Telias okända ödesdrama

Popstjärnan Moby var den största kändisen på plats när filmen Hamlet 2 hade premiär i New York den 19 augusti i år. Producenten Eric Eisner bar denna festkväll en t-tröja utan tryck och hade en keps på huvudet. Han är förre Disney-vd:n Michael Eisners son. Med trötta ögon poserade han framför kändisfotograferna.

Eric Eisner står för den andra bokstaven i L+E Productions. Den första står för Leonid Roszjetskin.

Leonid Roszjetskin är en internationell playboy, som tagen ur en John le Carré-roman. Född i Ryssland, sedan tonåren amerikan. En Harvardutbildad, ultrabegåvad jurist med blytunga kontakter och tillträde till den ryska oligarkins innersta rum.

En man med eget jetflygplan, lyxhus spridda över jorden och mäktiga fiender. En av ägarna till London-gratistidningen City AM. Också en fåfäng man som visar upp sitt liv på sajter som Myspace och Friendster, där han bland annat beskriver sig själv som en ”mycket-liten-nästan-omärklig kändis”. Han är för övrigt en av producenterna bakom den kommande Stellan Skarsgård-filmen Boogie Woogie.

Det finns fler Sverigekopplingar. År 2002 grundade Leonid Roszjetskin den ryska mobiloperatören Megafon. Han gjorde det bland annat tillsammans med den då fristående finländska teleoperatören Sonera,

Telia och bolaget Telecominvest. Senare samma år gick Sonera samman med svenska Telia. Året därpå sålde Leonid Roszjetskin investmentbolaget LV Finance, där han var ordförande, till oligarken Michail Fridmans Alfa-imperium. Med följde 25 procent i Megafon. Den ytterst kontroversiella affären blev början till en mer än fem år lång soppa av tvister, rättsprocesser och förhandlingar. En närmast oöverskådlig batalj som utspelade sig på minst tre kontinenter och mellan fyra ägargrupper.

Leonid Roszjetskin var dock inte med på biografen i New York. Han är försvunnen sedan den 16 mars.

***
RIGA GAME

LEONID ROSZJETSKINS FÖRSVINNANDE har väckt stor uppmärksamhet, inte minst i Storbritannien. Den Londonbaserade morgontidningen the Independent har i flera grävande reportage försökt kartlägga affärsmannens mystiska öde.

Detaljerna är pikanta. Den lettiska polisen har funnit blodspår i den övergivna villan i badorten Jurmala utanför Riga. Sista spåret är en taxi som hämtade två män från strandhuset i Lettland, och körde dem till Rigas största gayklubb, XXL. Leonid Roszjetskins affärsjet har lyft och landat på olika flygplatser runt om på jorden, till synes utan mål. Någon har loggat in på hans Myspace-sida tre dagar efter försvinnandet.

I den ryska och brittiska pressen har det spekulerats vilt i vem eller vilka som ligger bakom försvinnandet. Konspirationsteorierna har, förutom maffian och Roszjetskin själv, inbegripit ryska säkerhetstjänsten, oligarker och Vladimir Putin. Faktaunderlaget bakom de sublima spekulationerna har varit minst sagt tunt. Kanske är Leonid Roszjetskin mördad. Kanske har han iscensatt sitt eget försvinnande.

Hur som helst sammanfaller Leonid Roszjetskins mystiska exit med att en av de snårigaste och längsta ägarkonflikterna i Megafon nu verkar lösas upp. Så här ser ett förenklat händelseförlopp ut:

? År 2003 såldes investmentbolaget LV Finance till Michail Fridmans Alfa Group. Enligt en uppgift för 310 miljoner dollar. Med följde 25 procent i Megafon.

? Bermudaregistrerade investmentbolaget

Ipoc Capital Partners ifrågasatte affären. Ipoc hävdade att de hade option på LV Finances andel i Megafon, och att den därmed inte gick att sälja till Alfa. Det hela ledde till rätts- och skiljedomsprocesser i flera länder. Dessutom gjorde parterna sitt bästa för att smutskasta varandra med anklagelser om mygel, korruption och pengatvätt. Alfa har aldrig backat, och har agerat som ägare till posten sedan dess.

