SPECIAL: SKATTER – Högt skattespel

Allt fler inser numera att det ligger en fara i att sänkaskatterna när efterfrågan i ekonomin ändå börjat öka starkt.Konjunkturinstitutet varnade i sin rapport nyligen för attriskerna för tydliga överhettningsproblem är uppenbara. KI harsällan, eller aldrig, gett sådana pekpinnar om att denekonomiska politiken borde stramas åt.Att KI spår en viss dämpning av tillväxten nästa är, från 3,7till 3,2 procent, beror på att man räknar med attmarknadsräntorna stiger och att riksbanken skärperpenningpolitiken. Om det går som KI tror blir det högre räntorsom måste bromsa lönekraven inför den stora förhandlingsomgångsom startar om drygt ett år. I så fall kommer riksbanksledningenatt få det hett om öronen.

Kanske kan man rentav säga att regeringen har otur i atttillväxten tar oväntat hög fart, när statsminister Göran Perssonså länge talat om skattesänkningar att sådana knappast går attundvika. Rent valtaktiskt vore det förstås bättre om kulmen ikonjunkturen kom närmare 2002 års val, än om man lagom till dessfår det kostnadstryck och den inflation som hittills alltid hardykt upp i slutet av en högkonjunktur.Samtidigt vill Persson så gärna uppfylla målet om 4 procentsarbetslöshet nästa år. Persson har gjort det till en viktigprincip att sätta upp tydliga mål, och refererar till attbudgetsaneringen blev framgångsrik trots att så många dåmisstrodde regeringens utfästelser. Det har blivit en del avhans politiska strategi att uppsatta mål ska vara en ledstjärnaför politiken. Men de måste uppfyllas.För Persson skulle det bli en storartad triumf om han kan infriaarbetslöshetsmålet, som både politiska motståndare och allaekonomiska experter dömt ut som orealistiskt. Motsatsen vore enallvarlig besvikelse och en knäck för det traditionellt högaförtroendet för socialdemokraternas kompetens att regera (ettförtroende som moderaterna allt ivrigare försöker göra anspråkpå).

Möjligen är det Göran Perssons avsikt att gasa på ekonomin nästaår så att sysselsättningsmålet uppfylls, för att man därefterska se till att det blir litet lugnare under de följande åren.Troligen räknar Persson kallt med att det kan uppstå tendensertill överhettning men att i så fall får riksbanken ta hand omden impopulära delen av politiken, nämligen att strama åt ochdra på sig kritik från vänsterhåll.En förutsättning för Perssons taktik är att Sverige ännu inte ärmedlem av EMU. Om vi hade varit medlemmar hade regeringen intekunnat räkna med någon hjälp från riksbanken, utan tvingatsdriva en försiktigare politik.Det är förstås inte alls givet att det blir någon direkt kris iekonomin före 2002 års val. Inte minst inom LO är man medvetenom att höga löneavtal och inflation kan tvinga fram destrukturella reformer som många ekonomer och internationellaorganisationer rekommenderar men som LO fasar för. LO-ledningenkommer därför att anstränga sig till sitt yttersta för att förmåförbunden att nöja sig med måttliga löneavtal – som ju i självaverket också är det bästa för medlemmarna.

Svårfångade krafter

Men de krafter som sätts igång om och när ekonomin överhettashar man väl egentligen aldrig lyckats tygla. Någon hjälp frånandra partier går det i regel inte att få när den ekonomiskaoptimismen hos allmänheten står på topp. Bådesocialdemokraternas tillbakagång i början av 1970-talet, somresulterade i jämviktsriksdagen (175 mandat för varderablocket), och de båda senare förlusterna av regeringsmakten, komefter överhettningar som tvingade fram drastiska åtstramningar.När brist på arbetskraft inom olika sektorer driver företagenatt bjuda över varandra och löneglidningen tar fart vågar inteheller någon facklig ledare försöka hålla tillbaka de egnagrupperna, som i så fall skulle komma att släpa efter.Göran Persson tycks, alltså, ta en kalkylerad risk när hanbörjar sänka skatterna mitt i en stark konjunkturförbättring.Med tur kan han gå till val år 2002 på att ha uppfyllt de två påförhand närmast omöjliga målen att först sanera budgeten ochdärefter få ned arbetslösheten till 4 procent. Om räntornastiger och de ekonomiska utsikterna försämras kanske väljarnaskyller enbart på riksbanken, möjligen på de fackligaorganisationerna som orsakat den inflation som riksbanken måstedämpa.

