SVENSKA IT-PRODUKTER: Duktiga svenskars dilemma

I mitten av 1980-talet fanns det en svensk datortillverkare somhette Dataindustrier AB, Diab. Diab utvecklade och tillverkadedet som på den tiden kallades minidatorer, men som vi idagskulle kalla servers. Operativsystemet var Unix (som fortfarandedominerar området). Kvalitet och prestanda var mycket goda. Diabhade ett hundratal anställda och växte snabbt.

Unix var då relativt okänt bland dem som arbetade medadministrativa system. De använde istället IBM stordatorer ellerVAX/VMS från Digital.

Men det fanns en växande skara av Unix-leverantörer som satsadeallt de kunde och som växte så det knakade; Sun Microsystems ochSilicon Graphics är ett par namn. Idag omsätter de vardera fleramiljarder dollar per år. De har tiotusentals anställda. Diab,däremot, lades i praktiken ned i början av 1990-talet när ägarenTelia sålde företaget till Bull, som lade ned produkterna ochstyrde över kunderna till sina egna Unix-maskiner. Exempletvisar att inom IT-branschen räcker det inte med att ha högkompetens och bra produkter på en snabbväxande marknad. Detgäller också att ägaren och ledningen förstår marknaden och dessutveckling, att de har en plan för hur marknaden skall erövrasoch pengar för att nå målen. För ägaren Telia var Diab en mycketliten och perifer verksamhet, som man inte ödslade mer resurserpå än nödvändigt.

Om Telia hade satt av rätt ledningskompetens och skaffat framkapital för en internationell lansering av produkterna kundeDiab idag mycket väl ha omsatt miljardbelopp och haft tusentalsanställda bara i Sverige. Man kan knappast klandra Telia fördess agerande, som ju var rationellt sett ur huvudverksamhetensperspektiv.

Däremot var det naturligtvis synd för Sverige och svenskarbetsmarknad. Diab kunde ha varit en del av en vital svensk IT–industri och enbart Diab kunde ha sysselsatt flera procent avdagens arbetslösa svenskar.

Sverige har egentligen inte råd att tappa bort så goda cigarrer.Men det finns fler exempel. Låt oss ta ett som fortfarande haren god chans att få ett lyckligt slut: 1978 lanseradeUppsalaföretaget Mimer världens första kommersiellarelationsdatabas (som de program som håller reda på storamängder data åt ett företag kallas), just före numeravärldsledande Oracle. Så sent som i slutet av 1980-talet varMimer fortfarande en av världens mest sålda relationsdatabaser.Men samtidigt som de som skulle komma att bli stora spelare påmarknaden lade in en högre växel i marknadsföringen drabbadesMimer av en rad ägarproblem. Mimer vandrade under ett par årstid mellan en rad ägare som inte förstod företagets potentialoch som i flera fall fick Mimer på köpet när de köpte en störrekoncern där Mimer ingick som ett litet dotterbolag. Till sluthamnade ett sargat Mimer inom den norska Sysdeco-koncernen, därdet finns kvar än idag.

Men nu börjar det intressanta: Mimer lyckades under allaförändringar behålla sin kärntrupp, som än idag utvecklar nyaversioner. Och den gör det så bra att Mimers senaste versionfaktiskt är i världsklass och är den enda relationsdatabas somföljer alla viktiga standarder på området.

Mimer borde alltså vara en stor och snabbväxande spelare, ellerhur?

Dessvärre inte. Verksamheten går visserligen med vinst, menomsättningen når inte ens tresiffriga miljontal i kronor, medanvärldsmarknaden för relationsdatabaser omsätter mellan tre ochfem miljarder dollar. Mimers marknadsandel räknas alltså ipromille, trots att det bara finns ett tiotal produkter påmarknaden.

En orsak till Mimers problem är givetvis att företaget halkadeefter i början av 1990-talet, i samband med ägarproblemen. Förstnu är Mimer ikapp tekniskt sett.

Andra, och viktigare, orsaker är avsaknaden av en konkret planför aggressiv internationell satsning och tillväxt – och desvenska riskkapitalisternas brist på kunskap om IT-produkter. Enkunnig person som dammsuger svensk programvarumarknad bordeknappast kunna undgå att träffa på Mimer.

