SPECIAL: ÖSTEUROPA – Polen,Tjeckien & Ungern

För tio år sedan var de fast bakom muren – med enutvecklingsnivå motsvarande svenskt 40-tal. Idag är depå väg in i EU och EMU – med Ungern i täten.I höst är det tio år sedan Europa upplevde sin mest dramatiskahöst under efterkrigstiden. Det började med ambassadockupationeri Östberlin, Prag och Budapest i augusti-september 1989. Ochslutade med att alla Sovjets satellitländer i Central- ochÖsteuropa slet sig loss ur Moskvas, kommunismens ochplanekonomins grepp. Idag har några av dem kommit långt i övergången tilldemokrati och marknadsekonomi. Tre av dem – Polen, Tjeckien och Ungern -är med i Nato. Fem av dem – de tre nämnda plus Slovenien ochEstland – har inlett förhandlingar om medlemskap i EU. Dessakandidatländer anstränger sig också att konvergera sinaekonomier så att de kan vinna medlemskap även i EMU.Detta är en historiens solskenshistoria. De befriade ländernaville inget hellre än att återanknyta sig till väst. Ochstormakterna i väst bestämde sig för att ta chansen att göraslut på Europas tudelning och integrera hela Central- ochÖsteuropa i de västliga strukturerna.Länderna hade olika bakgrund, var olika påverkade avkommunismen, och valde som fria olika vägar för att genomföraövergången. Bäst har det gått för de fem länder som nuförhandlar med EU.

Ungern leder tillväxtloppet

Bland dessa stjärnor har Polen oftast lett loppet. Landet harhaft den ojämförligt högsta sammanlagda tillväxten undertioårsperioden. Men just nu befinner sig Polen i en mindresvacka, samtidigt som Ungern tuffar på bra och ledertillväxtloppet. Tjeckien var den klarast lysande stjärnan denallra första tiden, men falnade snabbt när det visade sig attden självmedvetne premiärministern Vaclav Klaus”laissez-fairepolitik inte resulterade i stabil tillväxt. Idagbefinner sig landet i recession på andra året. Estland ochSlovenien är små ekonomier som vi lämnar därhän i det härsammanhanget.

De valde olika vägar

Polen, Tjeckien och Ungern valde alltså olika vägar för attstabilisera makroekonomin. Polen valde chockterapi, Ungerngradualism och Tjeckien en blandning mellan de två vägarna.Inför tioårsjubiléet kan man konstatera att alla metodernafungerade. Valutorna stabiliserades snabbt, inflationen bringades underkontroll, och budgetarna tvingades successivt mot minskandeunderskott. Antagligen har konvergenspolitiken inför EMU haftsin betydelse för resultatet. Hur de olika metoderna hadefungerat utan den pressen när den inledande motivationen attreformera hade svalnat får vi aldrig veta.Det som nu avgör måttet av framgång för länderna är demikroekonomiska reformerna. Om företagen inte presterar, kaninte heller landet göra det. Och om institutioner och strukturerinte fungerar stödjande, har hela ekonomin svårt att lyfta. Detmikroekonomiska loppet leds utan tvekan av Ungern. Det finnsflera förklaringar till det. Landet hade börjat öppna sigförsiktigt redan på kommunisttiden, släppt in utlänningar ochhunnit bygga upp kontakter med utländska investerare, och meddem ett begynnande förtroende. Valet av privatiseringsmetod hadeockså stor betydelse. Ungern valde att sälja ut företagen tillstrategiska investerare i en långsam process. Det gjorde attföretagen fick engagerade ägare som såg till att anpassa demtill marknadsekonomin. Att företagen har kommit långt ianpassningen bekräftas av att Ungern attraherat de störstadirektinvesteringarna per capita.Även Polen har lyckats hyfsat mikroekonomiskt. Men än finnsmycket kvar av de gamla företagsstrukturerna i traditionellanäringar som gruvor, stål och jordbruk. Polens framgång byggerframför allt på att man släppte fram den företagssamhet somslumrade under ytan.

