Tickande budgetbomb

Det kom nylingen ett mail från Riksgälden med myndighetens senaste prognos. “Statens upplåningsbehov minskar”, stod det. “Lägre budgetunderskott i september” kunde man också läsa för en tid sedan, då på Ekonomistyrningsverkets hemsida.

Men Internationella Valutafonden, IMF, som bland annat arbetar globalt med internationellt penningpolitiskt samarbete och att säkerställa finansiell stabilitet, varnar för att budgetunderskotten i G20-länderna kommer att öka dramatiskt. Samma sak säger EU-kommissionen som tillägger att priset för att ta oss ur lågkonjunkturen är statsskulder på rekordnivå. Vem ska man tro på?

Under krisen i Sverige mellan 1990 och 1994 ökade statsskulden från 600 till 1 400 miljarder. Huvudskälen var minskad ekonomisk aktivitet, vilket gav minskade skatteintäkter, stigande arbetslöshet och statligt stöd till den finansiella sektorn. Någon som känner igen sig?

Då hade vi en fast växelkurs vilket förvärrade situationen – det har vi inte i dag – å andra sidan var krisen på 1990-talet relativt lokal, Sverige och Finland, medan den i dag är hyfsat global. En bärande orsak till finanskrisen för 15 år sedan var avregleringen av den svenska kreditmarknaden, den så kallade Novemberrevolutionen 1985. Den innebar att svenska banker fick låna ut obegränsat med pengar och så småningom resulterade det i en fastighetsbubbla som sedermera sprack. Någon som känner igen sig nu då?

I dag befinner vi oss i en situation som mycket påminner om hur det var för femton år sedan när statsskulden exploderade. Vad som är speciellt oroande är att arbetslösheten kommer att toppa i samband med valet nästa år. Numera erkänner till och med politiker ibland att det i valtider många gånger handlar om att köpa röster. Och med en tvåsiffrig arbetslöshet måste lockelsen bli stor att komma med fagra, många gånger väldigt dyra, löften. Både från regeringen och från oppositionen. Och även om politikerna har svårt att infria sina löften så har jag svårt att tro att man kan bryta alla.

Nu ska jag i ärlighetens namn erkänna att varken Riksgälden och Ekonomistyrningsverket blåste faran över för krisen och statsfinanserna. Rubrikerna gällde månadsprognoser som hade överträffats. Men jag saknar ändå diskussionen bland våra styrande om hur statsfinanserna kommer att utvecklas. Har någon ännu varnat för ett nytt framtida skuldberg? Jag har i varje fall inte sett eller hört något som tyder på ökad medvetenhet.

Tillåt mig därför att måla Fan på väggen: Någon gång nästa år börjar Riksbanken och många andra centralbanker att höja räntorna. Flera har redan börjat. Det kommer att vara uppenbart att räntorna ska upp mycket och fort. Det är inte skoj att äga obligationer i ett läge där man vet att räntorna är på väg upp. Då förlorar man pengar. Att emittera obligationer, det vill säga att låna pengar, i ett uppåtgående ränteläge är svårt nog om man är ensam låntagare. Att göra det i konkurrens med halva västvärlden kan bli ett litet helvete. Men stigande arbetslöshet och ekonomisk baksmälla från den kris som vi nu befinner oss i ger oss inga alternativ. Pengarna måste in och då blir priset högt.

Jag hoppas förstås att min beskrivning ovan är ett skräckscenario som inte besannas. Men likheterna med den förra krisen är många och att det kommer svåra utmaningar för den regering som väljs nästa höst, Riksgälden och för oss vanliga medborgare är jag helt övertygad om.

* Olof Manner är chef för Öhman Fixed Income.