Slaget om Europa

I början av januari stärkte tyska Eon greppet om Sydkraft, det största privata kraftbolaget i Sverige med cirka 800.000 kunder. Fyra svenska kommuner sålde en post motsvarade 5,3 procent av aktiekapitalet till priset av ca 2,3 miljarder kronor. På gång är även en affär med Vattenfalls tyska dotterbolag HEW i Hamburg som säljer ytterligare 15,7 procent av aktierna och 2,6 procent av rösterna i Sydkraft. Sammantaget stiger därmed det tyska inflytande i Sydkraft till 45,4 procent av andelen röster och 45,1 procent av aktiekapitalet. Näst största ägare är norska Statkraft som har 29 procent av aktierna och 28 procent av rösterna.

Eon hade hoppats slippa lägga bud på hela Sydkraft. Men företaget har insett att de svenska reglerna för budplikt, när röstandelen överstiger 40 procent, bör följas. Norden är en central marknad och tyskarna är angelägna om att göra ett gott intryck. En komplikation är att Statkraft så tydligt markerat att det inte vill sälja sina aktier.

Genom Sydkraft ökar Eon även sitt inflytande över Graninge som har ett trettiotal vattenkraftstationer och äger Sveriges femte största elnät. Eon håller 13 procent av aktierna i Graninge medan Sydkraft har 23 procent. Tillsammans med Sydkraft blir tyskarna största ägare och går om franska EdF, Europas ledande energibolag, som äger 35 procent av Graninge. Dock har EdF ett ägaravtal med familjen som grundade Graninge, vilket gör att EdF i praktiken kontrollerar Graninge.

Gör upp med Vattenfall

Uppgörelsen mellan Eon och Vattenfall är en del av det komplicerade maktspel om framtidens energimarknader som för närvarande pågår i Europa. I slutstadiet torde Europa domineras av fem – sex stora paneuropeiska kraftbolag. Både Vattenfall och Eon är fast beslutna att även i fortsättningen tillhöra den exklusiva tätgruppen, tillsammans med bjässar som tyska RWE, franska EdF, spanska Endesa/Iberdrola och italienska Enel.

Det är mot den bakgrunden som Eon säljer sitt innehav på 15,4 procent i tyska kraftproducenten HEW till Vattenfall. Den senare håller redan knappt 25 procent i Hamburgbolaget. Ytterligare 21,8 procent i HEW får Vattenfall av Sydkraft.

Till detta ska läggas 48,7 procent i östtyska elbolaget Veag och 45 procent i brunkolsproducenten Laubag som Eon gör sig av med. Ytterligare 32,5 procent i Veag respektive 47,5 i Laubag procent kommer från tyska marknadsledaren RWE. Sammantaget innebär detta att Vattenfall blir ett av de tre största kraftbolagen i Tyskland, som är Europas i särklass viktigaste energimarknad.

Varför denna generositet? Borde inte Eon göra allt som står i dess makt för att stänga ute konkurrenten Vattenfall från den tyska marknaden?

Ett skäl till Eons tillmötesgående är att kartellmyndigheterna i både Tyskland och i Bryssel kräver avyttring av Viags och Vebas östtyska intressen sedan dessa förra året fusionerade till Eon. Samma sak gäller för de två andra tyska bjässarna RWE och VEW, som också gick samman förra sommaren. De ålagda försäljningarna skulle förhindra att den tyska marknaden blev ännu hårdare koncentrerad än tidigare.

Att det blev just Vattenfall som fick ta hand om Veag och Laubag – och därmed större delen av den östtyska energimarknaden – kom däremot som en överraskning för de flesta i branschen. Många hade trott att amerikanska Southern Energy skulle ta hem affären. Men Vattenfall hade ett erbjudande som Eon knappast kunde avböja.

Vid sidan av en kontantbetalning på ca 4,2 miljarder kronor, som Eon egentligen inte behöver eftersom koncernen just nu drunknar i pengar, fick tyskarna ägarandelar i flera skandinaviska kraftbolag, bland annat 20,5 procent i Hafslund, 40 procent i Fredrikstad Energiverk, åtta procent i Forsmark Kraft, 51 procent i Vattenfall Naturgas och 33 procent i Baltic Cable.

Offensiv i Östeuropa

Tillsammans med 41,7 procent i tjeckiska VCE och tio procent i LPC i Litauen innebär detta att Eon över en natt har kunnat bygga ut sina positioner i både Skandinavien och Östeuropa, två av koncernens prioriterade marknader. I Östeuropa är Eon för närvarande en av de mest offensiva aktörerna, bland annat i Polen där tyskarna hoppas på utdelning i privatiseringen av de regionala elbolagen. Samma sak gäller för Tjeckien där Eon är ute efter elbjässen CEZ.Kontentan av hela den intrikata uppgörelsen är att Eon och Vattenfall i praktiken har ingått ett slags borgfred. Båda är nu starka i Tyskland, Östeuropa och Norden. Och båda vet att de måste leva med varandra.

