Statens roll: Risk för fibersocialism

Statens eventuella roll i utbyggnaden av bredband har fått stort utrymme i debatten. Ska staten ta på sig att se till att hela Sverige har tillgång till dataöverföring med hög kapacitet? Kan staten ge en turbokick för hela samhället och den svenska IT-branschen genom att bygga ett statligt fibernät?

Brett särintresse

Till de främsta förespråkarna för en statlig inblandning hör Bredbandsbolaget och dess ordförande Jonas Birgersson. Men man ska komma ihåg att han i högsta grad representerar ett särintresse. Även flera politiska partier, framförallt socialdemokraterna, centern och vänsterpartiet, är med på noterna och har ställt sig positiva till en statlig bredbandsutbyggnad.

Det som lockar politikerna är tanken att staten kan bidra till att Sverige behåller eller förstärker sin starka ställning inom IT-området genom att bygga ut infrastrukturen.

I debatten hävdas ofta att det skulle vara ett stort samhällsekonomiskt intresse att alla har lika tillgång till höga överföringshastigheter till samma kostnad, att försprånget på IT-området hänger på detta. Men man ska komma ihåg att marknaden troligen kommer att se till att de allra flesta i vårt avlånga land trots allt kommer att erbjudas bredband till konkurrenskraftiga priser. Det är sannolikt en ganska liten minoritet som riskerar att hamna på undantag, knappast tillräckligt många för att det skulle påverka Sveriges ställning som IT-land.

Det gör det icke desto mindre till ett problem för invånare och företag i dessa områden. Det är dock i huvudsak ett regionalpolitiskt och kanske även ett demokratiskt problem.

Och det är inte bara glesbygden som riskerar att få en sämre infrastruktur. De flesta villaägare, som representerar drygt 60 procent av befolkningen, sitter i princip i samma båt. Det är knappast sannolikt att någon skulle finansiera en utbyggnad av fiber till varje enskilt hushåll. De kommer sannolikt att få hålla tillgodo med bredband via telefonledningarna eller radioaccess.

Men många tror ändå att en statlig inblandning kunde ge ett viktigt försprång åt Sverige. Många pekar på personaldatorboomen, där anställda på gynnsamma villkor kunde hyra en dator av sin arbetsgivare, som ett lyckat exempel på statlig inblandning.

Bredbandsverket?

IT-kommissionen, en statlig kommitté tillsatt av regeringen, har utrett frågan och har dessutom lagt fram ett radikalt förslag till regeringen. Förslaget går ut på att staten borde bilda ett bredbandsbolag. IT-kommissionens förslag har som utgångspunkt att stamnätet är ett naturligt monopol och förslaget innebär i princip ett förstatligande av hela den grundläggande infrastrukturen. På denna infrastruktur ska sedan alla operatörer få tillgång till kapacitet till kostnadsbaserat pris.

Det konstiga är att debatten kretsar kring en utbyggnad av stamnätet. Det är den delen av nätet där det faktiskt råder konkurrens. Telia, Utfors, Banverket och Svenska kraftnät bygger alla fibernät. Men i accessnätet har Telia i princip fortfarande monopol och i stadsnäten finns det exempel på att monopol dyker upp. Ett statligt stamnät skulle således skjuta på fel mål.

Flera nät

Staten sitter dessutom redan på flera nät genom att de fortfarande äger Telia och genom att Banverket och Svenska kraftnät bygger egna fibernät. Att då gå in och bygga ännu ett nät verkar bakvänt. Om nu ett statligt stamnät är optimalt så borde staten behålla Telias stamnät och så att säga använda befintlig infrastruktur.

Fibern räcker inte

En vanlig missuppfattning är att om bara ett finmaskigt stamnät byggs ut så kommer operatörerna att använda detta nät.

Det är inte alls säkert. Att lägga fibern är nämligen bara en del av kostnaden. Fibern ska byggas på med optisk nätverksutrustning (av operatören), vilket naturligt-vis kostar pengar. I många fall kommer marknaden inte kunna att motivera denna kostnad, vilket gör att fibern mycket väl kan förbli outnyttjad i många områden. Staten borde istället satsa på att gynna konkurrensen i de olika näten och bryta de konkurrenshinder som finns idag. Ett steg, som nu tycks vara på gång, är att öppna upp Telias accessnät för konkurrens. Ett annat vore att se över marknadsförutsättningarna i kommunernas stadsnät. I flera kommuner finns ett lokalt monopol. Stockholm är ett exempel, där det bara är Stokab som får bygga nät i kommunen. Denna typ av monopol hämmar konkurrensen och höjer priserna.

Men oavsett vad staten gör får det här inte dras i långbänk. Så länge det råder osäkerhet om marknadsförutsättningarna så hämmas utvecklingen. Investeringarna riskerar att läggas på is så länge statens roll är osäker. Staten borde således bestämma sig så att marknadens aktörer har klara spelregler.