Skandalöst dåligt

Den medelålders mannen i baren grät. Mycket i hans stil skvallrade om att han var en mellanchef i ett större exportföretag. Man kunde se det på den konservativt knutna, mörkblå slipsen, den klumpiga mobiltelefonen, den skuldmedvetet flackande blicken när han beställde (förmodligen betingad av oro för att han tänkte betala med firmakortet) och de fula, bruna (men säkert fotriktiga) skorna.

Signaturen satte sig på stolen bredvid och log vänligt. Ibland räcker det med ett vänligt leende för att få kontakt med en medmänniska. Det gjorde det nu.

– Du förstår, sa mannen, jag går igenom en kris.

– Tanken har redan slagit mig att det skulle kunna vara på det viset, erkände Valör.

– Jag har ingenting att komma med, och jag är just nu mycket osäker hur det ska gå för mig.

– Vad är problemet?

– Jag är i exportbranschen, skulle man kunna säga, förklarade mannen.

– Men det är väl inget att hänga läpp för. Det är ju stålande tider för de flesta svenska exportföretag, invände Signaturen. Kronan är svag, kostnadseffektiviteten hög och det svenska varumärket starkt.

– Bah, sa mannen tvärt.

Valör lät sig inte nedslås.

– Vidare har vi gott rykte för vår fantastiska kreativitet. Britney Spears och många andra i plastindustrin handlar med glädje sina råvaror i Sverige. Så jag har svårt att se varför ditt företag skulle lida.

– Det är för att vi befinner oss i fel del av exportbranschen. Jag lever på att exportera skandaler.

– Skandaler?

– Precis. En gång i tiden hade vi grejor att kränga som var någonting värda. Ebbe Carlsson-affären, den ryska ubåten och mycket annat. Men i dag… Jag vet inte vad jag skall ta mig till.

– Hur menar du?

– Förra veckan bjöd på två skandaler: Det trettioåttonde avsnittet i Sahlinaffären och skrapan som Nordbanken fick av tingsrätten. Sådant går inte att sälja utomlands. Ändå tog de svenska tidningarna till krigsrubrikerna. Så skulle de inte göra i England. Där förstår de sig på skandaler. För att en Mona Sahlin-skandal skulle uppmärksammas ordentligt i England skulle det krävas avslöjanden av helt annan dignitet. En historia om att hon hade ett förhållande med ett annat statsråd som

gillade att ha hundkoppel på sig hade nog gått att sälja. En bortglömd bilbesiktning bryr sig ingen om.

– Jag förstår vad du menar.

Mannen fnös föraktfullt. Saliven stänkte över bardisken. “Inga fler chilinötter”, tänkte Signaturen sorgset.

– Jämför med Nick Leeson. Han fick minsann en hel bank på fall. Vad lyckades den här mäklartjejen med? Bara 290 miljoner kronor borta, vilket dessutom verkar vara bankens eget fel. När amerikanska företag och kommuner går på pumpen snackar vi i alla fall rejäla miljardbelopp, inte lärpengar på några hundra miljoner.

– Vad är egentligen problemet?

– Det är väldigt mycket journalistikens fel. Jag tror att vi svenskar är precis lika ruttna som alla andra folk. Möjligen är vi inte fullt så avvikande i våra amorösa preferenser som britterna, möjligen är vi inte riktigt så vänsterprasslande som fransoserna. Men jag vill hävda att det rör sig om gradskillnader. Snusket finns här också, men det måste fram! Annars kommer vi aldrig att bli fullvärdiga medlemmar av den internationella gemenskapen. Tror du att vi kan förklara det här för Göran Persson så att han förstår? I så fall kan han säkert ordna en folkomröstning om tuffare pressbevakning av offentliga personer till 2003, då han vill att vi ska rösta om euron. Om han inte har några egna lik i lasten, förstås.