Svenskarna i finansens Mecka

Det är en augustikväll 2006 och ett antal välklädda personer samlas på den spektakulära terrassen i rött tegel vid London Golf Club, i Kent några mil sydöst om centrum. De sippar champagne, skrattar och delar ut ryggdunkar åt en figur i guldkavaj. På ytan skulle de kunna vara vilka välbärgade britter som helst. Men den som tar sig närmare hör att gruppen talar svenska.

Gänget där på terrassen är några av Sveriges mest framgångsrika personer. Ändå är de okända för de allra flesta. Skålandet är avslutningen på Scandinavian Golf Tournament, den årliga golfturnering som hålls mellan svenskar som jobbar i Londons finansbransch, eller “City” som stadsdelen kallas. Mannen i guldkavajen och den som vann tävlingen heter Jonas Baureus, civilekonom från Göteborgs universitet 1992, i dag hög chef (“director”) på den internationella investmentbanken UBS.

Jonas Baureus är en av åtskilliga svenskar som jobbar på de enorma bankerna och fondbolagen i staden, som är både världens och Sveriges egentliga finanshuvudstad. Affärsvärlden har granskat de större utländska investmentbankerna, fonderna och riskkapitalbolagen i London och presenterar i pappersutgåvan av Affärsvärlden en lista på 210 svenskar som just nu jobbar i City. Det handlar om svenskar som ofta är stora aktörer på Stockholmsbörsen och i svenska storaffärer, men som till skillnad från sina branschkollegor runt Stureplan i Stockholm är avsevärt mindre synliga.

Det var i början på 1990-talet som bankerna började få upp ögonen för nyutexaminerade svenska ekonomer. Därefter har utvecklingen exploderat. Handelshögskolan i Stockholms Career Center uppger att hela tjugofem procent av fjolårets avgångsstudenter valde ett jobb utomlands direkt efter sin examen, varav praktiskt taget alla åkte till London för att börja arbeta på någon av de stora investmentbankerna.

Denna exodus är ett resultat av att internationella storbanker som Goldman Sachs, Morgan Stanley och Credit Suisse sedan många år tillbaka målmedvetet rekryterar från framför allt Handels, och på senare år även Lunds universitet. Ryktet om toppstudenternas framgångar i London, i kombination med de senaste årens heta konjunktur, har gjort att siffran nu, enligt rekryterare, stigit till över tusen aktiva svenskar i City.

Och det är en lönsam verksamhet. Bara i fjol delade finansfolket på nära 125 miljarder kronor, varav drygt 4 000 personer fick mer än 14 miljoner kronor var att sätta sprätt på hos fastighetsmäklare, juvelerare och sportbilshandlare.

Juniorerna börjar med “finanslumpen”
I finanskvarteren möter St. Pauls Cathedral som den första visuella orienteringspunkten. Ett glimmande sakralt mästerverk av Christopher Wren som ödets nyck har placerat skuldra mot skuldra med mammons högborg, London Stock Exchange. I dess omkrets ringlar hetsiga, litet trånga gator som de senaste åren sjudit av stora uppköpsaffärer – så kallade M&A (Mergers & Acquisitions), täta börsintroduktioner och höga bonusförväntningar.

Runt börsbyggnaden har flera investmentbanker flockats som alla utstrålar vördnadsbjudande professionalism: från receptionister med perfekt minne till intrikata utvärderingsprocesser som fördelar de hett eftertraktade bonusarna. Merrill Lynch är en av dessa välsmorda finansmotorer som håller ett vakande öga på London Stock Exchange tvärs över gatan. Den amerikanska jätten har valt en lågmäld men imponerande stor kontorsbyggnad vars entré är något skymd av en rosenträdgård och ett ansenligt antal vakter.

