Turbulent resa väntar USA-bankiren

Ett elementärt faktum glöms ofta bort när utländska bedömare följer USA. Det handlar om det förhållandet att landet är en federal stat med 300 miljoner invånare där varje större delstat är lika ekonomiskt betydelsefull som ett ordinärt land i Europa. Följden är att bedömare ofta tror att utnämningar som görs i Washington är viktigare än de är.

Avsaknaden av makt gäller särskilt finansministerposten, som är nummer två i rang i nästan alla andra industrinationer.

I USA är i stället, enligt konstitutionen, utrikesministern näst viktigast i regeringen. Finansministern får för det mesta även se sig statusmässigt utmanövrerad av chefen för försvarsdepartementet Pentagon. Till detta kommer att centralbanken, Federal Reserve, behärskar penningpolitiken.

I princip är finansdepartementet ansvarigt för den övergripande skötseln av den federala ekonomin. Här motsvaras rollen av hur det är i andra länder. Men i realiteten matchas inkomster och utgifter i ett komplicerat kattrakande mellan kongressens båda kamrar, de otaliga särintressena, fackdepartementen och Vita huset. Det enda sakområdet där United States Department of the Treasury har reellt inflytande är över växelkursen. Därför är det finansministern som alltid kommenterar huruvida dollarn är för stark eller för svag.

Så ser alltså ingångsvärdena ut när Hank Paulson, koncernchef för investmentbanken Goldman Sachs, tar över jobbet från John Snow inom kort.

Ändå bör omvärlden ställa in sig på vissa förändringar. Paulson är nämligen kompetent, oberoende och internationellt erfaren. Ingen av företrädarna på posten i president George Bushs kabinett kunde sägas uppfylla de kriterierna.

Det kunde däremot, med råge, Robert Rubin som var finansminister under Clintonåren på 1990-talet. Rubin balanserade budgeten utan att för den skull offra tillväxten. Anledningen till att det kunde ske var att Fed sänkte räntorna successivt, samtidigt som utgifterna och skatterna behölls ungefär oförändrade.

Skillnaden är dramatisk mot dagens situation. För det första har Bush låtit utgifterna skena. Det beror delvis – men inte alls enbart – på försvarsutgifterna. För det andra har presidenten sänkt skatterna på bred front i kollegialt samarbete med de republikanska majoriteterna i representanthuset och senaten.

Resultatet har blivit ett väldigt budgetunderskott, som knappast kommer att bli mindre framöver, eftersom Bush misslyckats med att reformera skattesystemet och den offentliga sjukvårdsförsäkringen (Medicare). Paulson är, som bankirer i gemen, motståndare till offentliga underskott. Han har dock inte uttalat sig särskilt utförligt i frågan. Frågan är om han kan uträtta särskilt mycket. Försvarskostnaderna är ju heliga; de låga skatterna likaså.

Jobbet blir inte lättare av att handlingsutrymmet är litet när det gäller det andra av de så kallade tvillingunderskotten: bytesbalansen. Paulson har, i en intervju med tyska Der Spiegel i vintras, sagt sig “inte vara särskilt orolig” för underskotten.

Många amerikanska bedömare litar blint på att utlandet ska fortsätta att finansiera underskotten. De har starka argument på sin sida: USA har världens mest produktiva och innovativa ekonomi och bör vara en attraktiv hemvist för investeringar. Men motargumenten är väl så solida: utlandsskulden kan inte fortsätta växa i all framtid.

Förr eller senare måste en korrigering till. Enda sättet är i realiteten genom en svagare dollar, som kan stimulera exporten. Dilemmat är dock att om dollarn tappar mark i en takt som uppfattas som okontrollerbar, så kan det göra att utlänningar drar öronen åt sig. Värdet av deras investeringar avtar ju när dollarkursen faller.

Hank Paulsons uppdrag måste bli att kommunicera till omvärlden att Washington har koll på läget och därmed hindra att en utbredd misstro mot dollarn byggs upp. En sådan roll av pr-man för USA:s

ekonomi fick också Rubin spela. Han gjorde det med bravur – något som underlättades av att Clintonadministrationen kunde stoltsera med en budget i balans.

Paulson får sköta motsvarande uppgift med få och svaga argument.