Solnedgångens land

I Japan är räntan i stort sett noll, ekonomin står still, priserna sjunker, arbetslösheten stiger och statsskulden börjar nå astronomiska höjder. En ekonomisk mardröm som varken politiker eller centralbank verkar ha förmågan att hantera. De flesta försök stupar på att de japanska hushållen fortsätter att spara och att beslutsfattare inte förmår ta tag i det ruttna finansiella systemet.

När den japanska centralbanken sänkte räntan från 0,25 procent till 0,15 procent var det ett stort nederlag för centralbankschefen Hayami. Inte bara har han haft fel i sina förutsägelser att japansk ekonomi sakta men säkert återhämtar sig, utan han tvingas också att föra en penningpolitik som enligt honom själv inte hör hemma i en marknadsekonomi.

Tyvärr visar det också att den japanska centralbanken inte riktigt förmår hålla rågången mot politikerna i sin nyvunna oberoende roll. Att handlingen dessutom framstår som ekonomisk-politisk kosmetika, som knappast förmår japanska konsumenter att öppna hårt hållna penningpungar, bidrar till bilden av desperation.

Vid vägs ände

Som vanligt anser centralbanken med Hayami i spetsen att det är upp till regeringen att stimulera efterfrågan. Det är lätt att ge honom rätt. Penningpolitiken i sin nuvarande form är i stort sett uttömd genom att räntan närmar sig noll, en begränsning av penningpolitiken som redan Keynes påpekade.

Problemet med finanspolitisk stimulans är att de tidigare mycket omfattande paketen fått väldigt liten effekt på ekonomin. I stället har de bidragit till att bygga upp ett stort budgetunderskott som för innevarande budgetår närmar sig tio procent av BNP, och en gigantisk statsskuld på cirka 120 procent av BNP.

Det finns därmed inget utrymme för nya misslyckanden, framför allt inte mot bakgrund av den demografiska bomb som lurar bakom hörnet. Fortfarande genererar det japanska pensionssystemet överskott men när de stora pensionskullarna kommer om några år så blir det stora påfrestningar även här.

Tyvärr imponerar sällan den japanska dådkraften vid sådana tillfällen utan hopsydda finanspolitiska paket brukar ofta innehålla en hög grad av röstfiske.

Bankkrisen

En annan surdeg som den japanska ekonomin har att hantera är bankernas och de andra finansföretagens svårigheter. Redan tidigare hade dessa svaga balansräkningar men med ett nytt redovisningssystem under uppsegling blir situationen än värre. Tidigare har bankerna kunnat redovisa sina stora aktieinnehav till anskaffningskostnad men ska från och med detta bokslutsår redovisa till marknadsvärde. Sett till att Nikkei-index i dagsläget står på sin lägsta nivå på 15 år, så bådar det inte gott.

I värsta fall skulle åtgärden kunna leda till en ny kreditåtstramning, liknande den 1997-1998, som drabbar framför allt de små- och medelstora företag som är sysselsättningsmotorn i japansk ekonomi. Det är mot denna bakgrund inte förvånande att det ryktas om en senareläggning av reformen eller att bankerna får ett undantag.

Avmattning i USA

Till problembilden hör också avmattningen i USA och de spridningseffekter som uppkommer i Asien. Dessa marknader har under senare år varit Japans snabbast växande och en fortsatt försvagning slår därför hårt mot japansk exportindustri. Effekten har redan börjat synas i produktionssiffror och undersökningar av förväntningarna i japansk industri (Tankan-undersökningen). Den japanska exportindustrin har hittills varit den klart lysande stjärnan i japansk ekonomi och om också den skulle falna återstår i stort sett inget som på egen hand kan vända den negativa spiralen.

Finns det då inget hopp? På kort sikt är det svårt att se hur konsumenterna ska kunna handla Japan ur krisen. Och förlag om att på mer eller mindre konstgjord väg generera inflation i stället för deflation ser mer ut som ekonomiska teoretikers önsketänkande än en praktiskt genomförbar ekonomisk politik.

Förslag som framförts är exempelvis att kraftigt sänka värdet på yenen, alternativt att öka penningmängden genom att monetarisera statsskulden (genom att centralbanken köper upp statspapper och på så vis pumpar ut pengar). Med stigande inflation ökar, enligt teorin, konsumenternas vilja att tidigarelägga inköpen. Frågan är dock om dessa åtgärder är speciellt verkningsfulla när förtroendet bland hushållen är så lågt.

Den våta filten

Det finns dock mer handgripliga åtgärder för att komma till rätta med det svaga förtroendet i japansk ekonomi. Ett är att staten äntligen tar itu med krisen i det finansiella systemet som tillåtits ligga som en våt filt över japansk ekonomi i snart ett decennium. Enligt svensk modell skulle staten kunna överta osäkra krediter eller hela banker. Dessutom behöver statsfinanserna saneras för att konsumenternas förtroende för ekonomin ska återvända. Problemet är att det på kort sikt skulle kosta både i kraftigt stigande arbetslöshet och i fallande opinionssiffror. Det är en ekvation som ingen japansk politiker för närvarande har kraft nog att hantera.