Hos Merrill bjuder Fredrik Creutz på en snabb rundtur. 35 år gamle Creutz kom till London i mitten av 1990-talet och har efter många år inom M&A nu etablerat sig som gruppchef med ansvar för strukturering av och rådgivning kring skuldprodukter som till exempel konvertibler, hybrid- och förlagslån åt tyska och österrikiska banker och försäkringsbolag. Creutz ser avspänt självsäker ut när han hämtar upp Affärsvärldens reporter från en bekväm lounge för besökare och slussar oss förbi vakter och spärrar i den stora glasentrén.

– Här är vårt eget Starbucks, säger han när vi åkt upp för en hög rulltrappa och nickar åt ett gäng kollegor som just dricker lunchlattar i caféet.

Strax bakom dem ligger ingången till Merrill Lynchs hjärta, aktiehandelsgolvet, och väl där slår Creutz ut med handen över elektronikhavet och pekar på en svensk flagga i utkanten av rummet.

– Kolla där är en av dem, säger han och pekar på en ung svenska som hukar sig under fanan, böjd över en sallad i plastlåda, alltmedan hennes blick oavvänt läser finansinformationen som flimrar förbi.

Det ser inte så bekvämt ut och det kan vara en god symbol för hur de första åren gestaltar sig när man kommer till London. 90 till 100 timmar i en genomsnittlig arbetsvecka, ständig Blackberry-beredskap och delat boende med andra juniora bankers, allt för en relativt sett modest lön. Det föga glamourösa livet har gett upphov till begreppet “finanslumpen”.
– Man kommer hit för att vinna en erfarenhetsfördel. Det handlar inte precis om att bygga upp sin privatekonomi de första åren, säger Fredrik Creutz.

Nej, det krävs en del om man ska kunna lägga på hög i Europas dyraste stad, med en genomsnittlig hyra på ca 30 000 kronor i månaden för 50 dragiga kvadratmeter, och skolavgifter på hundratusentals kronor om året för den som har familj. Nyinryckta juniorer tröstar sig därför gärna med historier om dem som redan cashat hem.

Några dagar senare träffar Affärsvärlden flera svenskar från investmentbanker på ett cocktailparty i Kensington, i västra London.

– Han blev erbjuden åtta dollar efter bara ett par år i branschen, berättar en ung kille.

Det betyder att någon rekryterats från en tillvaro som obetydlig analytiker till en position som Vice President med åtta hundra tusen dollar i lön. (Vice President är en vanligt position efter fem-sex års arbete. Londonsvenskar vägrar envetet att översätta sina titlar till svenska, se faktaruta på sidan 29!).

Varje vilt rykte om skyhöga löner slukas glupskt av den yngre gruppen gäster på cocktailpartyt. Omänskligt långa arbetspass och sociala uppoffringar kräver ett rättfärdigande. En högt uppsatt person med många år i London bakom sig bekräftar att karriären har sitt pris:

– Den som inte gjort all-nighters och sovit under skrivbordet räknas inte som en riktig banker, säger han och beklagar i samma andetag att arbetskulturen är sådan att det anses tufft bland juniorer att slita ut sig med i många fall onödiga arbetstimmar.

Ändå låter han litet nostalgisk när han berättar om egna och andras bedrifter under de första åren.

– Ofta drog vi ut på någon schysst restaurang fredag kväll, drack inte en droppe och gick tillbaka till kontoret igen runt midnatt. Sen träffade man polarna ute igen på lördag kväll och kollapsade på nattklubben efter två glas vin, berättar den högt uppsatte.

– Jag fick lämna pappas 60-årsfest för att avsluta en deal, berättar en M&A-are.

Sara Hedberg, värdinna för kvällens party, håller med om att devisen “jobba hårt, festa hårt” gällde under hennes egna första år hos Lehman Brothers. Numera är hon senior vice president på FRM, en fond som förvaltar portföljer med hedgefondprodukter, och tycker att hon har mer kontroll över sin egen tid.

– Det är kul att kunna vara en pålitlig vän igen som inte alltid måste ställa in möten i sista minuten, säger hon.