Men det kan bli svårt att svänga på klacken om något år ochplötsligt ta tillbaka utfästelser om skattesänkningar, särskiltsom budgetöverskotten väntas fortsätta att växa. Dessutom finnsdet under 2001 och 2002 stora utrymmen inom den så kalladebudgeteringsmarginalen.Trots utgiftstaken i budgeten har regeringen alltså möjlighetatt öka utgifterna, vilket den kanske ser som nödvändigt för atthindra fortsatt väljarflykt till vänsterpartiet, kanske som enkompensation för att vänsterpartiet godtar skattesänkningarna.Vänstern vill ju inte bara utnyttja budgeteringsmarginalen, utanavskaffa själva utgiftstaket. Men detta är någonting man nog kanutgå ifrån att socialdemokraterna inte accepterar. Det skullerasera förtroendet på finansmarknaden, som regeringen är mycketangelägen att upprätthålla.Även om Perssons skattepolitik är ett medvetet och avsiktligtrisktagande är handlingsmöjligheterna inte stora. Den merförsiktige finansministern Erik Åsbrink avgick just till följdav Perssons uttalanden om att skattesänkningar kanske kunde skeredan nästa år, i stället för först 2001. Att nu backa, närbudgetöverskottet blir avsevärt större än vad Persson då hadeanledning att räkna med, skulle bli svårt att förklara och väckabesvikelse bland många väljare.

En av Perssons käpphästar är att budgetsaldot blivit enavgörande norm för politiken. Persson har till och med skapatett eget ordspråk – den som är satt i skuld är icke fri – somtycks ha funnit god jordmån hos många anhängare.Socialdemokraterna värnar ju om trygghet i livets alla skeden,och har till exempel alltid förknippats mer med hyreslägenheterän med villaboende, som ju kräver belåning.

Fingertoppskänsla

Att Persson satsade på trygghetsargumentet när det gälldebudgetsaneringen tyder på politisk fingertoppskänsla. Men när nuöverskotten växer slår argumenten tillbaka. Många väljare drarden logiska slutsatsen att skatterna kan sänkas, ellerstatsutgifterna höjas.Säkert är det mindre farligt att sänka skatterna än att ökautgifterna i en konjunkturuppgång, bortsett från att det pålängre sikt antagligen krävs både skattesänkningar ochytterligare utgiftsneddragningar. Med skattesänkningar kan manfå både strukturella och mer tillfälliga effekter som hållernere risken för inflation.Den tillfälliga effekten är att reallönerna efter skatt stiger,vilket bör medföra att fackföreningarnas stridsvilja dämpasnågot (även om fackliga företrädare reflexmässigt förnekar attså skulle ske). De strukturella effekterna är attskattesänkningar ökar utbudet av arbetskraft, vilket i sin turdämpar tendenser till kostnadsinflation.

Särskilt införandet av förvärvsavdrag ökar lönsamheten av arbetei förhållande till bidrag och ökar därför arbetsviljan. Enligtekonomisk teori sänks också de så kallade reservationslönerna,vilket betyder att arbetsgivaren kan få en person för lägrekostnad än annars. Därmed ökar efterfrågan på arbetskraft,samtidigt som skattesänkningen för den enskilde i viss mån ätsupp av att den erbjudna lönen kan hållas lägre.Skattesänkningarna verkar dock totalt sett mer vara inriktade påatt öka köpkraften för alla än att minska marginaleffekterna.Särskilt viktigt i dag är antagligen att sänka för de mervälbetalda och välutbildade grupper där bristen på arbetskraftförst börjar uppträda.Följden kan annars bli att brist på yrkesutbildade i vissanyckelgrupper driver på lönerna där. Detta kan förmå riksbankenatt genom räntehöjningar bromsa sysselsättningen fastänarbetslösheten ännu är hög för de lägre avlönade som regeringenavser att gynna mest med skattesänkningarna.En märklig motivering från statsministern förskattesänkningarnas inriktning är att de ska kompensera föregenavgiften till pensionerna. Det verkar främst vara fråga omen politisk markering mot att socialdemokraterna tvingadeskompromissa med de borgerliga om utformningen avpensionsreformen. En välvillig tolkning är att just kompensationför egenavgiften både har en fördelningspolitisk profil som ärpolitiskt gångbar och får en viss positiv effekt på tillgång ochefterfrågan på arbete.Andra uttalanden från Persson och bl.a. Mona Sahlin har varitatt de som drabbades mest av budgetsaneringen nu skakompenseras. Men i budgetpropositionen för 1998 redovisaderegeringen beräkningar av det så kallade saneringsprogrammet somfaktiskt visar motsatsen. Där sägs att den femtedel av hushållensom har högst ekonomisk standard har bidragit med 43 procent avbudgetsaneringen medan den femtedel som har lägst standardbidragit med 11 procent.

Höginkomsttagare har bidragit mest

Även räknat i procent av individernas inkomst harhöginkomsttagarna bidragit mest, särskilt om man tar hänsyn tillatt många av dem med lägst inkomster ärtill exempel värnpliktiga, studerande eller tillfälligtarbetslösa, som haft inkomst bara under en del av året. I självaverket tycks det vara just de som påfördes den så kalladevärnskatten som drabbats av den största inkomstminskningen.Regeringens egna argument talar därför för att det egentligen ärdenna skatt som borde avskaffas eller mildras.Totalt sett, inräknat även andra faktorer än skatter och bidrag,ökade inkomstskillnaderna visserligen något under 1990-talet,men snarast förvånansvärt litet med tanke på den djupa krisen.Något överraskande, kanske, minskade inkomstskillnaderna underde borgerliga regeringsåren (enligt den socialdemokratiskabudgetpropositionen för 1999) för att därefter öka under desocialdemokratiska. Men den avgörande faktorn bakom har intevarit den ekonomiska politiken, utan arbetslösheten och ett ökatantal studerande. Ökad sysselsättning vore det överlägset bästasättet att minska inkomstskillnaderna.