? Ipoc-sfären var redan storägare i Megafon. Bakom Ipoc stod officiellt den danske advokaten Jeffrey Galmond. Men få trodde att en dansk jurist på egen hand kunde äga ett ryskt mångmiljardimperium.

Förre ryske tele- och kommunikationsministern Leonid Reiman pekades i stället gång på gång ut som den verklige ägaren (något både Galmond och Reiman förnekat vid ett flertal tillfällen).

? Telia Sonera, med dåvarande vd Anders Igel, försökte hålla sig utanför striden. I mars 2005 tog han dock öppet ställning mot Alfa. I ett pressmeddelande skrev Telia Sonera att bolaget tillsammans med Ipoc och Telecominvest ”har undertecknat ett avtal som avser att stärka deras samarbete och klargöra Megafons styrning och verksamhet”. Målet: en börsintroduktion av den trots alla konflikter välskötta mobiloperatören Megafon.

? Alfa hämnades senare samma år genom att hindra Telia Sonera från att kliva upp till majoritetsägande i den snabbväxande turkiska operatören Turkcell. Anders Igels dröm att förvandla Megafon och Turkcell till riktiga dotterbolag verkade mycket långt borta. Ytterligare en handfull rättsprocesser drogs i gång. Telia Sonera befann sig nu i en konflikt på två fronter: Ryssland och Turkiet.

? Under hösten 2007 och våren 2008 löste knutarna upp sig. Enligt brittiska The Independent hade bland andra Leonid Roszjetskin tidigare stämt Leonid Reiman vid en domstol i New York, för ”att ha pressat honom att sälja” (ja, kära läsare, det är krångligt). En anonym person gav under våren Leonid Roszjetskins advokat en fullmakt med uppdrag att lösa upp målet. Detta skedde alltså efter affärsmannens försvinnande.

Köpare av Ipoc-sfärens kvarvarande post i Megafon är den mäktige rysk-uzbekiske industrialisten Alisher Usmanov. Vi återkommer till honom.

VAR LEONID ROSZJETSKIN befinner sig i dag, om han är vid liv eller inte, vet vi inte. Det finns inget som talar för att hans försvinnande hänger ihop med ägarstriden om Megafon. Leonid Roszjetskin var en jagad man, efterlyst av åklagare i Moskva, misstänkt för att ha stulit 40 miljoner dollar av Ipoc. Att Leonid Roszjetskin planerade filmen Three Wolves om ryska maffian är också en intressant detalj i sammanhanget.

Självklart är försvinnandet i Riga inte den enda faktorn bakom lösningen på en av konflikterna i Megafon. Ipoc är samtidigt på väg att lösas upp av myndigheterna på Bermuda. Enligt uppgifter till Affärsvärlden sker det efter press från USA, som i likhet med EU går fram allt hårdare mot skatteparadis.

Men onekligen har Leonid Roszjetskins frånvaro haft en förlösande effekt. För Telia Sonera betyder det att nye vd:n Lars Nyberg har blivit av med flera osäkerhetsfaktorer. Dels har den oerhört snåriga strukturen kring Megafon rätats ut. Dels är det inte längre omtvistat vem som är ägare till en stor del av bolaget. Därmed är vägen något jämnare mot ett av målen: en börsnotering av den ryska mobiloperatören.

Maktbalansen förändras samtidigt drastiskt i Megafon. Nu är det inte längre en oligark Telia Sonera har att tampas med. Nu är två av Rysslands absolut mäktigaste män med i spelet.

Liksom i en spionthriller som utspelar sig under kalla kriget är det långt ifrån säkert vem som är vän och vem som är fiende. Anders Igel satsade på fel häst när han valde samma sida som Ipoc och Jeffrey Galmond. På vems sida är Alisher Usmanov?

