Svenska oljebolag ger stöd åt ryska regimen

Västra Sibirien är platt och ödsligt. Mycket ödsligt. Vädret är bedövande kallt på vintern, kvävande varmt på sommaren. Från helikopterfönstret är träskmarken nästan abstrakt i sin monotoni. Men då och då skiner det till, facklor som bränner överskottsgas. För här finns Rysslands lycka, de generösa olje- och gasfälten som räddat federationen ur fattigdom och stukad självkänsla.

På söndag väljer ryska folket en ny president. Om inget sensationellt inträffar iscensätts en välsmord succession där president Vladimir Putin byter titel till premiärminister. Han ersätts av handplockade och lojale Dmitri Medvedev, betraktad som en hyfsat liberal och pragmatisk politiker. Medvedev är också ordförande för statskontrollerade gasbjässen Gazprom, Kremls viktigaste energipolitiska verktyg tillsammans med distributionsmonopolisten Transneft och oljebolaget Rosneft.

I väst är vi mycket förtjusta i att beskriva den ryska oljeindustrin utifrån ett storpolitiskt perspektiv. Olja, oligarker, maktkamper i Kreml och utrikespolitik vävs ihop. Ibland ett klokt angreppssätt. Som i fallet Yukos. Den nu i Sibirien fängslade oligarken Michail Chodorkovskijs politiska ambitioner är sannolikt en av förklaringarna till hans nuvarande bostadsort. Och kanske i fallet med det gigantiska Sakhalin II-projektet. Ett Shell-lett konsortium som mer eller mindre frivilligt fick släppa majoriteten till Gazprom, efter anklagelser om miljöbrott.

Men det finns också en helt annan verklighet. En verklighet där det går alldeles utmärkt att göra affärer i den ryska energisektorn. Stockholmsnoterade oljebolaget West Siberians vd och storägare Maxim Barski tycker att vi i medierna borde fokusera mer på business. Den ryska oljeindustrin är inte politiserad och valet har föga betydelse för hans bolag, hävdar han.

– Ryssland är inte bara Putin och politik, det är en liberal ekonomi. Vi behöver inte ta i de här frågorna, de märks inte. Ryssland fungerar inte på det sättet, säger Maxim Barski via mobiltelefon.

Han får i stort medhåll från Per Brilioth, vd för Lundinbolagen Vostok Gas (Gazproms fjärde största ägare) och investmentbolaget Vostok Nafta. Yukos är undantaget som bekräftar regeln, hävdar han. Annars fungerar den ryska oljeindustrin rationellt och har orättvist dåligt rykte. Det som hände Shell på Sakhalinhalvön, skulle ha skett i vilket annat land som helst.

– De goda tiderna för den oljeindustrin beror på två saker. Självklart det höga oljepriset, men också den stabilitet som Vladimir Putin skapat i Ryssland, säger Per Brilioth.

Som vice borgmästare i S:t Petersburg lade Vladimir Putin 1997 fram en avhandling, som gjorde honom till ekonomie doktor.

Texten försvann från offentligheten när Putin blev premiärminister året efter. Den är aldrig publicerad i väst, har aldrig översatts, ytterst få äger ett fullständigt exemplar. Tills nu.

Mannheimer Swartling-advokaten och Uppsalaprofessorn Kaj Hobér kom över en kopia (hur vill han inte berätta). Nu i dagarna publiceras avhandlingen i den vetenskapliga antologin “the Uppsala Yearbook of East European Law”.

Ämnet för Vladimir Putins text är kittlande med tanke på hur Ryssland utvecklats under presidenttiden: strategisk planering av råvarumarknaden. Staten behöver inte äga hela olje- och gassektorn, men ska ha kontroll över den, även om privata intressen är välkomna att investera, är Putins budskap.

Kaj Hobér hävdar att Putins syn på statens roll delas av de flesta politikerna i Ryssland. Definitivt av efterträdaren Dmitri Medvedev. Går det åt något håll, så är det snarare mot en skärpning. Flera nya lagförslag i Duman vill begränsa det utländska ägandet ytterligare.

Men det betyder inte att exempelvis norska Statoil Hydros jättelika Shtokman-projekt är i farozonen. Där följs Vladimir Putins modell till punkt och pricka. Ryska staten behåller kontrollen via statskontrollerade Gazprom, som äger en majoritet i Shtokman. Utlänningarna står för kunskap och kapital, vilket behövs.

Vladimir Putin har skriftligen gett sitt tillstånd till publiceringen av avhandlingen. Aningen uppseendeväckande med tanke på att Kaj Hobér är en av advokaterna som försvarar den fängslade Yukos-oligarken Michail Chodorkovskij.

– Jag har hjälpt till vid brottmålsprocesserna i Moskva, men har inte stått i domstolen. Vi har ett team där jag ingår, och jag företräder också aktieägare i Yukos som motsätter sig statens expropriation av bolaget, säger Kaj Hobér.

Men Yukos öde gör honom inte till en allmän pessimist. Kaj Hobér tror de mindre och medelstora aktörerna även i fortsättningen kan göra affärer i Ryssland, utan att oroa sig.

– Det kan låta motsägelsefullt, man jag tror att båda bilderna är riktiga. De svenska oljeföretagen är trots allt “small time players” i Ryssland och märker inte av den ryska energipolitiken. Sannolikt kommer de inte heller att märka av den ryska energipolitiken om de förblir små, säger han.LUNDIN STÖRST Svensknoterade oljebolag med intressen i Ryssland. Börsvärde, mdr kr Lundin Petroleum 20,6 West Siberian Resources 5,7 Vostok Nafta 5,2 Vostok Gas 19,4 Malka Oil 1,1 Källa: Affärsvärlden PRODUCERAR MEST Miljoner fat per dag, 2006 1. Saudiarabien 10,7 2. Ryssland 9,7 3. USA 8,4 4. Iran 4,1 5. Kina 3,8 Källa: IEA