Kanske tycker investerarna att internet och Java ärintressantare. Men då skall man komma ihåg att detta fortfarandeär en osäker marknad, där ett fåtal stora programleverantörersannolikt kommer att stå som vinnare. Mimer verkar å andra sidanpå en etablerad och stabil marknad som är tillräckligt stor föratt betala en ordentlig satsning och vars spelregler är relativtförutsägbara.

En annan sak som svenska programvaruföretag och riskkapitalisterofta missar är det faktum att ett företag som vill lansera englobal standardprogramvara måste slå igenom i USA på ett tidigtstadium för att lyckas i exempelvis resten av Europa. Dettaberor på att nästan alla standardprogram kommer ifrån USA ochatt alla nya trender startar där. Japan, EU och andra ärhopplöst efter.

Det finns gott om exempel på programvaruföretag som har lyckatsgenom att satsa på USA mycket tidigt; Business Objects är tillexempel en fransk programvara som genom att ges ett engelsktnamn och lanseras i USA som en amerikansk produkt har tagit enledande position inom segmentet rapportgeneratorer. I Sverigehar vi Idé-data och programmet Graph-in-the-box. GrundarnaPierre Lingheim och Martin Rudolfsson satsade sina sista slantarpå att slå igenom i USA. De startade ett amerikanskt bolag, NewEngland Software, som gav produkten en amerikansk profil – ochlyckades med minimala resurser och skickligt agerande att slåigenom i USA. Det blev starten på en rad framgångsrika år förGraph-in-the-box.

Slutligen har USA:s många nystartade IT-företag fått mycketindirekt statligt stöd. Sun kunde sälja sina första produktertill Stanford University (SUN står för Stanford UniversityNetwork), amerikanska försvaret hade intressen i utvecklingen avrelationsdatabaser (Oracle var ursprungligen namnet på ettdatabasprojekt som drevs av Pentagon), och så vidare. Mångaamerikanska entreprenörer, med en osäker framtid, får ifrån ettuniversitet eller ett statligt projekt inom exempelvis försvaretde initiala beställningar som tryggar utvecklingen av derasförsta produktfamilj.

I Sverige är politikernas kunskap om IT mycket låg. De statligainsatserna går i första hand ut på att lära arbetslösa och ungaatt använda amerikanska produkter. Försvaret har mycket storasvårigheter att över huvud taget utveckla och driftsätta sinaadministrativa system och har knappast den kompetens och depengar som skulle kunna få IT-hjul att snurra.

Mimers exempel visar också att storleken inte har så storbetydelse. Mimer har idag knappt 30 anställda, varav knappthälften utvecklar produkten. De stora drakarna har tio- ellerhundradubbelt fler utvecklare, men deras produkter är barabitvis bättre än Mimer. Det finns många fler exempel som visaratt kvaliteten på kärnutvecklarna betyder mångdubbelt mer änkvantiteten. Unix, MS-DOS, Kalkylark, Basic, Cobol och Fortranär bara några exempel på programvaror som ursprungligenutvecklats av en eller ett par personer.

CHECKLISTAFör att en IT-produkt skall lyckas måste många förutsättningarvara uppfyllda:

1. Marknaden måste finnas och vara tillräckligt stor för attbära en internationell lansering.

2. Ledningen måste ha en plan för företagets utveckling. Ibörjan har man en liten grupp som utvecklar kärnprodukten, mennär den skall lanseras måste man på kort tid kunna få alla delarav företaget att växa i rasande fart.

3. Kärnprodukten måste vara tillräckligt bra.

4. Säkra i god tid tillgången på riskkapital.

5. Det måste finnas beställningar på produkten redan innan denär klar. Det är dels ett kvitto på att produkten verkligenbehövs, dels ger det ett tidigt finansiellt bidrag.

6. Politiker och offentliga organisationer som ger tidigabeställningar har hjälpt många produkter att slå igenom.

7. För att bli stor internationellt måste man på ett tidigtstadium slå igenom i USA.