Trygghet har sitt pris

Allt prat om en svensk ekonomisk kris har passat socialdemokraterna perfekt. Lite lagom fokus på risken för sämre statsfinanser, stigande sjukskrivningar och oro i omvärlden var troligen det som gav socialdemokraterna mandat att förvalta den svenska ekonomin under de kommande fyra åren. Borgerligheten svalde betet med hull och hår. I sin entusiasm att svartmåla det ekonomiska styret glömde partierna bort det faktum att en överväldigande majoritet av svenskarna fortfarande har jobbet kvar och dessutom har sett sina inkomster stiga i rekordfart. Så den djupast liggande förklaringen till vänsterns framgångar och dragningarna mot mitten i söndagens val är att svenska folket fruktar de förändringar som en borgerlig politik skulle medföra. De enda gånger sedan 1945 som borgerligheten tagit makten är annars då en främmande kraft (tillfälligt) brutit upp det partipolitiska mönstret. Det skedde 1976 med kärnkraftsfrågan och 1991 när Ny Demokrati kom in i riksdagen.

Att sitta i regeringsställning blir inte någon dans på rosor under de närmaste åren.

De ekonomiska problemen hopar sig. Den totala arbetslösheten stiger för första gången på sju år, statsfinanserna är i gungning och inkomstökningen för vanligt folk riskerar att bli försvinnande liten under nästa år. Dessutom är utrymmet för de politiska reformer, som många tycks ha räknat in i valkalkylen, synnerligen begränsat.

I år stiger hushållens disponibla inkomster med 5,2 procent, den högsta ökningstakten sedan det gyllene 1960-talet. Det här syns inte minst i rekordhög detaljhandelsförsäljning och stigande bostadspriser. Nästa år blir tilldelningen betydligt njuggare – till detta bidrar bland annat skattehöjningar och stigande arbetslöshet.

I landets ekonomiska motor Stockholm stiger exempelvis landstingsskatten med minst en krona samtidigt som kommunalskatten höjs med 50 öre, och i Skåne höjs landstingsskatten också med en krona. För en person med en inkomst på 25 000 kr i månaden betyder det här att cirka 500 kronor i månaden försvinner och att köpkraften i Sveriges två folkrikaste regioner i det närmaste kommer att stagnera. Effekterna kommer troligtvis också att synas på bostadspriser och arbetslöshet. Inte bara i Stockholm utan också i övriga Sverige.

Söker kompensation

När lönerörelsen tar fart mot slutet av nästa år finns chansen för löntagarna att kompensera sig. Med politiska löften om kraftigt stigande inkomster för offentliganställda finns det en uppenbar risk för att landet går mot en avtalsrörelse som kan gå över styr. Blir det så stiger räntorna snabbt.

Nästa problem rör de offentliga finanserna.

År 2003 spricker utgiftstaket. Om det är i stort sett alla ekonomiska bedömare överens.

Alla reformer borde därför genast frysas. Mot detta talar att både vänsterpartiet och miljöpartiet har ett antal vallöften högt på prioritetslistan. Göran Persson får säkerligen betala dyrt för att han inte delar med sig av ministerposterna och Sverige får räkna med högre räntor. Lite trixande med siffrorna har finansmarknadens aktörer förvisso överseende med men frågan är hur de reagerar när det blir uppenbart att Sverige överger en ekonomisk-politisk hörnsten som utgiftstaket.

Större svängrum

Ett ytterligare problem är frågan om hur regeringen ska få fart på den långsiktiga tillväxten. För att nå dit krävs något helt annat. Ekonomin behöver få större svängrum och flexibilitet genom att arbetskraftsutbudet ökar och beskattningen mildras.

Men socialdemokratin lär inte driva politiken längre än vad som är absolut nödvändigt för att bromsa företagsflytt och svartjobbande, eftersom det kräver karensdagar, arbetskraftsinvandring och andra oaptitligheter för kärnväljarna. Sådana förändringar lär bli svåra för LO att svälja efter att så kraftfullt ha bidragit till söndagens valseger.

Sänk inkomstskatten

En möjlig väg för socialdemokraterna att gjuta olja både på de konjunkturella och strukturella vågorna vore att sänka inkomstskatten. Det här skulle öka arbetskraftsutbudet och förhoppningsvis också bidra till en lugnare avtalsrörelse.

En vågad men för den skull inte orealistisk gissning är att det sista steget i kompensationen för egenavgifter kommer att hamna på den ekonomiska agendan när väljarna upptäcker att nettot i lönekuvertet inte stiger i samma takt som de vant sig vid från senare år. Det här inträffar för många löntagare någon gång i slutet av januari 2003.