

Inte mordiska gängkriminella, alltså. Inte heller hedersförtryck eller våldsbejakande högerextremism. Utan väktare.

Komikern Özz Nujen: ”Vit makt. Tryck ner en svart höggravid mamma på en bänk, med magen ner och tryck sedan ett knä i ryggen på henne. Låt hennes femåriga gråtande barn se detta. Be sen den svarta mamman att lugna ner sig. Lugna ner dig. Säger den vita makten lugnt.”

Att väktargruppen var etniskt blandad noteras inte av Nujen.

Även i GAL/TAN-skalans andra ände var upphetsningen stor. I vissa kommentarsfält stank det av rasism och samhällshat.

Men för den som ville pussla ihop en mer komplex bild av förloppet, rådde ingen brist på vare sig mobilkamerafilmer eller vittnesberättelser. Blev kvinnan alltför bryskt behandlad? Mycket möjligt. Men handlade det om oförsvarligt övervåld, givet väktarnas pressade arbetsmiljö och vad de visste om kvinnans tillstånd och hur länge de försökt bearbeta henne verbalt?

Inte givet. Jag inväntar nyfiket utredningen.

Det talas ofta om en monolit, den svenska åsiktskorridoren. Men på en annan ledd ser vi en accelererande mängd radikalt olika verklighetstolkningar, till synes utan kontakt med varandra.

Rasistiska väktare misshandlar gravid kvinna, nä, de upprätthåller reglerna i kollektivtrafiken. Välfärdssektorn rasar ihop, nä, Sverige går som tåget. Skolan rasar mot botten, nä, våra elever är självständiga och entreprenöriella. Slöjan är kvinnoförtryck, nä, den är religionsfrihet.

En åsiktskorridor – men tusen disparata verklighetskorridorer. Då uppstår frågan: Om vi inte ens kan enas om att en spade är en spade, hur för vi då ett rationellt politiskt samtal?

För den högerextreme är detta inget problem. Vi- och domtänkande, domedagsvisioner och hårdare tag är tankefigurer som gynnas av polarisering, på samma vis som mellankrigstidens nazister tjänade på att ha våldsamma och antidemokratiska kommunister som huvudfiende.

Klein och Nujen tror sig säkerligen försvara den liberala demokratin. Men när de i ideologiskt nit blundar inför andra verklighetstolkningar än de egna riskerar de politiskt självmål, genom att fjärma sig från det folk, demos, som är ena halvan av ordet demokrati.

För vilka blir väktare? Ja, inte är det stjärnkomikerns och journalistens barn. Vilka retar sig på plankare? Jo, de hederliga knegare som lydigt betalar sin biljett. Vilka blir förbannade på politisk isolering, när den politiska mitten proklamerar beröringsskräck mot ytterkanterna? Ja, inte minst politiskt vilsna LO-grupper och socialt marginaliserade invandrare.

I en DN-kolumn skriver författaren Lena Andersson om något hon kallar skenliberalism: ”I stället för att vila på tillit, gemensamt intresse och situationsförståelse bygger den skenliberala tillämpningen av självägandet på rädsla, konfliktfylld alienering och subjektets isolering i sig själv. Till det läggs en positivistisk stumhet inför kontexter.”

Det är ett bra ord. Jag lånar det.

Skenliberalerna är de som vill se kvinnan emanciperad, men stickar offerkoftor om patriarkatets makt och diskriminering. De bekämpar rasism med stereotypisering, fördomar med fördomar, tribalisering med att odla sin egen stamidentitet i sociala medier, och mänskliga rättigheter med att försöka täppa till truten på meningsmotståndare. De sprider rädsla för att skapa tillit.

Men när de i en kort andningspaus i det heliga kriget möter sin egen blick i spegeln, upptäcker skenliberalerna något fruktansvärt.

De har förvandlats till den fiende de säger sig bekämpa.

JÖK

Om Ebba-tåget tuffar på bara lite till, är en konservativ (m och Kd och Sd) riksdagsmajoritet fullt realistisk. Då blir nästa val en folkomröstning om invandringen. Var det verkligen avsikten med den januariöverenskommelse, vars uttryckliga syfte var att isolera Sd? Eller annorlunda uttryckt: vet de vilka ägg de ruvar på där i JÖK-boet?