Start för den nya ekonomin

När den 45-årige statsministern Fredrik Reinfeldt inleder valrörelsen i augusti 2010 gör han det i ett annorlunda ekonomiskt-politiskt landskap än det som råder i dag. Viktigast är att alliansregeringen lyckats skapa större balans i samhällsekonomin. Det är inte längre bara exportindustrin, byggandet och privatkonsumtionen som drar.

Allt fler småföretag vågar expandera, sysselsättningen är högre och tjänstesektorn är den nya motorn i näringslivet. Troligen har också socialdemokratin en ny, ung ledning. Den markerar avstånd till LO, accepterar skattesänkningar och avregleringar och talar med samma tunga som Helle Thorning-Schmidt, den danska (s)-ledaren. Hon predikar sedan länge att socialdemokratin “måste medge att vår modell inte är den enda som fungerar”.

Scenariot 2010 kan tyckas orealistiskt. Socialdemokratin har ju styrt landet nästan hela efterkrigstiden och har fastställt den politiska huvudagendan. Eftersom alliansregeringen svurit på att skydda välfärdsstaten borde utrymmet vara litet för radikala reformer.

Det är det också. I konventionell mening. Någon gammaldags borgerlig politik, som kraftigt sänkta inkomstskatter, får vi inte se. Men det finns andra verktyg att använda, och några av dem kommer den nya regeringen att nyttja – både för att den vill och för att den måste.

Valet 2006 innebar att väljarna gav en tydlig signal till det politiska systemet. Folket vill ha en jobbrik tillväxt (till skillnad från en jobblös sådan) nästan oavsett vad vissa särintressen tycker. Väljarna premierade det parti – centern – som tydligt markerat kritik mot facket. De belönade också de partier som höll fast vid kärnkraftens centrala roll i energiförsörjningen, trots den allvarliga incidenten i Forsmark i början av valrörelsen.

Nu ska alliansen leverera. Det som väntar är reformer av entreprenörernas villkor och av den konkurrensfaktor som är den enda som ett land egentligen har i en globaliserad värld: utbildningssystemet. Det är faktiskt rätt sannolikt att regeringen når mycket högt ställda mål, och gör det mycket snabbt. Spelar Fredirk Reinfeldt sina kort någorlunda väl kan Sverige slå in på samma väg av jobbrik tillväxt och spirande företagsklimat som nationer som Storbritannien, Irland, Kanada och Danmark.

Ett skäl är konjunkturen. Den är stark redan i dag, 2006. Och den blir inte svagare av att hundratals miljarder lär strömma in i landet från Luxemburg, Jersey och andra skatteparadis i och med att förmögenhetsskatten tas bort. Eftersom konjunkturen blir så kraftfull åren 2007-2009 kan den nya regeringen få igenom strukturreformer som skulle vara obehagliga och impopulära om de genomfördes i dåliga tider.

En sådan strategi – alltså att tajma tuffa strukturreformer – har använts i många länder. Brittiska, amerikanska, irländska, kanadensiska och danska politiker gjorde så när de utnyttjade 1990-talets fallande räntor och starka världsekonomi till att minska bidragssystemen och stimulera företagandet.

Vi kommer att få se något liknande i Sverige. Och tur är det. Åren 2006-2007 kommer nämligen industrins glansdagar troligtvis att kulminera. 1993 utgjorde exporten knappt 30 procent av BNP och i år och nästa år passeras 50-procentsstrecket. Svensk industri är alltså i sitt livs form och ger jobb till 700 000 människor. Men den globala konkurrensen sätter stopp för ytterligare expansion. Stora Ensos pappersbruk utanför Borlänge kostade fem miljarder kronor och invigdes i april i år. Det är sannolikt också den sista stora nyinvesteringen i svensk basindustri – på grund av hårdare konkurrens och höga energipriser.

Även om elpriserna lär falla när höstregnen kommer och de driftstoppade reaktorerna tas i drift igen är eran av riktigt billig energi över för Sveriges del. Ett normalår importerar vi numera cirka 10-15 procent av den förbrukade elenergin. Bakgrunden är 20 år av fallerad energipolitik, och att förändra den situationen kan ta minst ett decennium. Dessutom ställer klimatfrågan höga och berättigade krav på energisystemet. Industrin kan inte hållas skadeslös för det skeendet.

När industrin stagnerar behöver något annat komma i stället. Nya företag måste växa upp, och de kan förstås inte kommenderas fram. Här har alliansregeringen goda möjligheter att lyckas. Mycket tyder på att Fredrik Reinfeldt kan axla rollen som ordförande i EU 2009 – när Sverige tar över det roterande ledarskapet i unionen – som företrädare för en av Europas framgångsrikaste ekonomier. Och det beror då inte alls bara på konjunkturens styrka just nu, utan också på att många strukturreformer får ett snabbt genomslag.