Vid sidan av säljjobbet på FRM driver Hedberg Handelshögskolans Alumninätverk i London. Hon tycker att det svenska nätverket är viktigt att hålla levande.

– Till en början kanske man mest söker folk att dela war stories och umgås med, men sen kan det bli avgörande för karriären, säger hon.

Både Sara Hedberg och Fredrik Creutz tillhör dem som är tryggt förankrade i det svenska nätverket efter över ett decennium i London. De kom till staden med den första breda vågen av svenskar under mitten av 1990-talet då Europas byråkratiska murar just rivits och en internationell marknad öppnades för karriärlystna. Samtidigt boomade finansmarknaderna och gjorde att organisationerna i City snabbt mognade bortom 1980-talets vilda västern-präglade miljö, befolkad av yuppies och finansvalpar utan trading limits och tillsynsmyndigheter.

Anders Alfredson, råvaruexpert som i september börjar som vice president på Merrill Lynch, håller med om att det är lugnare i dag.

– Ja, kanske är det mer standardiserat nu, men det råder fortfarande en rätt brutal hire and fire-kultur, säger Anders Alfredson.

Jämfört med många andra City-svenskar är han gammal i gamet och minns tydligt vad som hände efter 1990-talsboomen.

– På alumniglöggen 2002, mitt under dotcom-crashen, hade många åkt hem och de som var kvar pratade mest om när de själva skulle komma på tur att bli avskedade, berättar Anders Alfredson.

Som FN – fast lönsammare
Varför stannar man då i ett stressigt, regnigt London, utan anställningstrygghet och med lägre livskvalitet än i Sverige vad gäller boende, familj och fritid? Ja, de flesta gör det faktiskt inte, de åker hem efter ett par år när de fått sitt erfarenhetsförsprång dokumenterat i meritförteckningen. Och vissa ger upp redan efter några månader.

– Jag klarade inte av hierarkitänkandet och flockmentaliteten i England och att svenskarna bara umgicks med varandra, som om de fortfarande var kvar på Östermalm i Stockholm, säger en före detta bankir som åkte hem efter nio månader för att starta eget i stället.

Trots sådana invändningar väljer en stor grupp svenskar att stanna för att uppnå en senior position i City. De som bor kvar längre än fem år tycks passera en magisk gräns efter vilken det blir svårare att slita sig från stan, och efter ungefär lika många år börjar också utsikten att tjäna stora pengar att bli en realitet.

– Folk blir för rika för att flytta hem, säger en kvinna som jobbar inom private equity.

– Däremot finns det nog inga “politiska flyktingar” längre, nu när skattereglerna hemma ändrats, tillägger hon och syftar på den grupp svenskar som av ideologiska skäl höll sig ute ur Sverige under 1970- och 1980-talen.

På en marknad där årslönen inklusive bonus för en vice president ofta ligger över 4 miljoner kronor har man onekligen större förutsättningar att bli ekonomiskt oberoende i tidig ålder än hemma i Stockholm. Och klättrar man ännu högre på karriärstegen, eller framgångsrikt ger sig in i private equity-leken, handlar det ofta om förmögenheter av amerikanska mått.

Pengarna verkar samtidigt bara vara en del av tjusningen med London. Staden tycks ha en subtil men svåremotståndlig dragningskraft som blir riktigt stark först när man bott där ett antal år. Den unika kosmopolitiska blandningen av människor återkommer i samtalen med alla Londonsvenskar som en av stadens mest fascinerande lockelser, både privat och i arbetslivet.

– Som att arbeta på FN – vi har över 120 språk inom banken, säger en svensk på Morgan Stanley.

Fredrik Creutz berättar att han hos Merrill Lynch har en iransk chef, sitter mitt emellan en egyptier och en israel, samt har allt ifrån islänningar till sydamerikaner inom räckhåll.