***

TASJKENT SET

ALISHER USMANOV, Megafons nye huvudägare, är något utöver det vanliga. I den brittiska pressen kallas han ibland ”the hard man of Russia”. En titel som konkurrensen torde vara hård om. I själva verket är han uzbek, född i huvudstaden Tasjkent. En komplex person, en stenhård affärsman. Som de flesta av oligarkerna är han omgärdad av rykten.

I Sverige vet knappt någon vem han är. I Storbritannien är saken annorlunda. Alisher Usmanovs storköp av aktier i fotbollsklubben Arsenal har inte gått obemärkt förbi, minst sagt. Inte heller hans försök att stoppa bloggar som skriver ofördelaktigt om hans fängelsevistelse under Sovjettiden.

Alisher Usmanov är kanske inte en av de rikaste oligarkerna, men han har kontakter som gör honom till en av Rysslands mäktigaste män. Han är ägare till den ryska finanstidningen Kommersant och till industrikonglomeratet Metalloinvest. Han är också högste chef för Gazprominvestholding, det statskontrollerade gigantiska ryska energibolaget Gazproms investmentarm. En position som tyder på utomordentliga försänkningar i Kreml. Kom ihåg att Dmitrij Medvedjev var ordförande för Gazprom innan han flyttade in i presidentpalatset bakom murarna bredvid Röda Torget i Moskva.

Alisher Usmanovs köp av Ipocs andelar i Megafon är ännu inte formellt genomförd i sin helhet, så vitt Affärsvärlden har kunnat utröna. Men den väntas bli helt klar de närmaste veckorna eller månaderna. Allt talar för att Alisher Usmanov nu under hösten blir Megafons mest inflytelserike ägare, med direkt och indirekt makt över nästan 40 procent av bolaget. Därmed får vi vänja oss vid ett nytt läge.

Affärsvärlden har utan framgång sökt Alisher Usmanov. Men enligt källor med insyn i utvecklingen på den ryska telekommarknaden ligger Kreml bakom Ipocs exit och den uzbekiske gruvmagnatens entré.

Det kan tyckas märkligt att någon som tidigare mest varit intresserad av råvaror plötsligt ger sig in i en stor teleoperatör. Alisher Usmanov har enligt uppgift mycket goda kontakter med både Vladimir

Putin och Dmitrij Medvedjev. Genom sina investeringar i råvarusektorn och medievärlden har han varit behjälplig i statens strävanden att återfå kontrollen över strategiskt viktiga sektorer i det ryska samhället.

FÖRRE PRESIDENTEN Vladimir Putin behövde hjälp med att städa upp på den korrumperade ryska telekommarknaden, och med att förbättra dess rykte. Inte minst hade hans egen minister, Leonid Reiman, lyckats tillskansa sig en förmögenhet, bland annat som den verkliga ägaren bakom Ipoc-sfären.

Presidenten bjöd in en rad intressenter förra våren för att erbjuda dem rollen som Megafons nye storägare. Därefter dröjde det inte lång tid innan Alisher Usmanovs bolag AF Telecom förvärvade sin första post i Megafon. Under förra sommaren köpte han 15 procent i Telecominvest, ett holdingbolag som i sin tur äger 31 procent av aktierna i Megafon. Säljare var ryska North-West Telecom. Telia Sonera äger för övrigt 26 procent av Telecominvest.

Under det senaste året har Alisher Usmanov tagit över allt fler tillgångar från Ipoc. I dag är han i praktiken ägare till 74 procent av Telecominvest (och har därmed full kontroll) samt 8 procent direkt i Megafon.

Att han även vill köpa Telia Soneras andel, och därmed äga hela Telecom-invest, är en god gissning. Det ska tilläggas att Leonid Reiman inte fick någon ministerpost i den nya regeringen.

Men inget tyder på att Alisher Usmanov har något långsiktigt intresse i att vara ägare till en teleoperatör. Vid sidan av att odla sina politiska kontakter är han ute efter att göra en god affär. Det är alltså inte på något vis uteslutet att han kan tänkas vara intresserad av en börsintroduktion vid ett senare tillfälle. Som vi ska komma till senare i artikeln, får ryska staten snart goda möjligheter att bibehålla kontrollen också på en öppen marknad.