Tjeckiens misstag

Den viktigaste förklaringen till Tjeckiens dåliga tillväxt ärmikroekonomin,där landet ligger långt efter de andra två. Massprivatiseringengjorde att ägandet hamnade hos fonder och banker, som intespelade den viktiga rollen av krävande ägare. Vilket av ländernaleder då EU-loppet? Svaret är Ungern. EU:s chefsförhandlare Nicolas vander Pas säger det helt öppet, men antyder att Ungerns mål för inträdet,den 1 januari år 2002, inte är särskilt realistiskt. En merarealistisk tidpunkt både för Ungern och de andra är 2004, enligtde flestas bedömning. Många räknar sedan med inträde i EMU ettpar, tre år senare, alltså 2006-2007. Det är inte så omöjligtsom det låter, åtminstone inte om man ser till uppfyllandet avkriterierna för inträde (Maastrichtkriterierna). Att bringabudgetunderskott, offentlig skuld och valutastabilitet innanförgränsen är inget stort problem för frontländerna. De klarar demredan. Däremot har de en bit kvar när det gäller inflation ochräntenivå.

Två årtionden

Men egentligen krävs det mer för att må bra i en storvalutaunion. Därför är det kanske mer realistiskt att räkna medett senare inträde, kanske år 2009 eller 2010 för de snabbasteländerna. Klarar något eller några av länderna EMU-inträdet före år 2010,kan man då konstatera att det tog 20 år – från Berlinmurens fall- för Östeuropas ledande länder att integrerats totalt iVästeuropas ekonomiska, politiska och militära strukturer.Regelrätta förhandlingar om medlemskapen inleddes i slutet avförra året. De handlar inte om om utan om när. Det finns ingetegentligt förhandlingsutrymme i sak, utan bara i tiden. Man kanräkna med långa övergångsperioder särskilt när det gäller svåraområden som miljö och jordbruk.Investerarna har för närvarande en något kluven inställning tillbörserna i Östeuropa. De hade nog inlett ett slagskonvergenslopp innan Ryssland kraschade. Men det avbröts, ochkonvergensplacerarna vände sin uppmärksamhet mot Greklandistället, som fick en spektakulär uppgång på det kommandeinträdet i EMU.

Konkurrens om kapitalet

Konvergensloppet i Östeuropa har ännu inte återupptagits. Men endel analytiker tror att det kommer. Andra menar att flödena tillnya marknader i Europa nu söker sig till tidigare okända markeri Mellanöstern och Nordafrika istället, som helt fräcktpaketeras i samma fon-der som Östeuropa och kallas EmergingEurope.När flödena återvänder till Östeuropa, kanske stjärnländernainte är så emerging längre utan flyttats över till de globalafinanshusens Europafonder och analyseras av Europaanalytiker.Central- och Östeuropa är alltså snart framme vid målet ifinanshusens föreställningsvärld. Inte desto mindre kommer detatt ta ett par, tre årtionden innan stjärnländerna nått upp tillsnittet av Västeuropas ekonomiska nivå. Idag har de en BNP sommotsvarar runt 40 procent av genomsnittet i EU.

Riskerna

Men än så länge räknas Central- och Östeuropas marknader somemerging. Och då kan man aldrig vara riktigt säker påkapialflödena, även om risken är låg här jämfört med andra nyamarknader. Det anser Hubert Fromlet, mångårig Östeuropaexpert påFöreningssparbanken, Stämningarna kan svänga snabbt även iländer som investerarna känner sig trygga i, konstaterar han.Flödenas flyktighet är sannolikt den största av riskerna med attinvestera i Östeuropa. En annan risk är kommande bakslag iEU-processen; stödet för medlemskapet kan till exempel svikta.En tredje risk är att ekonomierna tappar tempo, så som sker iPolen just nu.