– Fördomsfria attityder och mängder av ansvar att fördela gör London oerhört spännande, säger Fredrik Creutz och ursäktar sig med att han tyvärr måste tillbaka till sitt team eftersom de strax ska kungöra en transaktion på ett par miljarder dollar.

Från bomullsbörsen till docklands
Vi lämnar Merrill Lynch i City och beger oss till det nybyggda kontorsområdet Canary Wharf i Docklands, där vi hittar de banker som inte vill trängas runt St.Pauls. Här behöver de enorma glasskraporna inte konkurrera med estetiska ideal från forna århundraden, utan är direkt designade för att passa finansfolkets behov. Jättar som Citi, HSBC och Bank of America hjälps här av breda tunnelbaneuppgångar, snabbmatsrestauranger och ett spatiöst köpcenter.

Även Credit Suisse har valt Canary Wharf. Här arbetar Sixten Eriksson som rådgivare inom bankens kapitalförvaltningsenhet. Han tillhör inte “Handelsmaffian” utan pluggade finansiell ekonomi i Lund. Han berättar att när han sökte jobb på 1990-talet anställdes mest folk från Handels i Stockholm, vilken var välbekant bland utländska rekryterare. I stället för att försöka komma in igenom nålsögat till City valde därför Eriksson att starta karriären på New Yorks Cotton Exchange.

Först så småningom flyttade han över till Credit Suisse i London – en omväg som hade varit onödig i dag när ekonomer från Lund och industriella ekonomer från bland annat Chalmers och KTH står mycket högt i kurs i City, uppskattade för sina vältränade analytiska muskler.

– Men väl inne på en bank i City är det egentligen inte teknisk kompetens som är avgörande för karriären, säger Sixten Eriksson.

I stället anser han att personliga egenskaper är utslagsgivande i längden.

– Ett starkt och brett nätverk är viktigt för att lyckas, säger han och poängterar att det är orsaken till att de flesta utlänningar i London arbetar mot sin respektive hemmamarknad.

I det nordiska teamet kan svenskar och andra nordbor använda sitt kulturella försprång och sitt nätverk bäst, och flera källor uppskattar att av svenskarna på Londons investmentbanker arbetar upp emot 80 procent på nordiska team eller med nordiska produkter.

Vikten av social kompetens får bekräftas av Ulrika Werdelin som tills hon nyligen sade upp sig för att bli hemmafru, var en av få kvinnliga Managing Directors på Goldman Sachs – och över huvud taget en av få kvinnor på en sådan hög position i City. Hennes främsta prestation på banken var att bygga upp företagets private equity-avdelning.

– Där handlade det om att kunna hantera människor, att hitta mentorer och att sälja sig själv på ett sätt som kanske inte ligger för genomsnittssvensken, säger hon.

Ulrika Werdelin var under sina år på Goldman Sachs (Golden Sacks på Cityjargon) själv mentor för en större grupp kvinnor ur nästa generation. Delvis är det kulturella skillnader mellan Sverige och England som lett till att hon trots den lysande karriären och blott 38 år väljer att ta en paus för att prioritera familjen.

– Företaget gjorde förvisso allt för att få det att fungera. Ändå kunde jag bara vara en halvbra mamma och en dålig fru.

För trots tillgång till en armada av barnflickor, städerskor och hushållerskor – en normalitet för Citykarriärister – är trycket stort på kvinnorna.

– Samhället är uppbyggt kring antagandet att en person är hemma på heltid. Till exempel förväntar sig barnens skolor ett oerhört tidskrävande engagemang, berättar Ulrika Werdelin

Hon understryker att hon vill börja arbeta igen när barnen blivit äldre, men då i anglosaxisk anda gärna hos någon välgörenhetsorganisation.

Så varför inte Sverige i stället, med dagis och allt? Ulrika Werdelin är gift med en icke-svensk, vilket har bidragit till beslutet att bli kvar.

– I början längtade jag hem, men sedan fastnar man socialt.