SVENSKARNA HAR HUNNIT lära känna Michail Fridman, den andre oligarken i Megafon. Visserligen är han en bråkstake, som mycket ofta låter rättsmaskineriet agera i affärssammanhang och som befinner sig på kontrakurs med både Telia och Telenor. Samtidigt har han en svensk pr-byrå i Kreab och bryr sig uppenbarligen om vilken bild skandinaverna har av honom.

Det visar inte minst det faktum att han ställde upp i en intervju med Affärsvärlden för två år sedan (nummer 36/2006). Michail Fridman kommenterade då Telia Soneras möjligheter framöver i Megafon och Turkcell, de två bolag där även Alfa är storägare.

– För att bygga ett starkt bolag i ett land som skiljer sig rätt mycket från Europa när det gäller affärsklimat, som Turkiet eller Ryssland, bör man förstås göra noggranna förberedelser för hur en gemensam strategi med den lokala partnern kan utvecklas. Ändå vill jag betona att det som har hänt är helt normalt. På lång sikt kommer Telia Sonera att nå alla de mål som de har satt upp, sa han då.

Sedan dess har det varit borgfred mellan Telia Sonera och Alfa. Åtminstone utåt. Det har inte rört sig varken framåt eller bakåt i kampen om ägandet. Altimo har inte heller några planer att ändra ägandet i Megafon, konstaterar Kirill Babajev, vice vd och talesman för Alfas telekomdivision, i ett e-brev till Affärsvärlden.

Enligt uppgift är de bägge oligarkerna Michail Fridman och Alisher Usmanov varken vänner eller fiender. Båda har goda kontakter i Kreml, men har verkat på olika arenor i affärslivet.

Det hindrar inte att maktbalansen i Megafon rubbas. Ett bolag som flera av de analytiker Affärsvärlden talat med betraktar

som Telia Soneras enskilt värdefullaste tillgång. Posten beräknas vara värd upp mot 70 miljarder kronor, med reservation för dagens volatila ryska affärsklimat.

Men möjligheterna att konsolidera den ryska juvelen ser alltmer avlägsna ut. Kanske

är det lika bra att inte ens försöka. För det har nämligen dykt upp ett nytt hinder. Och den här gången är det inte bara en oligark eller två som Telia Sonera har att tampas med. Med i spelet är nu en långt mäktigare man.

***

MOSKVA MATCH

DET VAR FÖRMIDDAGEN den 13 februari 2007. Utanför fönstret på Telias huvudkontor på Stureplan var det Stockholmsvinter. Telia Soneras långe och blonde vd Anders Igel hade precis presenterat en nettovinst på 19 miljarder för helåret 2006, det bästa resultatet dittills. Dagen till ära bar han sin skolslips från amerikanska Harvard-universitetet. Men nöjd var han ändå inte.

På hemmamarknaden här i väst talade allt fler om stagnation, rekordvinster till trots. På ägarsidan var det kaos. Halva styrelsen hade bytts ut på en extrastämma en knapp månad tidigare. Den borgerliga regeringen hade flaggat för en försäljning av statens kontrollpost.

Där i öst växte telemarknaden så att det knakade. Men ansträngningarna att förvandla ryska Megafon och turkiska Turkcell till dotterbolag hade varit förgäves. De ständiga diskussionerna med Michail Fridman i Ryssland och Mehmet Emin Karamehmet i Turkiet ledde ingenvart. Anders Igel presenterade d��rför denna dag en ny strategi.

– Vårt fokus är att ta kontroll över den turkiska och ryska verksamheten. Annars ser jag ingen orsak till varför vi ska stanna kvar på lång sikt, sa han.

Med andra ord: Allt eller inget. Antingen lyckas Telia Sonera ta majoriteten i de två intressebolagen. Eller reträtt.

