Sverige lagom rikt

Uppfattningar om hur rikt Sverige är bildas ofta från enskilda upplevelser: “Min arkitektkollega i Aten tjänar mycket bättre än jag.” Andra tar fram politiska käpphästar: “När skatten är dragen är Sverige inte rikt.”

Häromveckan höll Eurostat upp två beräkningsmodeller för beskådan. Enligt färska siffror för 2006 hamnade Sverige på 8:e respektive 9:e plats i Europa. Norge och Island ses som rikare och Finland som fattigare. Danmark ligger ungefär lika, beroende på metoden.

När man mäter bruttonationalprodukten per invånare brukar den korrigeras för prisnivån i respektive land. Norska löner är inte lika fantastiska för den som har norska prislappar. Skillnaderna i prisnivå måste neutraliseras för att invånarnas köpkraft ska kunna jämföras. Köpkraftsparitet (PPP) är en växelkurs som används för att konvertera ekonomiska indikatorer från den nationella valutan till en konstgjord gemensam valuta, kallad köpkraftsstandard (PPS).

BNP-måttet på rikedom kan vara bra på nationell nivå. Men som mått på levnadsstandarden tycker många statistiker att individuell konsumtion är bättre. Då räknas bara varor och tjänster som hushållen betalar ur egen plånbok, plus skattefinansierad konsumtion som kan brytas ned på individnivå.

Alltså finns inte gemensam konsumtion som polisens och domstolarnas arbete, eller löner till militären. Inte heller finns stora delar av sjukvården och utbildningen. Olika samhällslösningar gör siffrorna svåra att jämföra, särskilt med USA, där hushållen själva får betala mer för skolor och vård. (USA ligger 58 procent över EU27-snittet.) I teorin ska också den svarta ekonomin ingå i båda måtten. Men det är lite si och så med hur staterna kan beräkna kvällssnickrande och knarklangning.

En slående slutsats är att de flesta länder ligger rätt stilla i rikedomsligan över tiden, så länge samma mätmetod används, däribland Sverige. Vi har fluktuerat kring 25 procent över EU-snittet de senaste elva åren (så långt tillbaka som Eurostat har beräkningar för de nuvarande 27 EU-länderna i BNP per invånare). På toppen av högkonjunkturen 2000 nådde Sverige 27 procent innan dot.com-kraschen gjorde att vi rasade till 22 procent av snittet 2001. Tre år senare var Sverige åter uppe på 25 procent.

Sambandet är högt mellan de två måtten BNP respektive individuell konsumtion (AIC). Det senare begreppet utgör omkring två tredjedelar av BNP. På en europeisk rankning ligger de flesta länder på ungefär samma plats.

Luxemburg är i topp med båda mätmetoderna, enligt Eurostats senaste uppgifter. Mätt som PPS-justerad BNP per invånare är Luxemburg hela 180 procent rikare än EU-genomsnittet. Men med AIC ligger landet “bara” 73 procent över snittet. BNP-siffran överdrivs av den omfattande jobbpendlingen till Luxemburg från grannländerna. Pendlarna höjer BNP men ingår inte i Luxemburgs lilla befolkning som BNP divideras med.

Även Norge, som har stora oljeinkomster, tappar rikedom när man mäter den verkliga konsumtionen. Likevel finns Norge i topp.

Över tiden har Irland, Grekland, Spanien och baltstaterna arbetat sig uppåt i listan. Utför har det relativt sett gått för Italien och Portugal. I slutet av 80-talet firade Italien att landet passerade Storbritannien som ekonomisk världsmakt. Nu kryper tillväxten fram, inflationen stiger i takt med misströstan.

Ett ordkrig bröt ut kring jul när Spaniens premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero skröt om att hans land har gått om Italien räknat i inkomst per person. En historisk bedrift! Nästa mål är att komma i kapp Frankrike, lovade Zapatero.

Hela Italien upprördes av “il sorpasso” – omkörningen. Premiärminister Romano Prodi svarade surt att det var fel på statistiken eller metodologin. Men italienska ekonomer erkände att Spaniens ekonomi växer snabbare och att omkörningen är en tidsfråga, om den inte redan har hänt.

Orsakerna är många, men spanska kvinnor kan ta åt sig en del av äran. På drygt tio år har sysselsättningsgraden bland spanjorskor gått från 34 procent till 53 procent. Italienskorna har bara ökat från 37 procent till 46 procent.

I landskamperna Sverige-Danmark och Frankrike-Tyskland byter länderna plats beroende på år och mätmetod.

Beräkningarna av rikedom är i alla fall mycket säkrare här i Europa än i andra delar av världen. En gråtrist kväll i december blev Kina 3 500 miljarder dollar fattigare på ett enda ögonblick – åtminstone på pappret. Världsbanken reviderade ned både Kinas och Indiens BNP med 40 procent.

Alla visste att nationalräkenskaperna var högst osäkra där. Inte ens den värsta brännvinsstatistiker kunde gå i god för deras uppgifter om prisnivåerna. Visst var varor och tjänster mycket billigare i Kina och Indien än i väst, men hur mycket? Först 2005 gjordes ordentliga undersökningar, som resulterade i fjolårets enorma nedrevidering.

Statistikerna varnar oss även för att blanda in egna observationer och anekdotiska bevis för rikedom. Jämförelserna gäller levnadsstandarden för en genomsnittsperson som inte finns. Att en svensk arkitekt tittar avundsjukt på en grekisk kollega handlar om specifika, enskilda förhållanden.

Nationella variationer och politiska val är också oändliga. I den svenska modellen är inkomstspridningen till exempel betydligt mindre. Statistiken må ha sina brister, men vi får hålla till godo. Det är den enda spegeln vi har.

BENGT LJUNG
redaktion@affarsvarlden.se