Med 110 miljarder under manschetten
Inom räckhåll ligger också en möjlig karriär utanför investmentbankerna. Precis som i Sverige har hedgefonder och riskkapitalbolag de senaste åren varit det hetaste i London.

– De flesta börjar i investment banking och byter efter några år, men de som kniper en plats direkt hos Blackstone eller KKR är de riktiga hot shotsen, säger en svensk associate på Goldman Sachs.

Större affärer, mer pengar och – faktiskt – bättre livsstil lockar. Dessutom finns det gott om lysande svenska stjärnor som visar hur bra det kan gå: Handelskillen Lars Bane har säkrat en plats i finansvärldens absoluta toppliga med sitt partnerskap i hedgeförvaltaren Noonday. Tidigare på Nordic Partner och Enskilda, förvaltar han nu från Noondays kontor i London en av världens största fonder, Farallon, med 110 miljarder kronor att investera.

Ett annat svenskt toppnamn i Londons hedgevärld är Erland Karlsson, medgrundare till storfonden Eton Park, med närmare 40 miljarder kronor att förfoga över. Eton Park var till exempel en av de hedgefonder som enligt Financial Times köpte in sig i OMX under sommaren och som hittills har tjänat stora pengar efter det höjda budet från Dubaibörsen. Erland Karlsson jobbade tidigare också på Goldman Sachs.

En annan framgångsman är Fredrik Juntti vars ett år gamla hedgefond Montrica redan har samlat tolv miljarder kronor under sina vingar. Fonden, som Juntti startade tillsammans med ett par bankirer från Goldman Sachs, belönades i våras med en nominering till “årets nykomling” av amerikanska magasinet Institutional Investors. Montrica har bland annat synts som investerare i norska Stavanger Aftonblad, som är under uppköp från mediekoncernen Schibsted. Fredrik Juntti har tidigare jobbat på den amerikanska megafonden Citadel och innan det på investmentbolaget Custos ihop med en annan hedgefondkändis, Christer Gardell.

Fredrik Plyhr är ytterligare en som nyligen hoppat av investmentbankernas förprogrammerade karriärbana. Efter tolv år på Morgan Stanley grundade han för en tid sedan tillsammans med två andra Morgan Stanley-avhoppare Heptagon Capital, en oberoende kapitalförvaltningsfirma som nu består av 14 personer inrymda i ett ljust kontor i den centrala stadsdelen Mayfair, på en tvärgata bakom exklusiva Bond Street.

– Investmentbanking är en fantastisk skola. Men det oberoende och den flexibilitet vi har nu ger en fantastisk tillfredsställelse, säger Fredrik Plyhr.

Heptagon förvaltar sammanlagt en miljard dollar åt institutionella investerare och “ultra high net worth individuals”. Det sistnämnda betecknar personer som har mer än fem miljoner euro att placera – och Plyhr låter förstå att bland kunderna finns även flertalet välbärgade svenska familjer. På frågan om London är speciellt utmanande för egenföretagare svarar han att staden som sådan är mer företagarvänlig, men att det givetvis är trångt på marknaden och fullt av duktiga människor som vill lyckas.

– Man måste hitta sin nisch och göra ett bra jobb. Vi har skapat en plattform där vi genom att vara små och dynamiska kan identifiera duktiga förvaltare som har bra produkter men inte marknadsför sig själva aktivt, säger han.

Byt jobb – dubbla lönen
När marknaden är het, som den har varit de senaste åren, kan finansfolket sporras till täta jobbyten med hjälp av rejäla lönelyft där även juniora personer kan räkna med en stegring av lönen på minst 30 procent hos en ny arbetsgivare.

– Efter två år på samma firma kändes det dags att byta, så när jag blev erbjuden dubbel lön hos en annan bank tvekade jag inte, säger en fondförvaltare på mycket gott humör över sin mobil från en golfbana i Skottland.

