Socialdemokratins storhetstid är slut

Mycket pekar mot att socialdemokraternas långa storhetstid isvensk politik är över. Hotet från vänster kommer att finnaskvar även efter valet. Antingen socialdemokraterna går motmitten eller åt vänster kommer partiet att förlora väljare påden motsatta flanken och måste därför släppa ifrån siginflytande till olika samarbetspartner.

Visst finns det en chans att socialdemokraterna gör enuppryckning under den valrörelse som är kvar och når ett bättreresultat än vad opinionsmätningarna i dag visar, men det blirnog i så fall något tillfälligt. Opinionsundersökningarna pekarmot det sämsta valresultatet sedan 1920-talet, trots att läget iekonomin egentligen är sällsynt gynnsamt för den sittanderegeringen..Det finns faktiskt en del paralleller med 1920-talet,då socialdemokraterna hade problem med både den långsiktigafärdriktningen och den praktiska politiken innan de på 1930–talet enades kring den keynesianska krispolitiken och satte ettjämlikt välfärdssamhälle som långsiktigt mål, samtidigt som deövergav den egentliga socialismen.

Även i dag tycks det finnas en ideologisk vilsenhet elleråtminstone dålig överensstämmelse mellan ideologin och denpraktiska politiken. Nya ekonomiska villkor har tvingatsocialdemokraterna att ändra sin politik så mycket att väljarnainte har hängt med. Ändringen av politiken i kombination med detsvenska valsystemet gör det därför troligt att den långasocialdemokratiska hegemonin i svensk politik håller på att taslut.

KONFLIKTENPartiet har fått en olycklig mellanställning som har skapat enhelt ny risk för röstförluster åt både vänster och höger. Omsocialdemokraterna glider åt vänster för att locka tillbakaväljare som gått över till vänsterpartiet blir det mycket svårtatt driva en politik som långsiktigt skapar tillväxt och ökadsysselsättning.

Partiet riskerar då också att förlora väljare i mittfältet, tillexempel tjänstemän som i många fall är mera intresserade avskattesänkningar för medelinkomster än fortsatt utjämning. Omman i stället orienterar sig åt mitten kan missnöjet öka hostraditionella väljare. Enligt en nyligen gjordopinionsundersökning föredrar en majoritet av desocialdemokratiska anhängarna samarbete med vänsterpartiet.Samtidigt är det troligt att det under den kommandemandatperioden krävs impopulära åtgärder för att förbättraarbetsmarknadens sätt att fungera när det om några år blir dagsför nya löneförhandlingar i ett läge med ökad sysselsättning ochbrist på arbetskraft inom många områden. Socialdemokraternavarnar redan själva för risken för överhettning, vilket är ettskäl till att de har skärpt målet om överskott i budgeten. Dennya politik som partiet tvingats föra stämmer inte med den gamlajämlikhetsideologin. Man har ju till exempel sänkt skatternasutjämnande effekt och nivåerna i socialförsäkringssystemen,infört ett pensionssystem med minskad omfördelning och så vidare.Även det nya förslaget om enhetliga daghemstaxor går i dennariktning. Mycket av politiken innebär därför en reträtt frångamla mål utan att några nya har kommit i stället.

INTE LÄNGRE I TAKT MED VETENSKAPENTidigare gick däremot den traditionella ideologin hand i handmed den ekonomiska politiken. Socialdemokraterna hade också, närdet gällde stabiliseringspolitiken, stöd i den ekonomiska teorin,till skillnad från i dag när partiet tvärtom står på kant medden nationalekonomiska vetenskapen och avvisar råd från bådeinhemska ekonomer och från internationella institutioner.Arbetsmarknadsminister Margareta Winberg har till exempelavfärdat OECD:s rekommendationer om sysselsättningsskapandeåtgärder som moderatpolitik. Därmed säger hon indirekt att detär moderaterna och inte socialdemokraterna som har stöd frånfackekonomerna.

I praktiken har socialdemokraterna ändå anammat en nymonetaristisk eller normbaserad politik, som man tidigarekritiserade som nyliberal. Men man dröjde längre än alla andraindustriländer och övergången till den nya politiken ärnågonting som man knappast vill medge, ännu mindre känna sigstolt över.

Helt annorlunda var det när de svenska socialdemokraterna på1930-talet blev först i världen med att tillämpa den så kalladekeynesianska stabiliseringspolitiken, stödda av bland andra desvenska nobelpristagarna i ekonomi Bertil Ohlin, som senare blevfolkpartiledare, och Gunnar Myrdal. Politiken syftade till attupprätthålla full sysselsättning samtidigt som LO icentraliserade förhandlingar hjälpte till att hålla nere lönernaså att inflationen inte blev något hot.