Samtidigt räknar Eon med att på det här viset kunna hålla amerikanerna utanför den tyska marknaden, även om affären med Vattenfall ännu inte är i hamn. Den tyska kartellmyndigheten är skeptisk till hela upplägget och anser att kombinationen Vattenfall/Veag/Laubag är för svag för att fungera som motvikt till bjässarna Eon och RWE/VEW i västra Tyskland.För Eon är det här bara början på en bred paneuropeisk satsning. För närvarande jagar tyskarna brittiska Power Gen, som är Storbritanniens näst största kraftbolag med över tre miljoner kunder och en omsättning på 50 miljarder kronor 1999.

Power Gen, som bildades 1988 när Central Electricity Generating Board privatiserades, har en lång erfarenhet av privatiseringar och avregleringar och förfogar över värdefulla kunskaper om hur man agerar i den nya konkurrensutsatta världen. Den brittiska marknaden är den mest liberaliserade i hela Europa och ligger nästan tio år före utvecklingen i Tyskland.

Med Power Gen får Eon dessutom tillgång till den amerikanska marknaden som är en vit fläck på tyskarnas karta. Britterna köpte förra året kraftbolaget LG & E Energy i Kentucky till ett pris av ca 52 miljarder kronor och bygger nu ut sitt amerikanska fäste. Bortsett från energikrisen i Kalifornien utvecklas den amerikanska kraftmarknaden positivt och branschen står inför en omfattande konsolidering med nya möjligheter för aktörer utifrån.

En hjälpand hand i USA

Problemet är att USA-satsningen har lett till skulder på 77 miljarder kronor i Power Gen. Möjligheterna till fortsatt expansion på egen hand i USA är alltså starkt begränsade. Eon har däremot en sprängfylld krigskassa och kan inom loppet av timmar skaka fram svindlande miljardbelopp.

I mitten av januari sålde Eon sin 45-procentiga andel i telebolaget Viag Interkom till British Telecom. Affären fyllde på kassakistan med nästan 100 miljarder kronor och ökade de likvida medlen till netto 43 miljarder kronor(efter finansiella skulder på ca 77 miljarder kronor). Till det ska läggas försäljning av dotterbolag som inte räknas till kärnverksamheten motsvarande cirka 87 miljarder kronor i år och nästa år. Redan sålda är 42,5 procent i telebolaget Orange Communications och 31 procent i den tyska mobilteleoperatören E-Plus samt Veba Electronic och glastillverkaren Gerresheimer Glas.

Eon lär därför utan svårigheter kunna mobilisera ungefär 285 miljarder kronor, inklusive möjligheten att ta upp lån på gott och väl 155 miljarder kronor. Det senare enligt Eons finanschef Erhard Schipporeit, som vid presentationen av delårsresultatet i september i fjol antydde att han kunde tänka sig att låna motsvarande 50 procent av aktiekapitalet på drygt 300 miljarder kronor för att finansiera den fortsatta internationella expansion.

Förhandlingarna med Power Gen har inte mer än börjat och det är ingen som vet om Eon kommer till skott, inte minst som den brittiska rivalen Scottish Power i förra veckan lät förstå att den övervägde att lägga ett konkurrerande bud. Även spanska Endesa och franska Suez Lyonnaise des Eauxs dotterbolag Tractebel uppges vara intresserade av Power Gen som har en andel på knappt åtta procent av den brittiska marknaden. Skulle Eon ta hem segern väntas det kosta närmare 140 miljarder kronor, vilket dock inte ens är hälften av den sammanlagda krigskassan.

Italien får vänta

Med finansiella muskler av det här slaget står vägen öppen för Eon att ta över företag runt om i Europa. I slutet av förra året lade bolaget dock sina ambitiösa italienska planer på is. Tillsammans med den italienska försvarskoncernen Finmeccanica hade Eon bildat ett konsortium i syfte att köpa ett eller flera av de kraftbolag som före detta monopolbolaget Enel tvingas sälja ut i spåren av avregleringen i Italien som ska vara avslutad senast år 2003.