Några månader senare fick Anders Igel sparken. För lejonparten av Telia Soneras 649 000 aktieägare är Televerkets Eurasiadivision något tämligen abstrakt, obekant och tråkigt. Så här lät det exempelvis när komikern David Batra intervjuades om sina medievanor i Svenska Dagbladet förra våren:

SvD:”Du är utbildad civilekonom. Hur intresserad är du av näringslivsnyheter?”

Batra:”Vissa grejer kan vara kul, att läsa om entreprenörer till exempel. Men Telias konflikt i Turkiet tycker jag inte är så kul.”

SvD:”Det hade vi som stort reportage nyligen.”

Batra: ”Jaha ja.”

Men Turkiet, Ryssland och de andra tillgångarna i Östeuropa och Centralasien står för en mycket stor del av Telia Soneras börsvärde på 200 miljarder kronor. En del analytiker säger lite över hälften av värdet. Andra lite under hälften.

I den trakten är vi i alla fall. Telia Sonera fick en ny vd efter Anders Igel, den betydligt flexiblare Lars Nyberg. Få har uppmärksammat det, men bolaget bytte då inte bara högste chef utan även strategi i öst.

Ett exempel. Den 24 juli i år presenterade Lars Nyberg siffrorna för andra kvartalet. Han talade då om en ambition om att ha mer likviditet i ägandet i Megafon ochTurkcell, ett visst mått av inflytande och kontroll, att Telia Sonera stödde en börsnotering av Megafon, och att han gladdes åt att parterna i alla fall talade med varandra.

På frågan när en uppgörelse mellan ägarna kunde tänkas bli färdig, svarade Lars Nyberg, halvt på skämt, i astrologiska termer.

– På något sätt måste stjärnorna och månen linjera, och jag är inte säker på när det sker. Men jag tittar i alla fall, så att jag vet när det händer.

Så talar knappast någon vars främsta prioritet är att förvärva en majoritet i två av världens attraktivaste mobiloperatörer. Telia Soneras kommunikationsdirektör Cecilia Edström bekräftar för Affärsvärlden att Anders Igels doktrin har övergetts.

– Det är inte ”allt-eller-inget” som gäller. Även om vår grundstrategi även i fortsättningen är majoritetsägande och konsolidering, kan vi leva med en minoritetsposition, förutsatt att likviditeten är god och vi har viss kontroll över bolaget. Det kan vara att bolaget listas på börsen, att ägandet är mer direkt och att vi får managementinflytande, säger hon.

Cecilia Edström säger också att Telia Sonera vill undvika ask-i-ask-ägande. Som framgår av grafiken på sidorna 20–21, kontrollerar koncernen i dag en inte obetydlig del av både Turkcell och Megafon via delägda holdingbolag, vilket är ett typexempel på ask-i-ask-ägande. På frågan om det betyder att Telia Sonera överväger att sälja sina indirekta andelar i Turkcell och Megafon blir svaret vagare.

– Vi föredrar en mer direkt ägarstruktur och det finns olika möjligheter att nå det målet. Vi för en kontinuerlig dialog med alla inblandade parter.

ÄVEN NORSKA konkurrenten Telenor har stora ryska intressen, i mobiloperatören Vimpelcom. Telenors problem påminner på många vis om Telia Soneras. Som nämnts tidigare är Michail Fridmans Alfa-grupp storägare i både Vimpelcom och Megafon. Både Telia och Telenor har misslyckats att förvandla sina ryska intressen till dotterbolag, och bägge har varit i luven på Alfa. Telenor är fortfarande rejält oense med Alfagruppen, med en rad bisarra rättstvister som rör etableringen i Ukraina (se bland annat intervjuer med Telenors vd Jon Fredrik Baksaas i Affärsvärlden nummer 24/2008, och Vimpelcoms vd Alexander Izosimov i Affärsvärlden nummer 14/2008).

På senare tid har både analytiker och media tolkat uttalanden från vd:n Jon Fredrik Baksaas som att Telenor är berett att sälja sin post på 34 procent i Vimpelcom.

Telenors strategi är att ha full kontroll över sina bolag. Det har man i elva bolag i lika många länder. Men inte i det tolfte. När Affärsvärlden ringer upp informationschefen

Dag Melgaard vill han tona ner talet om försäljning.

