Tungt stöd för Dahlbäcks fusionskritik

Den senaste tidens klättrande kurser och återgång till normala tongångar i näringslivet har gjort att företagsaffärerna nu spås ta fart igen. Men dålig förmåga att ta vara på möjligheter, karriärlystna företagsledningar, giriga investmentbanker och brist på uthållighet i organisationerna riskerar att välta många ambitioner.

Det menar i dag flera tunga näringslivsprofiler, däribland Bengt Rydén, tidigare chef för Stockholmsbörsen och idag bland annat styrelseledamot i OM, som under många år forskat i fusioner och förvärv. Han instämmer därmed i den varning för fusionshets som Claes Dahlbäck utfärdade i måndagens intervju med Ekonomi24.

”Risken är betydligt större att en fusion mellan två företag misslyckas än lyckas, till stor del beroende på oförmåga vid själva genomförandet. Det läggs ner stort arbete på finansiell analys och värderingsfrågor i början av en fusionsprocess, men i slutänden handlar det alltid om människor eftersom det är de som ska genomföra fusionen. En tro att det som händer efter fusionen är mindre viktigt är det som stjälper de flesta.”

Bengt Rydén lägger, liksom Claes Dahlbäck, en stor del av skulden för de misslyckade fusionerna på rådgivare och investmentbanker.

”Fusioner har varit deras mest lukrativa affär under lång tid. Det finns ett egenintresse hos rådgivarna eftersom deras ersättning ofta är knuten till storleken av den affär de genomför”, säger Rydén och kritiserar även den incitamentstruktur som finns på många investmentbanker.

”Ofta har man byggt upp ekonomiska incitament för de personer och det team som ska jobba med affären så att även de har ett personligt intresse av att den genomförs. De behöver inte vara särskilt intresserade av att det blir en bra affär för aktieägarna. Så fort bläcket på pappret har torkat får de ju sin ersättning”, säger Bengt Rydén.

Att många företagsledningar i sig utgör en stor fusionsfara, hävdar flera av de som Ekonomi24 talat med. Stora affärer ger upphov till stora rubriker i affärspressen, ofta förenade med snabba prestigevinster och kursreaktioner. Det är inte heller ovanligt att nyckelpersoner i en företagsledning har sina ersättningar knutna till storlek och tillväxttal så att de därigenom har ett egenintresse i affären.

”Det finns ett antal gömda agendor bakom tjusiga avsiktsförklaringar i många fall”, säger Lars-Erik Forsgårdh, VD i Aktiespararna som menar att investmentbankerna inte bär hela skulden.

”Det finansiella, industriella systemet har varit en av drivkrafterna, men deras agerande bottnar i ledningarna och styrelserna inte har haft förmågan att hålla dem på en armslängds avstånd.”

Det som behövs, säger Forsgårdh, är bättre ägare och mer självständiga styrelseledamöter.

”Snabbfotade aktieägare har en benägenhet att ta pengarna och sticka. Långsiktiga, stabila och kompetens ägare råder det brist på i Sverige. Liksom mer kritiska och självständiga styrelseledamöter som inte köper företagsledarnas argument rakt av utan har en förmåga att tänka och uttrycka sig självständigt.”

Gustaf Douglas, storägare i Securitas och Assa Abloy vars affärsidéer till stor del bygger på förvärv, har kommit att stå som ett lysande undantag i de senaste årens fusionshysteri.

”De affärer vi har gjort har utvecklats bra, men det finns många jag har låtit bli att göra också”, säger Gustaf Douglas.

”Fusioner som initierats av investmentbankerna, eller enbart från ägarhåll, brukar inte bli några lätta fusioner. Det finns faktorer för samgåenden som är oerhört viktiga och som räknenissar inte förstår sig på.”

Samgåenden ska istället initieras inifrån bolagets ledning. Därefter står samstämmighet mellan de bolagskulturer som ska slås ihop, företagsledningar som orkar fullfölja det de sätter igång och en stor portion sunt förnuft, som hans självklara ledstjärnor vid förvärv.

”Det måste finnas en enkel och blixtrande logik i det man planerar. En fusion ska vara så bra att din svärmor, eller någon annan äldre släkting, ska kunna förstår poängen med den. Eller fråga gubbarna nere på fabriksgolvet, vid det löpande bandet, om de tror på idén. Där har man ofta svaret man behöver. Om inte de, som egentligen är de som ska göra jobbet, tror på den – varför skulle då någon annan göra det?”