Bäst på fördelning

Sammanfattningsvis verkar fördelningsargumentet ha blivitstyrande för regeringens skatteambitioner. Men om man utifrånser på Sveriges problem så är det knappast fördelningen somhamnar i fokus. Sverige har, tillsammans med Finland, troligenden jämnaste inkomstfördelningen av alla industriländer.Enligt en OECD-studie beror Finlands jämna fördelning i hög gradpå att man där har mindre inkomstskillnader även före skatt.Sverige har därför ett mer utjämnande skatte- och bidragssystemän Finland, och troligen den mest inkomstutjämnande politiken ivärlden. Före skatt är inkomstspridningen faktiskt större iSverige än i USA, vilket kan förleda en att tro att denåtminstone tidigare så starka skatteprogressiviteten harkompenserats genom en ökning av löneskillnaderna före skatt.Sveriges stora problem i ett internationellt perspektiv är istället den svaga tillväxten som försämrat vårt relativaekonomiska välstånd. Sverige har halkat ned till nittonde plats,enligt KI, bland industriländerna i BNP per invånare, frånfjärde plats 1970. Sverige har dessutom haft den sämstautvecklingen av sysselsättningen av alla OECD-länder,huvudorsaken till den ekonomiska eftersläpningen.

Enligt en ny skrift från konjunkturinstitutet skulle det tafemtio år för Sverige att nå tillbaka till en fjärdeplats, underförutsättning att vår årliga tillväxt överstiger omvärldens med0,5 procentenheter. Det skulle exempelvis ta oss 45 år att kommaifatt Danmarks ekonomiska standard, om vår tillväxt varje årblir 0,5 procentenheter högre än vårt grannlands.Men det är svårt att tro att tillväxten i Sverige plötsligt skabli högre än omvärldens om vi inte genomför några förändringarav ekonomins sätt att fungera. Tvärtom överväger kanske riskenför motsatsen, trots Perssons risktagande för att snabbt minskaarbetslösheten.Den årliga tillväxten betyder oerhört mycket förlevnadsstandarden. Om vi hade hängt med Danmark, som vi låg föreför bara tio år sedan, skulle produktionsvärdet i svensk ekonomii dag ha varit nästan 500 miljarder kronor större. Statensinkomster hade, med nuvarande skattestruktur, varit 370miljarder kronor högre.I Sverige utgör de offentliga utgifterna för sociala ändamål25,6 procent av BNP medan motsvarande utgifter i USA är endast18 procent (enligt OECD). Men eftersom den ekonomiska standardenär så mycket högre i USA är de faktiska utgifterna, räknat idollar eller kronor per invånare, något större där, ett annatexempel på hur tillväxten skapar resurser.En utgångspunkt för skattesänkningar borde därför kanske varaatt de som främsta syfte ska ha att öka tillväxten och därmedsysselsättningen. Antagligen krävs det rejäla sänkningar avskatterna på både arbete och kapital för att vi ska få enuthållig god tillväxt. OECD föreslog i sin Sverige-rapportnyligen en enhetlig inkomstskatt på 30 procent, vilket framförallt skulle locka välutbildade både att arbeta mera och attstanna kvar i Sverige.

Tävlan

Under senare år har i stället skattetrycket i Sverige höjtskraftigt, delvis som en följd av att BNP utvecklats svagt,vilket fått till följd att skatternas andel av produktionsvärdetstigit. Men det senare förklarar bara en del av att skattekvotenpå fem år stigit från 47,5 procent av BNP till 54 procent. Detmotsvarar en skattehöjning med 125 miljarder. Så mycket skullealltså skatterna behöva sänkas för att vi ska komma tillbakatill 1994 års skattetryck.Säkert är det orealistiskt att tänka sig så storaskattesänkningar under de kommande åren att det kräver att deoffentliga utgifterna skärs ned. Även partier på den borgerligasidan deltar ju i en tävlan om ökade sociala utgifter och ännujämnare fördelning. Därför är det kanske nödvändigt att manåtminstone börjar med det utrymme som uppstår i budgeten underde närmaste åren, trots risk för överhettning.

BILDTEXT: Sverige har en mycket jämn inkomstfördelning, jämfört med andraindustriländer. Gini-koefficienten är det vanligaste måttet påinkomstspridning. Vid värdet 0 har alla samma inkomst, vid 100är ojämnheten maximal.

Sverige har haft den sämsta utvecklingen av antalet sysselsattainom OECD, vilket förstås har samband med att vi halkat efter itillväxt. Samtidigt har vi bland de kortaste arbetstiderna. Föratt komma i kapp i ekonomiskt välstånd måste vi arbeta mera.