Snabb inbromsning

Det är värre än 1991, suckar den frilansande reklamfotografen. Han har både rätt och fel. Fel för att läget i ekonomin är ett helt annat än i början av 1990-talet, då Sverige genomled tre år med fallande BNP. Rätt för att de sparprogram som nu lanseras i näringslivet – och som slår särskilt hårt mot reklambranschen – verkar genomdrivas i högre tempo än vi är vana vid.

Halv miljon i år

Enligt investmentbanken Credit Suisse First Boston summeras de nedskärningar som hittills i år rapporterats i medierna i Västeuropa till 400 000 personer. Den officiella statistiken släpar efter, men en jämförelse med avmattningen i slutet av 1980-talet tyder på att företagen denna gång reagerar snabbare. Då började affärsklimatet i tillverkningsindustrin försämras redan i slutet av 1989, men varslen kom inte i gång i stor skala förrän läget i ekonomin började likna depression, under 1991. Nu har företagen reagerat snabbare.

– Mycket talar för att vi har en mycket snabbare kapacitetsanpassning nu. Företagen har inte råd att ha personal anställd i väntan på en uppgång, säger Magnus Henrekson, docent vid Handelshögskolan i Stockholm.

Han tar amerikanska Delta Airlines agerande efter den 11 september som exempel. Redan dagen efter terrorkatastrofen sade bolaget upp 14 000 personer. Men att amerikanska chefer reagerar snabbt, och inte tvekar att sparka tusentals personer, är knappast någon nyhet.

Att däremot europeiska företag agerar resolut är mer oväntat. Vi har ju en mycket lång högkonjunktur bakom oss och långa medgångstider brukar invagga direktörer i trygghet och viss passivitet. Och managementtraditionen i Europa brukar innehålla ett större mått av långsiktighet än i USA.

Under 1980-talet brukade de europeiska företagen försöka vänta ut nedgångar och ta till uppsägningar som en sista utväg. Nu går det snabbare.

Varför då? Magnus Henrekson pekar på den starka outsourcingtrenden, det vill säga att bolagen lägger ut verksamhet på entreprenad. Kontraktstillverkare som Flextronics och FCI Electronics är globala företag med små emotionella bindningar till Sverige. De har också fabriker i många länder och kan därför mycket snabbt ta beslut om att flytta produktion till lågkostnadsländer.

Allt fler företag är också exponerade mot kapitalmarknaden, till följd av privatiseringar och avregleringar. Det sätter större press på företagsledningarna att hålla uppe lönsamheten. Detta gäller inte minst i tjänstesektorn, som tidigare ansågs nära nog osårbar för konjunktursvängningarna, men där verksamheter utsatts för konkurrens på ett helt annat sätt under 1990-talet.

Enligt en undersökning av Reuters som refereras av Financial Times föll sysselsättningen i EMU-områdets tjänstenäringar i oktober för första gången sedan mätningarna startade 1998.

Globaliseringen är också av utomordentlig vikt. När bolagen har kund-, leverantörs- och ägarrelationer som korsar mängder av nationsgränser så blir ständiga jämförelser av kostnader och lönsamhet en självklarhet. Ett sådant arbete underlättas naturligtvis av de IT-baserade affärssystem som ger vd en nära nog ögonblicklig bild av produkt- och penningflöden genom företaget.

Dessa faktorer är komponenter i det produktivitetslyft som kännetecknat 1990-talet, och som i sig är remarkabelt. 1970-talets och 1980-talets högkonjunkturer kännetecknades av volymexpansion och imperiebyggande; det gällde att placera bolagsflaggor på världskartor och inte att ständigt trimma produktion, administration och lager. Produktiviteten utvecklades i beskedlig takt. Mellan 1975 och 1990 ökade arbetsproduktiviteten i svensk industri med två procent per år i snitt. Under 1990-talet var takten minst den dubbla.

Behagligt

1990-talet blev ett trendbrott, eftersom rationaliseringstrycket i många branscher var högt under hela högkonjunkturen. Förvisso har den svaga kronan gjort att den svenska exportindustrin haft det behagligare än den annars skulle ha haft. Likväl har rationaliseringstrycket varit hårt. Även det kanske mest valutagynnade av de svenska verkstadsföretagen, Sandvik, har exempelvis effektiviserat rörelsen fortlöpande under de goda åren, bland annat genom att sälja handverktygsrörelsen.

Lennart Schön, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet, ser klara paralleller med decennierna genast efter andra världskriget. Medan 1950-talet kännetecknades av volymexpansion för att fylla de eftersatta investerings- och konsumtionsbehoven efter kriget, blev det tidiga 1960-talet en period med stark produktivitetsutveckling i Sverige.

Under dessa de så kallade rekordåren ställdes industrin och byggsektorn om till stordrift, med smärtsamma omstruktureringar men också stora välfärdslyft som följd. Schön ser tydliga likheter med 1990-talets högre rationaliseringstempo. Dess obehagliga effekter – uppsägningar och utslagning av branscher – har till stor del dolts av de senaste årens boom för investeringar och konsumtion. Men nu märks de.