Stimulerande åtgärder behövs här och nu

Konjunkturen viker, men penningpolitiken är redan så expansiv att mer av den varan snarare skapar ökad risk en samhällsekonomisk stimulans. I den miljön kan finanspolitiken komma att spela en större roll. Finansministern öppnade dock inte för det på Harpsund härom veckan. Hon såg globala risker och menade att ekonomin mattas av, men inte i någon större omfattning.

Min bedömning är att hon är för optimistisk. Risken är stor att tillväxten bromsar in mer än vad regeringen förväntar sig. Framför allt har regeringen en alltför ljus syn på arbetsmarknaden, vilket är ett av socialdemokraternas viktigaste fokusområden. Därför tror jag att finansministern kommer tillbaka med fler förslag.

Vad kan och bör regeringen då göra? Statsskulden är låg och underskottsmålet på 0,33 procent av BNP ska uppfyllas över en konjunkturcykel. Det innebär att det är klokt att ligga över målet i goda tider för att kunna ligga under i sämre tider. Och sämre tider blir det.

Än så länge är inte konjunkturläget så svagt att regeringen bör vidta åtgärder som stimulerar här och nu. Hellikopterpengar, i form av transfereringar till konsumtionsbenägna barnfamiljer och pensionärer bör vänta tills läget är värre, om det överhuvudtaget kommer att behövas.

Med starka offentliga finanser, vilket Sverige har, finns det alltid utrymme för kloka strukturinvesteringar. Utbildning på bred front, inte minst för att hjälpa svenska folket att ta till sig det tekniksprång som nu pågår, är klokt. Investeringar för ett mer långsiktigt hållbart samhälle likaså. En skatteöversyn har vi ekonomer länge önskat. Fokus bör vara på att skapa så lite snedvridningseffekter som möjligt. Inte minst då globaliseringen har gjort det lätt för företag, människor och kapital att röra sig fritt och flytta till de mest attraktiva regionerna. Det innebär att skattesystemet i möjligaste mån ska ge incitament till arbete samtidigt som skatter på till exempel fastigheter, som inte är lika lättrörliga och som kan ge en viss omfördelningseffekt är mindre skadliga.

Men allra klokast just nu är sannolikt att öka stödet till kommunerna. De står inför stora utmaningar, inte minst med tanke på den åldrande befolkningen. Den arbetsföra andelen av befolkningen minskar, vilket betyder att allt färre ska försörja allt fler. Samtidigt som kostnaderna för kommunerna ökar då andelen unga och inte minst äldre ökar. Flera kommuner har dessutom stora behov av infrastrukturinvesteringar, som länge varit eftersatta. Dessutom tar kommunerna nu över kostnaderna för den stora flyktingström som kom 2015. Det är något de själva inte fattat beslut om, men som påverkar deras ekonomi påtagligt. Jag träffar många kommuner som försöker trolla med knäna. Det finns besparingar att göra, men det kommer inte räcka.

Om och när man ökar bidragen till kommunerna bör de vara generella, det vill säga inte öronmärkta för någon speciell verksamhet. Kommunerna ges då möjlighet att själva prioritera. Besluten bör självklart vara välgrundade och realistiska. Utspel som till exempel statsministern gjorde härom veckan om en kommunalskatteutjämning redan till årsskiftet skapar bara irritation, bland annat för att tidsperspektivet är på tok för kort. Det gäller dessutom att undvika en vi mot dom känsla genom att skapa vinnare och förlorare. Även där misslyckades Löfven med sitt utjämningsförslag. Gör om och gör rätt, men, framförallt öka stödet till kommunerna. Staten har råd och alternativet, att kommunerna kraftigt höjer skatterna i en lågkonjunktur, är värre.

rekordlågt för högt

Tongivande centralbanker har inte uppnått vad de önskat och gör mer av samma. I den miljön är dagens rekordlåga räntor för höga och ska ned.