Orsaken till att expansionen stoppades är att den italienska regleringsmyndigheten inte ville släppa in Eon på distributionsnätet och inte heller ville garantera tillgång till slutkonsumenterna. I branschen tror dock de flesta att det rör sig om ett högt spel och att det bara är en tidsfråga innan myndigheterna tvingas öppna den italienska marknaden fullt ut. Och då står Eon redo att slå till. Förra året strandade även förhandlingarna om ett samgående med franska Suez Lyonnaise des Eaux, som är Europas näst största vattenbolag efter franska Vivendi. Eons VD Ulrich Hartman stoppade affären efter meningsskiljaktigheter om hur de båda företagen skulle värderas. Analytiker välkomnade beslutet och lovordade Hartman för att denne inte lät sig ryckas med i den europeiska fusionsyran, utan hellre avstod från en affär som skulle ha missgynnat aktieägarna.

Vill bredda med vattenförsörjning

Parallellt med den planerade internationella expansionen försöker Eon bredda verksamheten och bygga en koncern som inte bara levererar energi av alla slag (el, gas, olja och värme) utan också kan erbjuda vattenförsörjning, rening och avfallshantering. Detta samtidigt som elnäten byggs ut till datanät för hypersnabbt internet och bredband.

Sedan fusionen förra sommaren har Eon kommit en bra bit på vägen, men koncernen är fortfarande mitt uppe i omstruktureringen. Den avgörande energidivisionen Eon Energie, med el, olja, gas och vatten, svarar i dag för mindre än hälften av omsättningen i koncernen, varav själva elsektorn med Preussen Elektra och Bayernwerk utgör 13 procent av omsättningen och två tredjedelar av koncernresultatet. Veba Oel som består av bensinstationerna i dotterbolaget Aral, petrokemi och oljeprospektering är det största enskilda affärsområdet med 32 procent av koncernomsättningen och 12 procent av vinsten.

Till kärnverksamheten räknas även kemidivisionen med dotterbolagen Degussa, Hüls och SKW Trostberg som tillsammans svarar för drygt 20 procent av omsättningen och 26 procent av resultatet. Pärlan i kemidivisionen är Degussa, som de första nio månaderna i år omsatte nästan 130 miljarder kronor och som enligt egna uppgifter är världsmarknadsledare eller ligger på plats två vad gäller 80 procent av företagets produkter.

Transportjätte till salu

Till salu är det 66-procentiga innehavet i logistik- och transportdivisionen Stinnes med den framgångsrika transportbjässen Schenker i spetsen och en omsättning motsvarande 28 procent av försäljningen i koncernen. I divisionen ingår svenska BTL, som Schenker tog över häromåret. Enligt planerna ska affärsområdet säljas ut först under loppet av 2002 då nya förmånliga skattregler för avyttringar träder i kraft.

VD Ulrich Hartmans målsättning är att fokuseringen på energi och kemi ska fördubbla omsättningen i de båda kärndivisionerna inom loppet av en femårsperiod. Samtidigt ska kostnaderna sänkas drastiskt, bland annat genom en redan påbörjad modernisering av de tyska kraftverken.

För närvarande skär Eon ned den installerade produktionskapaciteten på totalt cirka 30.000 MW (megawatt) med 4.800 MW och tar en rad föråldrade anläggningar med dålig lönsamhet ur drift, bland annat kärnkraftverket i Stade som avvecklas år 2003. På motsvarande sätt har ärkerivalen RWE beslutat dra ner sin kapacitet med 5.000 MW från totalt 33.000 MW.

Ändå råder det ingen tvekan om att Eon måste växa över gränserna för att överleva. Överkapaciteten på den europeiska kraftmarknaden och den starka prispressen som har uppstått sedan avregleringen i Tyskland började för snart tre år sedan innebär att Eon och de andra stora kraftbolagen mer än hittills är piskade att utnyttja stordriftsfördelar och offensivt satsa på paneuropeisk distribution och marknadsföring.

Avregleringen av den europeiska marknaden som började 1999 ska enligt EU-kommissionen vara avslutad år 2003 vad gäller elmarknaden och 2008 vad gäller gasmarknaden. Helt avreglerade är i dag enbart Storbritannien, de nordiska länderna och Tyskland. Spanien och Italien har kommit en bra bit på vägen medan Frankrike, Portugal och Grekland än så länge bara har öppnat sina marknader till 35 procent.

Helt nya marknadsstrukturer växer just nu fram i Spanien, där kartellmyndigheterna ställer hårda krav för att godkänna fusionen av Endesa och Iberdrola som tillsammans har 80 procent av landets elmarknad. Företagen är beredda att sälja en tredjedel av sin kapacitet i utbyte mot ägarandelar på annat håll i Europa. Även detta är en del av det stora kraftmätning som nu pågår i Europa och där Eon är en av de centrala aktörerna.