Sverige måste stiga av

Regeringen och centern berömmer sig av att ha fått svenskekonomi nästan på fötter. Både konjunkturinstitutets ochfinansdepartementets kalkyler lovar god tillväxt under flera årframöver.Chefen för Industriens Utredningsinstitut, IUI, UlfJakobsson tycks däremot ha fått en déja vu-upplevelse. Han har ien beräkning i Ekonomisk Debatt konstaterat förekomsten av ensvensk devalveringscykel med två mycket tydliga varv under desenaste decennierna. Ett av varven startade i början av 1970–talet och avslutades med devalveringar 1982. Då började istället en ny rundgång som avslutades med kronans fall 1992.Därefter verkar ännu ett varv ha påbörjats som kan innebära attåkturen upprepas, om vi inte aktar oss. Just nu befinner vi ossi den del av cykeln där de underliggande strukturella problementenderar att underskattas som mest, skriver Jakobsson.

Den fas vi befinner oss i karaktäriseras av stärktkonkurrenskraft och ökade vinster i industrin samt den positivasynen att vi befinner oss i startpunkten för en period avbestående återhämtning. Uppgången medför att lönerna börjar tafart. Så småningom leder detta till att arbetsmarknaden kommerin i en överhettningsfas. Uppgången i industrin bryts ochkostnadskrisen blir allt tydligare. Då har tiden blivit mogenför nästa devalvering.

Jakobsson konstaterar att tydliga cykler finns för bådeindustriproduktionen och den totala ekonomin samt förbudgetsaldot. Under uppgångsfasen byggdes det upp överskott ibudgeten, som därefter raserades när kostnadskrisen inträdde. Desvenska offentliga finanserna är mycket känsliga för denallmänna ekonomiska utvecklingen.

Skall det gå likadant denna gång? Ulf Jakobsson anser att riskenfinns, eftersom vi, som han säger, förefaller att återigen varapå väg in i det skördetidstänkande som varit typiskt för densenare delen av återhämtningsfasen i devalveringscykeln. Vi harinte längre fast växelkurs, men det gör det ju bara så mycketlättare att följa den gamla mallen. Enligt Jakobsson är enlönebildning efter gamla mönster i längden oförenlig med ettambitiöst inflationsmål. Om ingen förändring sker tvingasriksbanken så småningom skärpa penningpolitiken. En övervärderadvaluta leder till stagnation i ekonomin och växande arbetslöshet.Detta medför i sin tur förnyade budgetproblem och stiganderäntor. Till slut kan situationen bli ohållbar. Det finns riskatt inflationsmålet får gå samma väg som den fastaväxelkurspolitiken.

Det finns kanske en möjlighet att perioden av mycket högarbetslöshet i kombination med fortsatt finanspolitiskåtstramning medför att löneökningarna blir måttliga i framtiden.Men det troliga är ändå att en påtaglig ökning avsysselsättningen på sikt kommer att driva upp lönekraven.Alternativen till en ny devalveringskris tycks därför varaantingen fortsatt hög arbetslöshet eller reformer som förändrararbetsmarknadens funktionssätt.

Just nu tycks sådana reformer uteslutna, eftersomsocialdemokraterna är så angelägna om att inför nästa års valvara partiets vänsteropinion till lags. Frågan är omsocialdemokraterna vågar genomföra någon förändring efter valet,eller om det blir ett skifte vid regeringsmakten. I annat fallfinns stor risk att vi om något år går in i tredjedevalveringscykelns stagnationsfas.