Inte bara en 100-procentig lönehöjning är ett tecken på en överhettad marknad. Tidpunkten för bytet var en ytterligare signal. Normalt sett sker övergångarna i början av året, direkt efter bonusutbetalningarna, men under konjunkturtoppen har byten varit vanliga även under resten av året. Det innebär att den nya arbetsgivaren utöver lönen är beredd att kompensera för redan inarbetad bonus och eventuella aktieinnehav som kan gå förlorade när man säger upp sig.

Det är oftast rekryteringsfirmor som står för ytterligheterna när det gäller rekrytering, men bankerna själva drar sig inte när bristen på personal blir akut.

– Jag vet inte hur ofta jag tog Concorden fram och tillbaka till New York över dagen för att intervjua någon liten svensk nyutexaminerad från en amerikanskt business school, säger en senior svensk banker.

– Och kommer krisen nu så blir de avskedade allihop, tillägger han med ett snett leende.

Men kanske inte riktigt så snabbt ändå. Som grupp är svenskarna nämligen särskilt uppskattade på bankerna, tror Henrik Gustafsson, chef för isländska Kaupthings interna M&A-avdelning.

– På lutheranskt vis är vi kända för att bita ihop och arbeta hårt. Dessutom är det en fördel att inte ha någon historisk fienderskap i bagaget att ta hänsyn till i internationella kontakter, säger han.

Hans Lager konfronteras dagligen med Londons hetsiga arbetsmarknad. Han är grundare av och vd för rekryteringsfirman Lager & Partners i Stockholm, som är specialiserad på finansbranschen. Firman arbetar systematiskt med att träffa Londonsvenskar för att diskutera karriär och framtida positioner i Sverige.

Hans Lager var tidigare vd på UBS i Norden och känner finansbranschen mycket väl. Enligt honom är det framför allt specifik expertis, internationell erfarenhet och vanan att jobba hårt som lockar arbetsgivarna, medan hemvändarna å sin sida främst söker svensk livskvalitet och närhet till familj. Hans Lager måste dock röja en hel del hinder ur vägen för att få ihop parterna.

– När det gäller fast lön är inte skillnaderna så stora, men bonusmöjligheterna är ofta väsentligt högre i London, medger han och påpekar att det också kan vara svårt att få rollförväntningarna att överensstämma.

– Att komma hem och arbeta svenskt när man nyss suttit med hela världen för sina fötter kan kännas mindre spännande. Det är också vanligt att personer arbetat med uppgifter i London som det inte finns någon motsvarighet till i Stockholm, exempelvis försäljning av amerikanska aktier till nordiska kunder, säger Lager och tillägger:

– Man måste helt enkelt ha tid att lyfta blicken för att se vilka möjligheter som finns hemma i Sverige.

Trots alla påstådda fördelar med London är det åtskilliga som just höjer blicken och återvänder hem till Stockholm. När det gäller seniora bankirer återvänder de oftast till mycket inflytelserika positioner på banker och hos riskkapitalbolag. Listan på flyttare inkluderar Jan Amethier till Doughty Hanson (tidigare Nordenchef hos JP Morgan), och Carl Palmstierna till ABG Sundal Collier (tidigare en av de tre svenska partnerna hos Goldman Sachs).

En annan grupp hemvändande toppbankers “tar med sig sin bank hem” för att leda den nordiska marknaden på plats, till exempel Jan Olsson på Deutsche Bank och Gustaf Slettengren på Lazard.

En annan hemvändare av det senare slaget är Lars Ingmarsson som fram till i våras var Managing Director på Merril Lynch, men nu flyttar hem efter 14 år i City för att öppna ett Sverigekontor för JP Morgan.

– Att det finns så många starka riskkapitalbolag och storföretag i Sverige, plus att flera omfattande privatiseringar är planerade, gör det attraktivt för JP Morgan att vara närvarande i Stockholm, säger Lars Ingmarsson.