Med hög efterfrågan i ekonomin och ett näringsliv för fullmaskin, som dåvarande finansministern Ernst Wigforss uttrycktedet, kunde den politiska makten användas för att utjämnainkomsterna, att öka både jämlikheten och tryggheten. Denekonomiska tillväxten togs för given.

BRYTNINGSTIDENMen redan omkring 1970 började det knaka i fogarna.Löneökningarna blev ofta för höga och när bytesbalansen visadeunderskott måste man strama åt politiken för att bromsainflationen. Man började också devalvera kronan för attåterställa balansen. Men det var ingen långsiktig lösningeftersom löneökningarna och inflationen fortsatte att vara högreän i omvärlden.

Sverige drev en mer expansiv politik än andra industriländer föratt upprätthålla sysselsättningen, särskilt i samband med denförsta oljekrisen i början av 1970-talet. Nästan alla andraländer inriktade sin politik mot inflationsbekämpning i börjanav 1980-talet, när Sverige i stället genomförde en kraftigdevalvering som så småningom ledde till överhettning av ekonomin.Att Sverige hade en tillväxt i takt med andra länder på 1980–talet sågs av somliga som ett tecken på att ekonomin fungeradehyggligt. Men orsaken till att vi klarade oss jämförelsevis bravar att de andra länderna stramade åt för att bringa nedinflationen och därför fick svag tillväxt. Visserligen medfördede återkommande kriserna i ekonomin till att socialdemokraternapå 1970-talet förlorade regeringsmakten, men i grunden ändradesinte den ekonomiska politiken. Inte heller de borgerligaregeringsåren 1976-82 medförde någon väsentlig förändring.

Detta var säkert orsaken till att socialdemokraterna kundebehålla sin ställning som särklassigt största parti även under1970- och 1980-talen, trots att de ekonomiska villkoren hadeförändrats. Devalveringarna innebar att man kunde skjuta upp dennödvändiga förändringen av politiken. Socialdemokraterna ansågför övrigt länge att det inte behövdes några genomgripandestrukturella förändringar av den svenska ekonomin utan attkriserna var en följd av olyckliga omständigheter.Socialdemokraterna kunde därför behålla den unika ställning dehaft sedan 1930-talet, och var så sent som i 1994 års val detdemokratiska parti i världen som samlade störst andel avväljarkåren, om man bortser från demokraterna och republikanernai USA som delar ganska jämnt på rösterna i det amerikanskatvåpartisystemet. Däremot blev valresultatet 1991 det sämstasedan det så kallade kosackvalet 1928 då de borgerliga skrämdeväljarna med hot om socialisering som i Ryssland. Det var 1991som socialdemokraterna slutgiltigt lade om politiken och satteinflationsbekämpningen som främsta mål, vilket i sin tur utlösteden svåra ekonomiska krisen som en följd främst av attfastighetspriserna föll och att hushållens sparande ökadekraftigt.

BARA TVÅ TIDIGARE MISSLYCKANDENSedan 1930-talet har socialdemokraterna därmed förloratregeringsmakten bara två gånger. Vid båda tillfällena föllregeringen efter mycket svåra kriser i svensk ekonomi, först isamband med den första oljechocken 1976 och därefter alltså 1991.Därtill lyckades de borgerliga med ett par tiondels procentbehålla regeringsmakten 1979, då den ekonomiska konjunkturentillfälligt var mycket gynnsam.

Vid mer normala förhållanden i ekonomin tycks alltså deborgerliga inte ha haft stor chans att erövra makten. Kanskedetta bidragit till att partierna haft svårt att rekryteraduktigt folk, som hellre stannat kvar i till exempelnäringslivet. Många har ju också under senare år frågat sig hurlänge Carl Bildt skall nöja sig med en roll som riksdagsman ochoppositionsledare i stället för att ta något betydelsefulltinternationellt uppdrag.

Även i år verkar det alltså nästan omöjligt för de borgerligaatt nå majoritet. Samtidigt tycks socialdemokraterna gå mot ettav sina sämsta val någonsin, trots att den ekonomiskautvecklingen är mer gynnsam än på mycket länge ochframtidsutsikterna ljusa.

Det nya är att socialdemokraterna till slut tvingats förändrasin politik så kraftigt. Men i stället för att förbereda sinaanhängare på omläggningen av politiken har man snarast dolt sinaavsikter. Kommunismens fall och vänsterpartiets omorienteringhar därefter bidragit till en flykt av väljare. Vänsterpartiethar i praktiken övertagit en stor del av socialdemokraternasgamla politik.

