”Tillväxten måste plana ut”

Att tänka, räkna och skriva är en sak. Att verkställa en annan. Därför höjdes åtskilliga ögonbryn när Ingemar Hansson, efter en karriär som oberoende expert, i fjol bytte chefsstolen på Konjunkturinstitutet med en budget på 55 miljoner mot uppdraget som regeringens tongivande person i skattefrågor. Som statssekreterare för skattefrågor styr den uttalat opolitiske Hansson en stor omläggning av den ekonomiska politiken. Med sin position och bakgrund har han kanske bättre möjligheter än någon annan att ge en exakt bild av läget i svensk ekonomi.

Det verkar som om konjunkturen toppar nu. Härom veckan meddelade KI att den indikator som mäter framtidstron i företagen har vänt nedåt för första gången sedan våren 2005. Håller du med om att vi är förbi toppen?
– Det stämmer när det gäller tillväxttakten. Med en sådan expansion i ekonomin som vi har haft måste tillväxten plana ut. Men vi kommer förmodligen att ha ett fortsatt högt resursutnyttjande ett bra tag till.

Är du orolig för prisfallet på bostadsmarknaden i USA?
– Jag följer inte utvecklingen direkt, så jag har ingen egen åsikt. Det är stor spridning mellan de olika bedömningarna för hur allvarligt det här är. Regeringens huvudbedömning i budgeten är att det blir en ganska lugn nedgång, men det finns ju ett riskscenario också. Utvecklingen i USA gör bland annat att Sveriges tillväxt dämpas.

Priserna på bostäder här hemma verkar också vara på väg neråt.
– Det handlar mer om att de planar ut, och att det kanske blir en del prisfall på vissa håll. Det är bra med tanke på hur priserna har rusat uppåt de senaste åren, för en sådan utveckling kan förstås inte fortsätta år efter år efter år. Om vi skulle få väsentliga prisfall på bostäder vore det förstås en utveckling som vi inte önskar. I dagsläget är jag mycket mer bekymrad för riskerna för överhettning, och därför krävs en trovärdig makroekonomisk politik.

Råder det överhettning i Sverige?
– Vi har ett hyggligt högt resursutnyttjande, men jag vill inte kalla det överhettning. Jag var på Nordiska rådets möte i Oslo häromdagen och där var det mycket tal om brist på arbetskraft. Den bristen är klart större i Norge och Danmark, men också på Island, än här. Men visst, bristtalen är höga.

Om vi pratar om läget generellt i ekonomin, hur tycker du att det ser ut?
– Allra mest glädjande är att vi befinner oss i ett läge där sysselsättningen växer så starkt. Det är väldigt viktigt för en ekonomi som den svenska. Utanförskap finns ju tyvärr i alla länder, men vår situation är speciell i den meningen att vi har väldigt höga skatter och höga offentliga utgifter. Med högre sysselsättning får vi ett direkt genomslag i form av högre skatteintäkter och lägre utgifter för understöd och annat, och det betyder att vi mycket lättare kan genomföra reformer för att sänka skattesatserna eller satsa mer på välfärden. Det här är också viktigt med tanke på de demografiska utmaningarna framöver.

Du har jobbat med konjunkturanalyser, i rollen som chef för KI, i sex-sju år. Nu är det du som genomför i stället. Ser svensk ekonomi annorlunda ut, här inifrån finansdepartementet?
– Min syn på läget i ekonomin och det makroekonomiska förloppet har inte ändrats men jag har förstås mer fokus på skatter här. I och för sig är det ju så att skatterna är en viktig del i den ekonomiska politiken, men trots allt är det ansvarsområde jag har rätt väldefinierat. Så jag har inte någon speciell syn på konjunkturen utöver den som framkom i budgeten.

Du sitter i ledningen för ett departement med 470 anställda och mycket stora analysresurser. Innebär det att du får mer information än alla andra? Har du unik tillgång till rådata och siffror om ekonomin?
– Jag tar ju inte del av sådana data direkt, utan det får jag som underlag som mina medarbetare tar fram. Men, nej, vi använder inget annat underlag än det som även KI har tillgång till.

Vad är det som är mest nytt i den här rollen?
– Det är mer externa kontakter. Nätverket är helt enkelt större, allt från uppvaktningar som jag ofta får ta hand om eftersom Anders Borgs tid inte räcker till för alla som vill träffa oss, till alla möjliga slags diskussioner. Tidigare hade jag mest kontakter med andra ekonomer.

Vad har förvånat dig mest under det år som gått sen du “bytte sida”?
– Jag har ju jobbat på finansen förut. I tolv år faktiskt…

Jo, som tjänsteman. Men nu har du en politisk befattning.
– Javisst. Mina förväntningar om arbetets innehåll har uppfyllts. En orsak till att jag tog jobbet var att Anders Borg är nationalekonom och han efterfrågade en nationalekonom till den här befattningen, inte någon politisk strateg. När det gäller vad jag är förvånad över, är det framför allt hur väl sysselsättningen har utvecklats, den slår både KI:s och mina prognoser, och att de offentliga finanserna är ännu starkare än man hade kunnat tro. Jag är också lite positivt överraskad över att regeringen har genomfört ännu mer än jag hade väntat mig när det gäller strukturfrågor. Under en period i höst har vi till exempel skickat i väg 15 skattepropositioner till riksdagen. Det trodde jag knappast var möjligt.