Han tillägger att det också är en fördel att kunna erbjuda juniora svenskar att flytta hem med banken, som annars skulle riskera att förlora dem helt. Hur klarar sig då City med Stureplan i en jämförelse?

– Definitivt en högre arbetsbelastning och en oerhört tuff lönsamhetspress i London, säger Lars Ingmarsson.

– Men man kommer väl inte undan att varje industri måste ha sin elit. Att vara i London är att spela i finansvärldens Manchester United.

Frågan är dock hur länge den här haussen håller i sig och om inte de senaste veckornas turbulens på marknaden kommer att leda till personalneddragningar.

Lehman Brothers har redan meddelat att de kommer att stänga hela sin avdelning för högriskkrediter och därmed avskeda 1 200 personer.

– Och vad gäller invesmentbanking brukar kniven tas fram allra först på de nordiska teamen eftersom de inte anses täcka en kärnmarknad, berättar en rutinerad finansman.

Möjligen är den ovan beskrivna Scandinavian Golf Tournament ett tecken. Årets upplaga av tävlingen ställdes in.

Få tjänar under miljonen
Investmentbankernas ersättningar kan förefalla enormt höga, men de kommer ofta med ett antal förbehåll. Större delen av ersättningen består av en bonus som betalas ut varje år i december eller januari (för analytiker först till sommaren). Grundlönen betalar i princip hyran, men inte mycket mer. En stor del av bonusen kommer i form av aktier eller andra instrument vars värde bestäms av aktiekursen. Den betalas dessutom ut i “golden handcuff”-struktur, d v s inlåsning av den anställde i typiskt sett fem år innan man är fri att sälja innehavet. Den som säger upp sig tidigare tappar aktierna från t ex de första tre åren.

Bostadsområdena
Både juniora och etablerade Citybankers visar en stark förkärlek för Londons västra stadsdelar, Kensington, Chelsea och Notting Hill, som alla har nära till stora lummiga parker och samtidigt erbjuder mängder av trendiga affärer och barer. Där finns gott om både smålägenheter och vita “town houses” – engelsmännens lyxigare motsvarighet till radhus – med grekiska pelare vid huvudentrén och välansade trädgårdar bakom huslängorna.

Enligt den brittiska uppfattningen är det finast att bo just i ett town house, det vill säga ha en egen ingång, snarare än att bo i våning. Städerska, hushållerska och vid behov även barnflicka och trädgårdsmästare hör till grundutrustningen. Priset för ett eget hus på fin adress (drygt 100 kvm) börjar i innerstan vid ca 20 miljoner kronor. I närförorter som Chiswick, Hampstead och Barnes (där för övrigt svenska skolan ligger) bor också många svenskar och där kan man komma över ett litet större hus med rymligare trädgård för samma pris.

Klubbarna
Engelsmännen är väldigt förtjusta i medlemsklubbar av olika slag och inflyttade svenskar vill inte vara sämre. För juniora bankers kanske det räcker med ett litet lyxigare gym som Holme’s Place VIP eller Lambton Place, medan etablerade finansmän oftare syns på exklusiva anläggningar som inkluderar sociala aktiviteter, t. ex. tennisklubben Queen’s Club i Baron’s Court, eller familjeanläggningar som Hurlingham Club i Fulham eller hos lyxigare grannen Harbour Club i Chelsea, där prinsessan Diana höll till på sin tid. Golfa ska man göra på Wentworth-banan sydväst om staden. Medlemsavgifterna börjar från något tusen pund per år men är oftast betydligt högre.

Lika mycket får man punga ut med för medlemskap i ett nattetablissemang om man vill fortsätta klubbandet på kvällen. Chinawhite, Club 49 och Annabel’s Club i Mayfair/Soho är alla beryktade för dekadent intag av dyr champagne, höga årsavgifter och svårforcerade medlemsregister. Litet mer modesta, men ändå trendiga klubbar inkluderar Soho House med tvillingen Electric i Notting Hill, samt Home House och Hospital Club.