I flera andra europeiska länder har socialdemokraterna vuxit sigstarka just genom att orientera sig mot mitten. Brittiskalabours förnyelse ledde till att partiet övertog makten från dekonservativa. I Tyskland har socialdemokraterna nått framgångari opinionsundersökningar genom att bland annat föreslåskattesänkningar.

TVÅFRONTSSLAGEn avgörande skillnad mot Sverige är dock att de brittiska ochtyska socialdemokraterna inte har någon allvarlig konkurrensfrån vänster. Det är svårt att tro att ett block som inrymmerett starkt vänsterparti skulle kunna få en varaktig majoritet iSverige när utvecklingen i andra länder går åt motsatt håll. Medmajoritetsval som i Storbritannien är det alltid kampen ommittenväljarna som avgör valutgången. När labour under en periodbörjade betona vänsterideologin, under starkt inflytande från defackliga organisationerna, kunde i stället de konservativabefästa en stark maktposition. Även i Tyskland saknas, av andraskäl, ett allvarligt hot mot socialdemokraterna från vänster.Växling vid makten sker genom att man övertar en del avmotståndarnas mest populära förslag.

Men de svenska socialdemokraterna tvingas alltså utkämpa etttvåfrontsslag. Trots en omsvängning inför årets val är det ändåinte troligt att de ska kunna pressa tillbaka vänsterpartiettill dess gamla nivå, då det vanligen behövdessocialdemokratiska stödröster för att partiet skulle klarafyraprocentsspärren till riksdagen.

OREALISTISKT ALTERNATIVVänsterpartiets politik bygger på att Sverige återgår till dentraditionella socialdemokratiska politiken från 1970-talet ochtidigare, vilket framstår som orealistiskt. Omsocialdemokraterna närmare lierar sig med vänsterpartietlegitimerar de också partiets roll som alternativ, som ett medelatt driva även socialdemokraternas politik åt vänster.Socialdemokraterna är därför av både valtaktiska skäl, menframför allt för att kunna driva en framgångsrik politik förökad sysselsättning, tvingade att närma sig mittenpartierna. Dehamnar då i en besvärlig minoritetsposition och måste låta eneller flera borgerliga samarbetspartner få stort inflytande påpolitiken. Detta skapar i så fall ytterligare missnöje blandtraditionella väljargrupper, inte minst inom LO.

ÖKAT MISSNÖJELO-ledningen och vänsteranhängarna var missnöjda redan med detgångna samarbetet med centern. Men efter valet kommer eventuellaborgerliga samarbetspartner att ställa betydligt hårdare villkor.De senaste opinionsundersökningarna pekar rentav mot att ensocialdemokratisk regering måste ha stöd av alla de treborgerliga mittenpartierna.

Det är dessutom troligt att socialdemokraterna iregeringsställning under den kommande mandatperioden tvingastill nya åtgärder som blir impopulära hos traditionellavänsterväljare. Blir konjunkturen stark under några år framöver,vilket många tror, hotar tendenser till överhettning i ekonomin.Detta kan komma att kräva antingen åtstramning eller åtgärderför att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden av den typ sominte minst LO-ledningen motsätter sig.

Troligen kommer det nya läget att leda till att gamla maktsfärer,som byggts upp under socialdemokraternas långa och ohotademaktinnehav, att upplösas. Det har länge knakat i fogarna mellanpartiet och LO, under den kommande mandatperioden kommersamarbetet att sättas på nya prov.

För övrigt håller också centrala LO på att mista sitt inflytandeeftersom löneförhandlingarna nu sker i nya former. Äventjänstemannagrupper vars ledningar tidigare ståttsocialdemokraterna nära har i dag en mera kritisk inställning.Det väckte uppseende när TCO:s ordförande Inger Ohlsson för entid sedan förordade sänkt skatt på arbete tillsammans med SAF:sVD och Sacos ordförande.

Ställningen för andra folkrörelser, av vilka många harsocialdemokratisk anknytning, håller sedan länge på attförsvagas. Även väljarnas tendens att identifiera sig med olikapartier har minskat. Det gamla klassröstandet och lojalitetenmot vissa partier har gått tillbaka. Detta har även det gamlafolkrörelsepartiet centern fått erfara.

Sverige blir alltmer ett land som andra, utan de särdrag som harfunnits i det förgångna och utan någon särskild svensk modell.Politiken måste som i andra länder inriktas motinflationsbekämpning i stället för att i varje ögonblick värnaom sysselsättningen, mot att främja företagande och tillväxt istället för omfördelning av inkomster och förmåner.

BILDTEXT: När brittiska labours ledare Tony Blair (precis somden tyske socialdemokratiska kanslerskandidaten Gerard Schröder)vrider politiken åt höger har partiets vänsterflygel ingetalternativ att vända sig till. Göran Persson får däremot fårfinna sig i att leva med hotet från Schyman.