Vägen mot EMU

Maastrichtkriterier Polen Tjeckien UngernMaastrichtkriterier Polen Tjeckien UngernBudgetunderskott, max 3 % av BNP 2,5% 2,00% 3,90%Offentlig skuld, max 60 % av BNP 49% 26% 59%Inflation, max 1,5 %högre än snittet av 7,00% 4,50% 9,50%de tre bästa EMU

Räntor, max 2 % högre änsnittet för tioåringar i 10,50% 7,90% 9,70%de tre länder med lägst inflation

Källa: Erste bank, april 99

Framgångsrecepten

Tre orsaker bakom Polens, Tjeckiens och Ungerns framgångar:

1. Snabb makroekonomisk stabilisering under de första reformåren.

2. Därefter tog strävan efter medlemskap i EU och EMU över somreformmotor.

3. Stor politisk enighet om dessa vägval.

Ungern:

Ungern är den starkast lysande stjärnan just nu – samtidigt somvarningsklockorna ringer stillsamt. Ekonomin var den snabbast växandeförra året (fem procent). Tillväxten drivs huvudsakligen av investeringaroch ökande konsumtion. Företagen växer så det knakar, och exporten växerännu mer. Den ungerska modellen för privatisering ger nu godutdelning. Den gick ut på att successivt finna bra strategiskaägare till företagen, och utlänningar var mycket välkomna.Processen gick förstås långsamt, och kritiserades tidvis hårt.Mikroekonomiskt slår Ungern både Polen och Tjeckien.Det stora problemet för närvarande är underskottet ibytesbalansen. Det var 4,8 procent 1998 och väntas öka något iår. Men liksom i Polen kommer den stora inflödet avdirektinvesteringar att i hög grad balansera det. Det var nyasiffror om bytesbalansunderskottet som fick Merrill Lynch attnedgradera Ungern till från outperform till neutral i början avåret. Offentliggörandet av ett större budgetunderskott än väntatunder januari. gjorde inte saken bättre. Börsen dök och valutan,forinten, försvagades.Varningsklockorna gäller budgetbalansen. Regeringen är oenig ombesparingarna, vilket gör att finanspolitiken inte är stram nog.Det finns en oro att politiken inte ska kunna hållastillräckligt stram.

Skuggar euron

Forinten tillåts fluktuera inom ett band mot en korg med eurooch dollar (70/30), som successivt flyttas så att forintendevalveras med 0,6 procent per månad. Devalveringstakten ska nubörja minska och vara nere i 0,4 procent per månad i oktober.Från och med nästa år blir forinten till 100 procent knuten tilleuron. Forinten har svängt kraftigt inom bandet i år. Räntornaär på väg ner.

Tjeckien:

Tjeckien har gjort allvarliga ekonomisk-politiska misstag, somdet är besvärligt att ta sig ur. Förra året krympte ekonomin, och detväntas den göra i år också. Först år 2000 väntas den börja växa igen. Detstora problemet är strukturellt. Det är skapat – inte ärvt – genom denmetod som valdes för att privatisera. Genom den så kalladekupongprivatiseringen gjordes alla tjecker till ägare. Menägandet hamnade i fonder och banker, som inte förmådde ageraägare. Det resulterade i att de gamla direktörerna blev kvar ochföretagen fortsatte nästan som vanligt.På ytan såg allt bra ut, till en början. Bland annat kundeTjeckien ståta med en rekordlåg arbetslöshet.Men snart visade det sig att tillväxten inte var uthållig. Efterbara något år med hög tillväxt, började kraften pysa urekonomin. Även börsen släpptes alltför fri, vilket resulterade ien dåligt fungerande marknad med stor brist på transparens ochmånga dolda länkar mellan börsföretag och banker.I efterhand är det lätt att konstatera att den förstareformregeringen – under den nyliberale Vaclav Klaus – hade enöverdriven tro på att en nyfödd aktiemarknad skulle klara av attstyra allt till det bästa.Nu är Klaus borta, och socialdemokrater har tagit över. Men dehar hittills inte lyckats vända den negativa trenden. Men detfinns trots allt en del positivt. Kontrollposter i tvåstorbanker ska äntligen säljas ut till strategiska investerareefter påtryckningar från EU, som ser privatisering av bankernasom den mest angelägna reformen för närvarande.