Svensk ekonomi har problem, med otillräcklig sysselsättning, stort socialt utanförskap och ett nyföretagande i europeisk bottenklass. Lägg därtill att skolan och gymnasiet inte förmår utbilda den typ av arbetskraft som trots allt efterfrågas. Här kommer alliansen att satsa på mer ordning och högre kvalitet. Det ger högre och uthållig tillväxt, men här infaller skördetiden först 2015-2020.

Ändå finns områden i svensk ekonomi där en ny regering kan få resultat i det korta perspektivet. För det första är entreprenörsandan inte på något sätt död. Det kunde vi se under it-boomen kring millennieskiftet. En del av alla de företag som startades då skulle kanske aldrig ha dragits i gång. Men det är inte poängen. Poängen är att ifall omvärldsförutsättningarna är de rätta – i form av gott om riskkapital och en positiv inställning till företagande – så kan även Sverige vara en slagkraftig entreprenörsnation. Med rätt sorts reformer kommer nyföretagandet att öka.

Det blir ingen repris på åren 1998-1999. Investeringarna hamnar inte i första hand i mobilt internet, utan snarare i tjänster av olika slag. Kanske kan Ericssons nya fokus på underhållning ge spelrum för en ny kategori företag.

Det vi vet är dock att tjänsteproduktion länge varit eftersatt i Sverige. Rimligen får sektorn också större tillväxtutrymme framöver i takt med att det blir enklare och lönsammare att anställa. Industrins roll förskjuts från att vara ensam exportmotor till något annat. En livskraftig tjänstesektor kan till exempel hämta högkvalificerad, internationellt erfaren arbetskraft från tillverkningssektorn. Det är centralt, eftersom tillväxt i allt högre grad skapas av entreprenörer som hittar nya sätt för sina företags distribution, service och finansiering. Det kallas marknadsinnovationer och är något annat än de produktinnovationer i industrin som brukar få störst uppmärksamhet.

Ingalill Holmberg, chef för centret för studier i avancerat ledarskap på Handelshögskolan i Stockholm, pekar på att många affärsidéer som skapades av 1990-talets it-företag i dag härbärgeras av storföretagen. Nu är det dags att vända den trenden.

Något som också talar för en tidig skjuts för kreativitet och innovationskraft i svensk ekonomi är den, i all tysthet, så expansiva finanssektorn. Stockholm är redan i dag det finansiella navet i norra Europa. Bankerna har teknik och kompetens i internationell världsklass och ett 20-tal internationella private equity-företag har kontor här.

En annan faktor är viljan att acceptera nya produkter. Enligt internationell statistik tar det i genomsnitt 4,3 år från det att en ny produkt introduceras i Sverige till dess att försäljningen når ett genombrott. I Holland tar det 5,4 år och i Tyskland 6,4 år.

eftersatta branscher är vård och utbildning. Här kan det hända mycket framöver och det är paradoxalt att Capio, Europas mest expansiva sjukvårdsföretag, ser ut att försvinna ur svensk ägo just nu. De kommande åren väntar en nytändning för företag inom vård och utbildning. Hittills har Sverige haft få vård- och utbildningsföretag och skälet till det är att marknaden till stor del är stängd.

Den nyligen avlidne managementforskaren Richard Normann har kallat fenomenet “det svenska fängelset”. Det han syftade på är att det inte finns någon efterfrågan på expansion och innovationskraft, eftersom landstingen och kommunerna driver nästan all sjukvård och utbildning. Här ändras ju spelreglerna markant under den kommande mandatperioden. Stopplagen som förbjuder akutsjukhus i privat regi tas bort. Hushållsnära tjänster blir en snabbt växande sektor.

Frågan är om alliansregeringen hinner ta hem vinsten innan den ställs mot en – eventuellt – nytänd socialdemokrati i valet 2010. Hinner jobben komma? Infinner sig “feel-good”-faktorn? Om så inte sker blir besvikelsen utbredd. Det kan bli maktskifte igen om fyra år.

Ett viktigt argument talar emellertid för att alliansen – om den gör sitt jobb på ett kompetent sätt – kan vinna också 2010. Reinfeldt vill ju inte stöpa om välfärdsstaten i grunden, utan effektivisera den så att Sverige klarar globaliseringen bättre. Och detta är en process som pågår runt om i världen, med väljarnas goda minne. Till och med Tyskland och Italien utmanar särintressen och tar tillväxtvänliga beslut. Länder som Storbritannien, Irland och Danmark har redan genomfört det mesta.

Att vässa välfärdsstaten och förbättra för entreprenörer är ett betydande åtagande. Men det är långt mindre krävande än de systemskiften som Margaret Thatcher och Ronald Reagan genomdrev på 1980-talet. För dessa politiska ledare tog det ett decennium innan deras insatser blev universellt uppskattade. Med den begränsade agenda Fredrik Reinfeldt har framför sig kan han få “credit” långt, långt tidigare.