För unga finanssvenskar som inte vill ge sig in i medlemsleken verkar nattklubbarna Eclipse på Walton Street samt Sanderson Hotel och Cuckoo i Mayfair/Soho vara särskilda favoriter. Kulinariskt mer intresserade går gärna till E&O eller The Ledbury i Notting Hill, Scalini i Chelsea, Zuma i Knightsbridge eller Club Gascon i City.

Institutionerna
Eventuella barn ska man låta födas på privatsjukhus som Portland Road Hospital (lägsta pris 80 000 kronor) och de nyfödda måste omedelbart anmälas till rätt skola för att undvika den nästan sjukliga “skolstress” som även börjar sprida sig i Sverige men som saknar motstycke i London. Särskilt prestigefyllda grundskolor anses vara bland andra Thomas’s i Kensington, Notting Hill Prep., Fulham Prep., Pembridge Hall/Wetherby’s (där prinsarna William och Harry för övrigt gick) och Garden House School i Chelsea. Många av skolorna separerar flickor och pojkar och barnen bär nästan alltid uniform. Avgift per år och barn börjar vid 150 000 kronor (skolplikt från fyra år). I dessa skolor kan föräldrarna vara säkra på att barnen får lära sig prata fin brittiska av klassmedvetna lärare, att inte säga “toilet” till exempel, utan “loo”, och att man inte äter “dessert” efter maten, utan “pudding”.

Bankerna
De traditionella finanskvarteren ligger i Londons östra centrala delar, runt den gamla tidningsgatan Fleet Street, St. Pauls Cathedral, Bank och Liverpool street. Eftersom ytan sträcker sig över ungefär en engelsk mil i kvadrat (2,4 km2), kallas området ibland “the Square Mile, men oftast kort och gott “the City”.

I City har bland andra JP Morgan, UBS och Deutsche Bank sina jättelika kontor, alla med egna restauranger och gym för de anställda. Det allra bästa träningscentret finns enligt uppgift hos Goldman Sachs, som har huvudkontoret i en svart marmorbyggnad på Fleet Street. Helt i överensstämmelse med myten finns ingen skylt utanför som talar om att man kommit rätt, men väl där inne finns allt som gör det möjligt att arbeta dygnet runt om det skulle behövas, inklusive egen läkarmottagning.

Under 1980-talet fick City konkurrens av Canary Wharf, ett enormt projekt med syfte att levandegöra de gamla magasinsområdena i Docklands. Skattelättnader infördes och såväl egen järnväg som flygplats (London City Airport) byggdes för att locka storföretagen. Till dem som tidigt vågade ta steget räknas Credit Suisse, Morgan Stanley och Citi. Efter finansjättarna följde media till Canary Wharf med Reuters i spetsen – världens största nyhetsbyrå med 2 500 journalister som varje dag föder marknaderna med finansdata som uppdateras 23 000 gånger per sekund.

En tredje koloni av företag har på senare år växt upp i exklusiva Mayfair, just öster om Buckingham Palace och Hyde Park: Hedgefonder och riskkapitalbolag som inte behöver så stora kontorslokaler har råd att betala för de verkligt fina adresserna som finns där.

Engelsk titel* / Antal år i rollen** / Total kompensation per år, SEK

Analyst / 2-3 / 800 000-1,4 milj

Associate / 2-3 / 1,7-3 milj

Vice President /2-3 / 4-5,5 milj

Exec. Director/Senior VP / 2-3*** / 5,5-8,2 milj

Managing Director: // Över 6,8 milj

MD Grouphead: //34-40 milj

* Hierarkistegen skiljer sig delvis åt mellan bankerna.

Titeln Director kan t ex ibland motsvaras av Vice President och ibland Senior VP.

** Detta avser framförallt ren investment banking .

Duktiga handlare kan avancera snabbare i hierarkin.

*** På många banker kan man stanna på denna nivå, d v s den annars vanliga “up or out”-principen slutar att gälla.