– Vi är mycket mer flexibla med Vimpelcom.

Jag vill understryka att vi inte har några planer att dra oss ur Ryssland. Vimpelcom

utvecklas fantastiskt, och vi kan välja att sitta kvar som finansiell ägare, säger han.

Även Telenor kan alltså nöja sig med en minoritetspost i Ryssland och har precis som Telia Sonera svängt i sin syn. Från att arbeta stenhårt för full kontroll, till att vara nöjt med att vara en ägare bland flera andra.

VAD BEROR DENNA helomvändning på?

En förklaring är den nya ryska lagen om investeringar i strategiska sektorer. Den är godkänd av president Dmitrij Medvedjev och väntas träda i kraft vid årsskiftet.

Utländska bolag som vill kliva över 50 procents ägande i en strategisk sektor, måste skicka in en detaljerad ansökan, som bland annat ska innehålla avtalshandlingar

för den aktuella affären. Som Svenska ambassaden i Moskva konstaterar i en rapport som Affärsvärlden har tagit del av: ”I många fall torde dessa handlingar betraktas som företagshemligheter.”

Handläggare blir motsvarigheten till svenska Konkurrensverket: Antimonopolmyndigheten. Finner dess byråkrater att ett statligt säkerhetsintresse berörs går frågan vidare till en särskild regeringskommission.

Den beslutar sedan att godkänna eller avslå begäran om förvärvstillstånd. Anses mobiloperatörer vara strategiska bolag? Faller de under lagen? Svaret på frågorna är helt avgörande för Telia Sonera och Telenor. Telenors informationschef Dag Melgaard svarar nej. Svenska ambassaden i Moskva svarar ja. I rapporten står följande: ”I praktiken bedöms de tre stora mobiltelefonoperatörerna MTS, Vimpelcom och Megafon kunna falla under regleringen, dock inte Tele 2 (den fjärde största operatören i Ryssland)”.

Även på Telia Sonera görs bedömningen att Megafon sannolikt omfattas. Kommunikationsdirektör Cecilia Edström:

– Telekom betraktas som en av flera strategiska sektorer, vilket knappast gör det enklare för utländska ägare att bli majoritetsägare. Lagen gör visserligen processen tydligare, men den förbättrar inte våra möjligheter att konsolidera Megafon.

Exakt vad den nya lagstiftningen betyder i praktiken vet ännu ingen. Men att vi inte talar om en dussinlag står helt klart. Det visar inte minst vem som är ordförande i den regeringskommission som avgör om en utländsk investering får godkänt eller ej. I klubban håller nämligen ingen mindre än Vladimir Putin, Rysslands nuvarande premiärminister och förre president, av de flesta ansedd som landets mäktigaste man.

Försiktiga västerländska investerare har redan börjat anpassa sig. För visst är Ryssland en lockande marknad, med en fantastisk tillväxt. Men säger självaste Putin att det är stopp. Då är det stopp.

***

GAME SET MATCH

VI HAR VANT OSS vid dödläget, att det inte händer mycket på Telia Soneras östfront.

Sanningen är att det visst händer saker på östfronten, men kanske inte av den karaktär som svenska och finländska aktieägare hade hoppas.

Den goda nyheten för Telia Soneras vd Lars Nyberg är att den nästan parodiska ägarknuten runt Ipoc verkar vara upplöst. Mindre bra är att köparen inte är Telia Sonera

– Utan en oligark med stenansikte: Alisher Usmanov. Och den nya lagen om strategiska sektorer är av allt att döma en riktigt dålig nyhet.

Blir det en introduktion av Megafon när stormen på Moskvabörsen blåst över? Hur Alisher Usmanov väljer att agera framöver är helt avgörande. Och det är på inget sätt omöjligt att han vill casha hem genom att göra bolaget publikt. Men med Usmanov, Fridman och Putin som väktare av ryska intressen lär Megafon som konsoliderat dotterbolag till Telia Sonera vara en mycket avlägsen dröm.

Game, set och match till Moskva.