Varför inte? Var det såsigare på den socialdemokratiska tiden?
– Nej, men det har gått mycket mer på räls den här gången, efter regeringsskiftet. Normalt förväntar man sig ett visst motstånd i den politiska processen. Men det visar sig att partierna hade förarbetat väldigt mycket och förhandlat färdigt i samband med att man enades om alliansens valmanifest.

Det är väl också en fördel att vara majoritetsregering?
– Det är en del av förklaringen. Men det är nog också så att departementets anställda gjort ännu mer under den här regeringen. Folk har pressat sig ytterligare.

Nu avskaffas förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. Det har varit många turer fram och tillbaka när det gäller utformningen. Hur tycker du som ekonom att de här frågorna har hanterats?
– Förmögenhetsskatten var ju ohållbar. Det var en perforerad skatt som man lätt kunde undvika och det är bra att den försvinner redan i år. När det gäller fastighetsskatten så hade den inte längre någon legitimitet bland medborgarna. Regeringen har fått omfattande kritik och av den att döma skulle man kunna tro att det gamla systemet var bra, och så var det naturligtvis inte.

Men den nya fastighetsskatten – är den halvbra, bra eller perfekt i sin utformning?
– Ingenting är perfekt. Men om vi nu talar om de skatteförändringar som genomförts kan vi konstatera att den beloppsmässigt viktigaste skattesänkningen är jobbavdraget, som är fem gånger större än höjningen av a-kassan och tio gånger större än slopandet av förmögenhetsskatten.

Fredrik Reinfeldt sa nyligen att han vill göra Sverige till “ett skatteparadis för låginkomsttagare.” Är det möjligt att nå dit?
– Min personliga preferens är just att vi ska sänka skatterna mest för dem med de lägre inkomsterna. Jobbskatteavdraget är inriktat så att det ger överlägset mest procentuellt för låginkomsttagare, alltså de som tjänar 100 000 kronor om året, snarare än de som har 400 000.

Alliansens politik innebär ju något ganska nytt i svensk ekonomi, i den meningen att man inte bara reglerar efterfrågan utan också försöker stimulera utbudet på ett mycket mer genomarbetat sätt. Frågan är: fungerar det?
– Det finns omfattande forskning och empiri på det här området. Även om vi inte har så mycket erfarenhet i Sverige så kan man till exempel titta på USA, där man har djup erfarenhet. När det gäller det förvärvsavdrag som infördes där på 1990-talet, Earned Income Tax Credit, är den allmänna synen att det har visat sig vara mycket framgångsrikt. Danmark och Holland som ju ligger närmare oss politiskt och kulturellt har också goda erfarenheter.

Det är ofta svårt att göra stora förändringar av det här slaget.
– Allt är svårt! Visst, vi har tidigare haft mycket mer fokus på efterfrågan. Men utbudsåtgärderna kommer att få effekt på ekonomin även om det tar längre tid.

Hur lång tid då? Hur lång tid tar det innan jobbavdraget och andra utbudsreformer bidrar på allvar till tillväxten?
– Tre fyra år. Att få full effekt tar ännu längre tid. Jag själv och de andra statssekreterarna kan litteraturen och de genomförda åtgärderna ligger väl i linje med den etablerade nationalekonomiska forskningen. Det nya är att detta nu får genomslag i regeringens politik på ett mer systematiskt sätt.

Har du läst Alan Greenspans memoarer?
– Nej, inte än. Anders har gjort det. Det retar mig att han hann före.

I boken berättar Greenspan om hur han vägrade höja styrräntan i slutet av 1990-talet eftersom han trodde det skulle kunna gå att etablera en lägre jämviktsarbetslöshet tack vare bland annat globaliseringen och ny teknik. Var ligger jämviktsarbetslösheten i Sverige?
– Både KI och regeringen gör bedömningen att den ungefär ligger där vi befinner oss nu (cirka 4,5 procent). I mitten av 1990-talet trodde vi den låg högre, kring sju procent.

Magnus Henrekson, chef för Institutet för Näringslivsforskning, skrev på DN:s debattsida att de nationalekonomer med doktorsgrad som arbetar åt regeringen mest bryr sig om makroekonomin och struntar i hur det går för företagarna och entreprenörerna. Känner du dig träffad?
– Nej, det är naturligt att forskare av olika slag framhäver sitt eget specialområde. Vi har genomfört många reformer för att underlätta för företagarna. Jobbskatteavdraget är ett exempel, lättnaderna för tjänsteföretag är ett annat.

Är du ute och besöker företag ibland? När vandrade du senast runt på ett fabriksgolv?
– När jag senast vandrade runt på ett fabriksgolv? Det vet jag inte… men det man kan säga i det här sammanhanget är att det är viktigt att ekonomin är flexibel, att den är så smidig som möjligt, så att vi får så låga hinder som möjligt för företagens expansion och utveckling.

Äger du några aktier?
– Ja, jag har en väldigt blandad portfölj och jag ligger väldigt stilla eftersom det i min nuvarande position vore oetiskt att göra något annat. Men jag hade agerat på samma sätt även om jag inte hade haft det här jobbet. Jag kan alldeles för lite om börsen för att tro mig kunna slå index.

_______________________________________________________

Skatteprofessor

Ålder: 56.

Utbildning: Fil dr, Lunds universitet.

Karriär: Anställd Lunds universitet 1978-1987, professor där 1987. Olika befattningar på finansdepartementet 1987-1999. Chef för Konjunkturinstitutet 1999-2006. Statssekreterare sedan 2006.

Familj: Två barn.

Bostad: Lidingö.

Fritid: Familj och vänner, böcker, golf.