Ljuspunkter

I företagen finns tecken på tuffare tag mot ledningar som integenererar vinst. Flera företag har tvingats byta chefer efterpåtryckningar från nya ägargrupper. Storbanken Ceska Sporitelnatvingades till exempel byta ledning därför att den europeiskautvecklingsbanken EBRD ställde det kravet för att gå in med nyafriska pengar. Strax därefter sparkades även fyrastyrelsemedlemmar. Makroekonomiskt gjorde Tjeckoslovakien till att börjamed goda framsteg. Centralbanken knöt valutan, kronan, till en korg avvästvalutor. Det skapade förtroende till att börja med, mensnart övervägde problemen, och 1997 tvingades centralbankensläppa valutan fri. Tjeckien har fortfarande flytande växelkurs.Räntorna är på väg ned. De har sänktsi flera steg, och har halverats sedan förra sommaren. Budgetenär i stort sett i balans, bytesbalansen visar ett ökandeunderskott, men det är mindre än Polens och hanterbart.Aktiemarknaden har varit stendöd i flera år. Direktinvesteringarna harockså gått trögt.

Polen:

Polen tappar fart. Men verkligheten är fortfarande bättre änsiffrorna på grund av den sjudande svarta sektorn.Landet har varit den längst lysande stjärnan med sin stadigatillväxt runt 6 -7 procent under flera år. Nu mattastillväxttakten till nedåt tre, fyra procent, vilket ger ökandeproblem att hålla budgetunderskottet nere. Men det lättartrycket på bytesbalansen. Avmattningen är dessutom bra förinflationsbekämpningen, som hittills under 1999 gått lysande.Siffran bör landa kring sju procent.

Positiv räntetrend

Räntorna är på väg ner. Centralbanken sänkte två gånger underförsta kvartalet och refinanseringsräntan ligger nu på 15procent mot en euro/dollarkorg.Valutan, zlotyn, har berörts av världens bekymmer för blandannat Kosovo. Centralbanken har skickligt styrt zlotyn underhela övergången till marknadsekonomi med ett fluktuationsbandsom gradvis ändrats så att zlotyn långsamt devalverats. I marsbeslutade banken att minska devalveringstakten från 0,5 till 0,3procent per månad. Samtidigt ökades bandbredden till plus, minus15 procent. Det ska ses både som ett steg på vägen mot enflytande valuta och som en anpassning till ERM, den europeiskavalutamekanismen. Mikroekonomin fungerar bra. Småföretagsamheten börjadesjuda direkt efter frigörelsen. Och än idag ligger stora delar av denutanför BNP, i en stor svartgrå sektor. Men övergången är nu påväg in en fas, där serviceindustrin börjar bli allt viktigare.Det kommer att mota in växande serviceföretag i den vitasektorn. Många gamla gruvor och stålverk från kommunisttiden harfått leva kvar under 90-talet, av politiska skäl. Men nu harnedmonteringen inletts. Och nu har det även börjat hända något idirektionsrummen, där det varit stor omsättning på senare tid -sedan tuffare ägare börjat ställa tuffare krav.Polen har under 1990-talet uppvisat en remarkabel politiskstabilitet. Vilken färg regeringen än haft, har politiken varitungefär densamma. Det har i hög grad bidragit till denekonomiska succén. Polen är ett stort land med en företagssam befolkning.Det ger kraft. En risk just nu protesterna mot förändringar i de döendebasnäringarna. I Ungern går företagen bra. Där var man också bäst på attta i itu med företagens sätt att fungera.